27. mars i år skrev journalist og litteraturviter Eva Ekselius i et leserinnlegg i DN.se at politiske terrorhandlinger og æresrelatert vold har gitt forrædersk legitimitet også til islamofobiens virkelige mørke sider: dens fremmedfiendtlighet og rasisme. Og hun legger til: ”Som faktiskt har stora likheter med den antisemitism som kulminerade under nazismen.”
Ekselius argumentasjon bygger på at (begrepet) islam er blitt en samlebetegnelse ”för helt olika saker” – hun mener derfor at vi behøver nye ord som tydeliggjør klart hva det er vi diskuterer.
Men når Ekselius skal klargjøre hva den overnevnte sammenblandingen egentlig består av, kan mye tyde på at hun bygger på egen intensjon, heller enn en definisjon. For det første hevder hun at man internasjonalt har gått over til å bruke begrepet ”politisk islam”, da dette skal tydeliggjøre skillet mellom religionen islam og de politiske bevegelser og ideologier som taler og handler i islams navn. Deretter avviser hun et begrep som islamisme, fordi hun mener det kan gi feilaktig inntrykk av at det er snakk om en ekstrem retning innenfor islam.
I internationell debatt talar man sedan länge hellre om «politisk islam», för att göra en tydlig åtskillnad mellan religionen islam och de politiska rörelser och ideologier som talar och handlar i dess namn. På svenska infördes ordet «islamism» i ett försök att markera skillnaden mellan dem. Men det är ett farligt missvisande ord, eftersom det ger det felaktiga intrycket att det handlar om en extrem riktning inom religionen islam. «Politisk islam» är i stället en politisk ideologi som eftersträvar en teokratisk statsbildning, av den typ som vi i dag ser i Iran. Men begreppet står också för den växande globala postkoloniala rörelse, som eftersträvar en kollektiv upprättelse efter århundraden av politisk och ekonomisk exploatering och västerländsk kulturell hegemoni. Som sådan rymmer den inom sig allt från en politisk extremism som förespråkar terror till en folkligt förankrad men ofta oartikulerad protest mot ett upplevt förtryck.
Dette tyder på, i alle fall i Ekselius verden, at islam ikke lenger er å betrakte som en lovreligon, som ikke skiller jus (politikk) og religion. Den andre sammenblandningen skjer ifølge Ekselius når «islam» blir synonymt med tradisjonelle praksiser, praksiser som ofte er langt eldre enn religionen selv og utbredt på mange kontinenter.
Hederskulturer har överlevt i regioner där demokratiska institutioner inte hunnit utvecklas, antingen för att man levt under en totalitär regim eller för att man inte har någon egen statsbildning. Många av de för oss så anstötliga traditionerna har fortlevt i stam- och klansamhällen på landsbygden och måste bedömas utifrån ett utvecklingsperspektiv. Skillnaden ligger i tid, snarare än i religion. Europa behövde några hundra år för att ta språnget från tradition till modernitet, från ett feodalt samhälle till ett demokratiskt. Det krävde åtskilliga krig, varav två världskrig; det högsta priset betalades av de elva miljoner som utrotades under det stora europeiska folkmordet för mindre än sjuttio år sedan. Nu förväntar vi oss av andra folk att de ska ta språnget in i moderniteten på en generation och helst utan sociala friktioner. (min utheving).
