 Fadime Sahindals grav |
Rita Karlsen, HRSFadime Sahindal og hennes familie hadde flyttet fra Tyrkia til Sverige, men faren Rahmi Sahindal likte ikke at Fadime ble ”så svensk”, det gikk på familiens ære løs. Konfliktene hjemme tårnet seg opp, og Fadime flyktet. Hun levde i skjul for sin egen familie, samtidig som hun i offentligheten jobbet for å opplyse og informere om hvordan mange unge innvandrere i Sverige lever under et forkvalket æresbegrep.
Fadime talte til og med i den svenske riksdagen, da hun mente at svenske politikerne ikke kunne ha forstått den avmakt og den reelle frykt mange av de unge opplever. Det kan være at de ikke forsto det da, ei heller at de tok alvoret inn over seg etter Fadimes tale, men den 21. januar 2002 gikk virkeligheten brått opp for dem. Da ble Fadime henrettet av sin far. Skutt utenfor familiens leilighet, der hun hadde besøkt sin mor og sine søsken. Dagen etter erkjente faren drapet, og fortalte at motivet var at Fadime vanæret familien. Fadime ble 26 år.
Drapet vakte stor oppmerksomhet, både i Sverige og de andre nordiske land. Ikke minst ble oppmerksomheten rettet til at Fadime i så klare ordlag i offentligheten hadde varslet sin død. Den svenske regjeringen foreslo å bevilge 100 millioner svenske kroner i arbeidet for å støtte utsatte innvandrerjenter (Expressen 17.01.03). Den styrkede innsatsen var et direkte resultat av at daværende demokrati- og integreringsminister Mona Sahlin og regjeringen fikk sterkt kritikk fordi de umiddelbart etter drapet på Fadime lovet støtte til innvandrerkvinnene i deres problemer, men samtidig skjedde det ikke noe konkret.
Kritikken mot den svenske regjering innsats kom fra ulikt hold, ikke minst fra innvandrerkvinnene selv. På ettårsmarkeringen for Fadime ble det rettet kraftig kritikk mot daværende justisminister Thomas Bodenström, der budskapet var at regjeringen burde skamme seg (op.cit). Den gang var en av de skarpeste kritikerne Sara Mohammad, leder av ”Glöm inte Pela och Fadime-foreningen”. Hun påpekte at en rekke av de fremsatte tiltakene var utilstrekkelige. Hun etterlyste umiddelbare lovendringer, både hva gjaldt barneekteskap og tvangsekteskap:
_De pratar om att det är svårt att ändra på lagen och vi måste vänta till 2004. Men till och med Turkiet har ändrat till 18 år. Det är en skam av regeringen faktiskt! Hur många flickor till ska bli bortgifta?, spurte hun, og hevdet at tiltakene fra regjeringen bare hadde som mål å dempe kritikk fra opinionen.
Forfatter og informatør i integrasjonsspørsmål, Dilsa Demirbag-Sten, mente at den svenske integreringspolitikken ikke var verdt navnet:
_Idén om att ingen kultur är mer jämlik än andra har länge varit ett mantra inom det politiska Sverige. Fortfarande har debattörer mage att skriva oss kurdiska kvinnor på näsan och göra de mest absurda jämförelser mellan olika former av kvinnoförtryck i olika kulturer. Som om vi måste välja mellan pest eller kolera. Man kan undra vem man tror att man hjälper genom att med olika verklighetsfrånvarande teorier förneka att vissa kulturer är mer patriarkala än andra. När hela världen har förstått, formulerat och arbetat fram förklaringsmodeller till problem som hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av kulturellt förankrade kvinnoförtryck (se t ex Amnestys rapporter och UNIFEM:s sammanställningar) står svenska politiker fortfarande på ruta ett. Jag önskar att Sverige vågade stå för en mer jämställd kvinnosyn, inte bara gentemot svenskar utan även mot nya invånare och medborgare. Ett år efter mordet på Fadime vet samhället mycket mer om hederskulturer, men förklaringsmodellen ser ut som den gjort innan mordet på Fadime. Det berörda statsrådet Mona Sahlin har visserligen vidtagit åtgärder, men löser bara några små akuta problem. Dessa åtgärder är långt ifrån tillräckliga för att åstadkomma förändring. (…) Det är främst inom den privata sfären som förtrycket finns. Det är svårt att enbart genom lagen komma åt det dolda förtrycket då det dessutom oftast finns ett kollektiv som hjälper till att dölja problemen. Vad som kan göras är att tydligt fastställa vilka värderingar som är vårt samhälles ledstjärnor och skapa ett skyddsnät för individen. (…) När delar av kulturen visar sig vara förtryckande ska vi stötta kulturförändrarna att ändra eller eliminera den förtryckande delen av kulturen. Det kan ske genom en jämställd lagstiftning, men också genom tydliga signaler och en integrationspolitik värd namnet. (Svenska Dagblad 20.01.03).
Men verken justisminister Bodenström eller integreringsminister Sahlin mente kritikken var rettferdig. Bodenström svarte med at de jobbet så fort som mulig, ”men det är så att lagstiftning tar den tid det tar med den demokratiska ordning som måste följas.» (Expressen 20.01.03). Heller ikke Sahlin mente at staten hadde gjort for lite: «Det här har pågått länge och man förändrar inte flickornas situation på ett enda år. Många av tjejerna tycker att de blir tagna på allvar nu och det tror jag nog har förändrats under det här året, säger Sahlin.» (Expressen 17.01.03). Sahlin viste også til at hun hadde tatt opp såkalt ”æresrelatert vold” i FN, for ifølge Sahlin, hadde denne form for vold lenge vært usynlig i den vestlige verden, samt at politi og rettsvesenet har fått lite ressurser til å studere de bakenforliggende årsaker til mord: ”Sverige är ett av få rika, utvecklade länder som öppet säger ’vi har hedersmord’. Det gör att det är lite lättare att diskutera för oss,” sa Sahlin. I 2003.
Men så mye lettere synes ikke situajonen å være i 2008, selv om det fra politisk hold er forsøkt en rekke tiltak. Ett hundratalls personer samlet seg i går på Sergels torg i Stockholm for å hedre Fadimes minne, melder DN.se. Her møtte de Sara Mohammad, fortsatt leder av foreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” som, selv om hun synes mer fornøyd med svenske politikere, etterlyser engasjement fra andre sentrale aktører:
_Var finns de stora organisationerna som Rädda barnen, Barnombudsmannen, Amnesty och JämO i den här frågan? Varför tar de inte ställning? Vi uppskattar det de gör, men vi tycker att det är skamligt att de inte tar ställning och kritiserar kyskhetskulturen och religionen.- Religionens betydelse i hederskulturen utnyttjas. Det måste finnas begränsningar när den kommer i konflikt med mänskliga rättigheter, sa Mohammed, og påpekte betydningen av å bytte ut begrepet religionsfrihet med trosfrihet
Hun hevdet videre at det fortsatt er mange som er redd for å bli oppfattet som rasister:
_Något som är ett stort problem är att många fortfarande är rädda för att kallas rasister. Men det här är inte ett invandrarproblem. Det är rasistiskt att blunda för ett förtryck och inte våga kritisera kyskhetskultur och religion. Man sviker barnens mänskliga rättigheter och låter det passera för att hennes föräldrar kommer från en annan kultur och har en annan religion.
Journalist, forfatter og filosof med feministisk perspektiv, Mariann Andersson, støtter Sara Mohammeds etterlysning av engasjement fra Redd Barna, Barneombudet og andre instanser. Hun rapporterer fra Mohammeds tale.