Mange av SDs representanter tok sin hatt og gikk. Dumt? Barnslig? Markeringsbehov?
Mye kan sikkert sies om det, og det har da også både SD og andre gjort, men Brunne selv slipper lett unna. En av dem som sier noe viktig om dette, er SD-representant Richard Jomshof.
– Hun hyllet folk som utgjør en sikkerhetsrisiko for oss.
At media gang på gang overtrer slike grenser er nå en ting, men når biskoper begynner å opptre på samme måte bør flere begynne å tenke seg om. Brunne bør kanskje leve som hun stevner; det er ikke verdig et demokrati å gjøre forskjell på folk.
SD har, så langt jeg har klart å oppfatte, fått liten støtte for at de forlot kirken i protest – men de har faktisk fått noe støtte, hvilket kanskje er overraskende. PÅ Svd.se ble tre mediefolk intervjuet om hva deres oppfatning var av blant annet at SD forlot kirken. Dette var Heidi Avellan (presentert som ledarskribent och politisk chefredaktör på Sydsvenskan, oberoende liberal), Göran Greider (presentert som debattör, chefredaktör Dala-Demokraten, vänsterdebattör) og Sanna Rayman (presentert som ledarskribent på obundet moderata Svenska Dagbladet), der de to førstnevnte presentere det som man prøver å danne som folkehemmets syn:
Avellan:
– Jag pendlar mellan att vara upprörd och att skratta, men jag är egentligen mer upprörd än road. Härmed är det i alla fall bevisat att de står för den politik som skiljer på folk och folk. Och det är anmärkningsvärt att de ens går till kyrkan. Det var inte ett oväntat budskap från kyrkan om allas lika värde.
Greider:
– Det var exempellöst, något liknande har jag aldrig hört talas om. Det säger mer om deras egen politik än vad de kritiserar biskopen för. Men det är förvånande. De har ju vinnlagt sig om att verka resonabla och pragmatiska, nu brast det fullständigt.
Men så kommer tredjepersonen, Rayman, og bryter det selvgode folkehemsbildet:
– Jag är inte förvånad, det är ett bunkerskadat och känsligt gäng. Eva Brunnes anförande hyllade gårdagens kraftigt politierade demonstrationer, där det bland annat framfördes åsikter om att Sverigedemokraterna skulle stängas ute och till och med skickas ut från Sverige. Det var lite osmidigt, det hade varit bättre om hon hållit ett renodlat antirasistiskt anförande.
Ja, se det du: Kanskje Brunnes ikke bare holdt en antirasist-tale, men en tale med en innbygd politisk dimensjon som ikke taler til verken kirkens eller riksdagens fordel? Rett tid? Rett sted?
Det som jeg tror mange oppfatter som hets mot SD synes nå å ha gått så langt at flere innser at utviklingen ikke tjener noen. Det synes å gå opp for flere at man ikke kan reversere valgresultatet, og de samme innser at skal man seire med politiske standpunkt må det gjøres på legitimt og legalt vist. Jeg har tidligere kommentert at det smarteste den gjenvalgte Alliansen kunne gjort, var å samarbeide med SD. Vi vet nå at regjeringen har valgt annerledes, og det kan de komme til å angre på.
Angre er det flere som bør gjøre, og gledelig er det at DN.se bruker sin lederstemme til å påpeke galskapen (de støtter forøvrig ikke at SD forlot kirken):
( … )
Om det är något Sverigedemokraterna kan vända sig emot, så är det bristen på demokratisk korrekthet och parlamentarisk mognad som vissa partier demonstrerat.
Det började redan på valnatten när Lars Ohly (V) vägrade att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på SVT:s valvaka. Beteendet har sedan fullföljts med den ena tasksparken mot SD efter den andra.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet deklarerade snabbt att de av ”arbetsmiljöskäl” inte ville sitta i samma riksdagsbyggnad som Sverigedemokraterna, som om de rödgröna ägde lokalerna och hade full dispositionsrätt över dessa.
Denna begäran borde ha fallit på sin egen orimlighet. Det är svenska folket – inte MP och V – som bestämmer vilka som sitter i riksdagen. Men skandalöst nog gick riksdagsdirektören de rödgröna till mötes, strax före sin pensionering häromdagen, vilket utlöst en dyr och omständlig flyttkedja på Helgeandsholmen.
Nu sitter i stället de borgerliga mittenpartierna och Riksdagens utredningstjänst i samma hus som SD. Hur denna rockad bidrar till att stärka den svenska demokratin är oklart.
Ett angränsande problem är att flera partier börjat låsa sina kanslier och korridorer, vilket i ett slag minskat öppenheten och gjort det svårare för ledamöter att föra informella samtal över partigränserna. Ytterligare en konsekvens är att en rullstolsburen sverigedemokrat har svårt att ta sig fram genom riksdagshuset på grund av alla stängda dörrar.
Officiellt motiveras förändringen med hänvisning till den yttre hotbilden. Men den verkliga anledningen tycks vara en lätt paranoid rädsla för intrång från Sverigedemokraternas tjänstemän och ledamöter. I samma separationsgenre hör kraven på uppdelade köer i riksdagens kantin, som framförts av dem som vill slippa stå framför eller bakom en SD-ledamot med sin lunchbricka.
De här försöken till utfrysning är inte bara barnsliga utan även kontraproduktiva. De ökar sympatin för Sverigedemokraterna och minskar tilltron till vårt politiska system. De förstärker SD:s känsla av utanförskap och försvårar ett konstruktivt parlamentariskt arbete. Och de bidrar till att människor nickar instämmande när Jimmie Åkesson talar om politiska pajaserier.
De partier som vill hålla främlingsfientligheten kort måste börja argumentera i sak. Att ersätta viktiga idéer med enfaldig symbolik straffar sig bara hos väljarna.
Det er som man knapt tror det man leser. Er ikke dette de samme partiene som ivrer for å bryte opp gettodannelsene i Sverige og som snakker så varmt om det grenseløse fellesskapet? Nei, det er tydeligvis ingen bønn for SD – og det kan de komme til å tjene på.