Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att «vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick.» I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska «vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven». För att en nyhetssändning skulle bli en «bra show» var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för «Nisse i Hökarängen».På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter «Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006». Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.
(Vi gjør oppmerksom på at akkurat samme informasjon er tilgjenglig i Norge på Utlendingsdirektoratets sine hjemmesider. Her kan du lese om andelen som får opphold og på hvilket grunnlag.)
Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för «särskilt ömmande») uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl. Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNCHR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: «flyktingliknade skäl», «de facto flykting», «skyddsbehövande». Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen. Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln «främlingsfientlig/rasist» fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor – det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att «endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent». Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för «beröringsångest» och att de i stället ska våga tala om «socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori.» Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet. Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt
flyktingmottagande.
Sandelins innlegg i svenske DN.se kan kanskje være et tegn på at Sverige er i startgropen på en debatt som vi best kjenner fra Danmark, men som i Norge effektiv stoppes av nettopp politikere og journalister. Politisk sett stoppes debatten fordi man er sikre på at Frp vil tjene på en slik debatt. Det som er vanskeligere å forstå, er hvorfor en fortielse av en slik debatt ikke vil tjene Frp? Ja, samtlige politiske partier har sviktet i innvandrings- og integreringspolitikken (sistnevnte kan vi knapt si at det eksisterer noen særskilt politikk på). Pengene øses ut på tiltak man sikkert vet ikke fungerer. Departementer, direktorater, utvalg, kommuner, skoler, frivillige organisasjoner (inkludert oss selv), integreringsrådgivere, politi – alle aktører i en dans rundt integreringsgullkalven. Men egentlig vil ikke politikerne engang innrømme at integreringen ikke går så bra. Tvert om, hvis skal vi tro dem og deres medspillere som eksempelvis noen av de meningsbærende i SSB, så går det flerkulturelle Norge svært så godt. Hvorfor vi bruker milliarder på noe som går så bra, er nok en helt annen sak. Når noen ymter om ting som beviselig ikke går så godt, da er skytsen at man overdriver og er fiendtlig innstilt over ”de unevnelige”. Og da kommer media ilende til, vit at de er objektive og nøytrale og har i alle fall ingen politisk agenda, med sine sørgelige historier om fattige, arbeidsløse, uten oppholdstillatelse, eller om dem som ikke får utøve sin egen kultur på en fullgod nok måte i Norge (sistnevnte har ingen kultur, som kjent – i alle fall ikke en vi får snakke høyt om, og sier vi det likevel beskyldes vi for å mene at norsk kultur er statisk).
La oss bare for ordens skyld ta et knippe eksempler fra media:
Athar Ali i Norsk innvandrerforum krever at barn med minoritetsbakgrunn skal feire Norges nasjonaldag 17. mai med egne flagg og drakter, melder NRK.no.
Hvem består egentlig Norsk innvandrerforum av? Hvem representerer han – kanskje er det bare Ali selv? Ali bruker ”barn med minoritetsbakgrunn” og viser til at de er i flertall ved flere skoler. Og disse barna, de fleste sikkert både født og oppvokst her, hva er egentlig deres ”hjemlands” flagg? Og hva skal være deres hjemland i fremtiden? (Du trodde vel ikke at journalisten stiller noen spørsmål av denne karakter?)
«Abou» sliter som et esel for 30 kroner timen. Selv om han jobber i skjul, er han glad for at fagbevegelsen nå får øynene opp for utnyttelsen av papirløse. Mugglukten minner ham på hvor han er. I skjul i en innestengt, fuktig kjellerleilighet. Papirløs, uten lovlig opphold. Klokken er bare fem når «Abou» våkner på madrassen ved siden av de andre araberne han deler skjebne med. Han lister seg ut i nattemørket og tar fatt på dagens første jobb – lete etter tomflasker. Så venter han på at mobilen skal ringe, med tilbud om jobb av det svarteste slaget, åpner Aftenposten.no.
En skulle tro dette var starten på en krimbok. Og jeg spør: uten agenda??? I Aftenposten sorterer den under nyheter – og det kommer nok flere av denne karakter.
Journalist Trude Ringheim i Dagbladet besøker Hersleb skole på ”beste østkant” og kommenterer bl.a.:
INNVANDRERELEVENE ER vant til å omgås voksne og lytte til folk som er eldre. Deres lydighet og beskjedenhet kan nesten virke provoserende på oss som er vant til beintøffe, selvsentrerte forhandlingsbarn. I motsetning til Markus og Tea lever ikke Mustafa og Uzma isolert i en lukket tenåringsboble der chat, sms, MSN, kule klær, klining og festing er det eneste som gjelder. Noen tenåringer lever så langt inne i bobla at de i praksis er utilgjengelige. Og apropos festing, alkohol og dop. På Hersleb møter ingen fulle opp på skoleballet fordi veldig få rører alkohol. Til gjengjeld er jentene nydelige og stivpynta. Også de ikke-muslimske elevene påvirkes til å droppe drikking. På Oslos vestkant rapporteres det stadig om et økende og skremmende dopproblem blant stadig yngre elever helt ned til 14-årsalderen.
Personlig kjenner jeg nokså godt til Hersleb skole. Og jeg kjenner meg ikke igjen i kommentaren. Men det var vel ikke meningen heller? Jeg er heller fascinert av journalistens sosialpedagogiske fortolkning – og klare konklusjoner.