Rita Karlsen, HRS
Som kjent er det sjelden at kritiske røster til Sveriges innvandrings- og integreringspolitikk får anledning til å publisere sine meninger. Unntaket i så måte var kanskje psykolog Maj Grandmos publisering av artikkelen ved navn «Vurmen för mångkulturen – och sanningen». Den fikk hun tilslag til hos Newsmill, men til tross for dens popularitet, eller kanskje nettopp derfor, fikk debattredaktøren kalde føtter.
Først gikk Newsmill inn og redigerte avsnitt i artikkelen. I Grandmos originaltekst het det følgende:
Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten, särskilt då vålds- och sexbrott. Att Sverige har så hög brottslighet nu mot förr är i mycket ett resultat av 40 års import av improduktiva multikulti.
Det ble til:
Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten.
Men så kom Newsmill til at hele artikkelen ble, ja, for sann eller for kritisk? I alle fall ble den fjernet i sin helhet, og hvor det het i begrunnelsen (mine uthevinger):
Publiceringen av artikeln «Vurmen för mångkulturen – och sanningen» är hävd. Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast kan sägas tillföra debatten något nytt och intressant och av vikt, men däremot underblåsa rasistiska strömningar. Den här typen av artiklar har förstås ett existensberättingande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda. Därför togs texten bort.
Men det spørs om Newsmill oppnår det de er ute etter. I alle fall kom det raskt en reaksjon fra en av leserne, som i seg selv er skremmende:
Eftersom jag då får anta att debatten är slut och bara våld återstår så tackar jag för mig här på Newsmill och önskar alla lycka till. Kommer aldrig gå in här igen.
Ingen ide att sitta här och låtsas att man har yttrandefrihet när det bevisligen inte finns någon kvar.
Demokrati fungerar inte.
Deretter skjedde det virkelig interessante, og som viser at det er vanskelig å styre internett. For i Sverige har man lært at ting kan forsvinne, og derfor var Fria Tider føre vár idet de tok vare på orginalartikkelen. Den har de nå publisert i sin helhet.
Men spørsmålet som gjenstår: Er denne artikkelen virkelig så kontroversiell at den burde forsvinne fra Sverige overflate?
La oss ta en titt på den:
Vurmen för mångkulturen – och sanningen
Likt en enstämmig kör sjunger politiker och media mångkulturens lov. Dock får via aldrig reda på vad som är så bra med mångkulturen. Däremot måste man argumentera sig blå om man råkar ha lite reservationer när det gäller mångkulturens positiva effekt på demokratin, yttrandefriheten och öppenheten. Professor Robert Putnam, en sann förespråkare för invandring, har forskat på mångkulturens effekter på samhället. Hans resultat visar att mångkulturen för med sig en lång rad negativa konsekvenser, på såväl kort som på lång sikt. Vurmen hos den svenska makteliten för den tveksamma mångkulturen måste bottna i ett skuldkomplex där ett flertal försvarsmekanismer är aktiva.
Så langt var det ikke noe særlig som skremte meg. La oss ta de tre neste avsnittene:
På 1950-60-talen hade Sverige en sund invandring av arbetskraft. Tillsammans med folkhemmets kamp för assimilering av nyanlända och värdet av en homogen kultur med sann nationell identitet, blev Sverige det rikaste landet i världen. Samhället var tryggt, stabilt, brottsligheten låg, BNP högt och skatterna låga. Sverige var en attraktiv handelspartner och företagsvärlden blomstrade.
Men vad hände egentligen? Vi har fallit som en sten i välståndsligan, folket jobbar i ihjäl sig och mår dåligt, medan över en miljon människor går sysslolösa. Ungdomarna kommer inte in på arbetsmarknaden; fackens maffialiknande metoder, LAS och andra uteslutande regler och dogmer håller utvecklingen tillbaka. Våldsbrottsligheten är skyhög, våldtäktsligan i Europa toppas av Sverige med råge.
Något hände uppenbarligen i 1970-talets början. 1968 var året då 40-talisterna stod på barrikaderna och skrek ”ner med kapitalismen”. Man efterlyste ”solidaritet med världens folk” (Sverige = alliansfritt!!!), ”ner med USA”, ja i stort sett ”ner med allt”. Åter igen, vi bodde alltså i ett blomstrande välståndsland. Vad ville de egentligen? Man ville ha, inte socialdemokrati, inte ens socialism. Det var Marx som var Gud och Mao hans profet. Man kan verkligen undra hur en generation som så ivrigt proklamerade för öppenhet, medvetenhet och kampfronter, kunde beundra kommunistiska diktaturer.
Hittil går jo dette svært så bra, men vi begynner å ane konturen av en farlig forklaringsvariabel.
Nåväl, 40-talisternas högt uppskruvade megafoner skapade det vi idag kallar för ”välfärdsamhället”. Ett system som har givit oss världens största offentliga sektor med världens högsta skatter, utarmande av företagskulturen, där alla måste jobba för att klara av att betala alla skatter och avgifter. Där makten över det egna livet har krympt till en valnöts storlek. När båda föräldrarna jobbar lämnas barnen in på dagis, ett slags förvaringsanstalt i Alva Myrdals anda. Barnen blir vilsna och otrygga över att splittras upp i så många ”uppfostrare”. Svenska barn mår i ett internationellt perspektiv ovanligt psykiskt dåligt. I andra länder varnar man för att ta efter det svenska exemplet.
Den egna ekonomin är otillräcklig och barnfamiljer är därför en stor massa bidragstagare. När inte den egna ekonomin räcker till, tar bidragssystemet vid. Man betalar sålunda först in 60% av all inkomst (kommunal, statlig skatt + arbetsgivarens utgifter för att ha folk anställda), för att sedan begära tillbaka en del av denna. Byråkratin är därför ofantlig, 5-600 myndigheter (inget vet, jag har kollat), kollossen på lerfötterna vet inte vad som är början och vad som är slutet, vad någon av händerna sysslar med.
Nei, fortsatt er det ingenting som tyder på at sensurmafiaen må tre inn. Men så kommer det:
Och så på detta: invandringen. Från sjuttiotalets början till idag, har Sverige tagit emot bortåt 1,5 miljon nya invånare. De senaste åren har invandringen legat på c:a 100.000, mestadels anhöriginvandrare. Den internationella solidariteten innebar alltså att vi har infört svängdörrar in i landet. Intressant nog så sammanfaller byggandet av bidragssamhället med denna extrema befolkningstillökning. Man kommer ofta från länder i Mellanöstern, majoriteten är muslimer. Asylskälen är ofta mer än tveksamma, man tar sig hit via människosmugglare och betalar bortåt 100.000 kr för en resa hit. Inga fattiglappar således. En frapperande del av dessa människor kommer aldrig in i det svenska samhället. Mindre än 50% går och lär sig svenska på SFI. Man bildar egna enklaver där man lever i stort sett som man alltid har levt, bara lite mer strikt, eftersom man tenderar och bli mer fundamentalist än i hemlandet. I vissa grupper, t ex irakier och somalier är arbetslösheten 70-80%. Lärare på skolorna med mycket invandrarbarn hävdar att dessa inte har den minsta lust att bidra med en fena till det svenska samhället. Istället åtnjuter man frukterna av 40-talisternas idealsamhälle. Media frossar numera i hur ”frustrerade” invandrarna är på det svenska samhället och att man tar ut det hela genom att bränna ner förorterna. Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten, särskilt då vålds- och sexbrott. Att Sverige har så hög brottslighet nu mot förr är i mycket ett resultat av 40 års import av improduktiva multikulti.
Derimot er det ikke med dette Grandmo treffer spikeren på hodet, men med neste setning:
Och det är alltså detta som är det mångkulturella samhället. Det största problem vi har i vårt land. Och ingen får prata om det. Gör man det är man rasist och kan bli av med jobbet.
Grandmos påpekning er altså at det flerkulturelle samfunnet ikke bare er et glansbilde. Det finnes utfordringer som man i beste fall kan løse politisk, i verste fall er de uløselige. Men kan noen fortelle hvordan dette skal angripes hvis man ikke skal snakke om det? Eller som Newsmill så fint forteller det: ”Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda.” Sistnevnte er en vurdering som må gjelde alle artikler, og der Grandmos artikkel ikke bemerker seg spesielt i noen retning, men så var det dette med god tone. Det er et helt annen spørsmål. Grandmo ”stryker” således herfra og ut?
Robert Putnam har publicerat flera rapporter som pekar på samma sak. Mångkultur medför ett allt tystare, otryggare, instabilare och normupplöst samhälle. I slutändan upphör samhället att kunna upprätthålla fasaden som demokrati. Han pekar på värdet av homogenitet och och en enad nationell identitet som grundvalar för att allt ska fungera.
Men i Sverige ryggar makteliten för sanningen. Jag är säker på att man ligger på kvällen och smygläser Robert Putnam och håller med i varje stavelse. Men här slår försvaret till; oönskade impulser måste omedelbart förpassas till sin mörka bakgård. I det öppna ljuset blir man därför en stark förespråkare för det man innerst inne känner är fel. Detta fenomen kallas reaktionsbildning på psykologspråk.
Och dessutom bär Sverige på gamla försyndelser. Neutralt och alliansfritt stod vi pall för Hitler. Men vad kostade detta? Vi höll tyskarna om ryggen, hade diplomatiska och idrottsliga förbindelser med dem och lät soldaterna passera genom landet för att de lättare skulle kunna anfalla våra grannländer. Grannar som vi för övrigt kastade ut när de kom och bad om vår hjälp. Den svenska solidariteten har uppenbarligen sina brister.
Men med krigsgenerationen, 40-talisterna kom så vår chans att lätta på skuldbördan. Och här står vi nu idag. Med skägget i brevlådan men utan att ha fått ut ändan ur vagnen. Vi är förnekelsens folk och likt alkoholistens envisa försvar för att få dricka, tror vi det gör oss goda att blunda, räkna till tio och prisa välfärdssamhällets lågvattenmärke: mångkulturen.
Grandmos artikkel ville knapt oppnådd oppmerksomhet i Norge. Sier det noe om hvor rasistiske Norge er blitt?
Tips: Snaphanen.dk