Ekselius burde med denne ”forklaringen” umiddelbart blitt ansatt i FN, da kunne de spart seg mye arbeid. For FN har i til sammen fire rapporter, med samletittelen Arab Regional Human Development Report, satt fokus på den katastrofale kulturelle og økonomiske stagnasjonen i den arabiske ligaens 22 medlemsland. Rapportene, som er skrevet av arabere selv, sjokkerte både arabere og det internasjonale samfunnet da de ble fremlagt. Både de sosiale, politiske og økonomiske forholdene var langt verre enn antatt. FN fastslår at den arabiske verden lider under tre grunnleggende mangler: mangel på ytringsfrihet, mangel på kunnskap, og mangel på kvinnefrigjøring, og dermed en veritabel sløsing med halve befolkningens ressurser. Autoritær barneoppdragelse hemmer nysgjerrighet og vitetrang, sies det. Samfunnet fremmer kollektiv tenkning, og inviterer til passivitet og lavt engasjement. Det pågår en religiøs/politisk nedbryting av individets selvtillit og selvstendighet. Den arabiske regionen plasserer seg på bunnen – etter den fattigste delen av Afrika – hva gjelder borgernes frihet. Særlig kvinnenes frihet, fastslår FN. Dette får katastrofale økonomiske følger. Det samlede bruttonasjonalproduktet (BNP) i de oljerike arabiske landene ligger bare litt over Spanias BNP. I løpet av ett tusen år har den arabiske verden oversatt like mange bøker fra andre deler av verden som Spania gjør årlig. Den strenge sensuren ligger særlig til grunn for at en bestselger sjeldent har et opplag på mer enn 5 000 bøker. Bare én prosent av vitenskapsfolk verden over holder til i den arabiske verden. I 2003-rapporten til FN sies det at dagens tilstand er preget av en allianse mellom undertrykkende, politiske systemer og konservative, bakstreverske islamtolkere med fiendtlige holdninger til utvikling og fremskritt. ”Visse muslimske lærersteder” ses som et hinder for utvikling og modernisering, heter det. Og så fremsettes kanskje den vanskeligste kritikken for den arabiske ligaen å svelge; de arabiske FN-rapportørene mener at modernitet og utvikling skapes ved ikke å blande politikk og religion. FN peker på behovet for nye perspektiv, som ”skapelsen av paradis på jord og gleden av jordens belønninger”.
Tenk, og så var det hele bare et tidsspørsmål…
Men den godeste Ekselius gir seg ikke her. Den tredje, og som jeg fortsatt velger å kalle en intensjonsberikende forklaring, er at den såkalte islamofobien skjuler den rene rasismen. For det er ren rasisme å tegne Muhammed, intet religionskritisk eller politisk i det (hvilket jo reaksjonene har vært et solklart eksempel på?).
Det tredje draget som döljer sig i islamofobin är den rena rasismen. Matti Bunzl hävdar, enligt Andreas Malm, att den skiljer sig från antisemitismen genom att vara global och inte knuten till nationen. Men i detta visar den snarare sin anpasslighet efter historiska förändringar och till den samtida verkligheten. Likheterna med antisemitismen kvarstår – och det är av dem vi måste ta varning. Liksom judarna utmålades som det främmande, det andra, på vilka man kunde projicera alla de drag som kulturen ville förneka hos sig själv, så får nu «muslimerna» överta antisemitismens begagnade rekvisita. För att se likheterna – och det obehagliga och förnedrande i islamofobin – behöver vi bara byta ut rondellhunden och de danska karikatyrerna mot en judisk variant av dem. Skulle vi fortfarande tycka att de var roliga och angelägna satirer?
Og hva gjelder integrering, har vi heller ingenting å frykte ifølge Ekselius. Også her er tiden den viktigste faktoren (hvilke ikke gjør damen arbeidsløs, med dette argumentet får hun raskt jobb i SSB). For tiden vil hviske ut alle kulturelle særegenheter, ja, det kan visstnok bli et prosjekt å beholde både det ene og det andre:
Den judiska erfarenheten visar att den kulturella särarten hos den första generationen knappast utgör ett hot mot den lokala nationella kulturen. Inom en eller annan generation är den snarare så utrotningshotad att den behöver offentligt stöd för att överleva. Assimilationen är en så dynamisk kraft att vi snarare behöver en medveten kulturpolitik för att bevara en kulturell mångfald.
Og siden Ekselius ikke husker verken ambassadehærverk, vold, mordtrusler og en pågående rettssak i Jordan (!) knyttet til karikaturene i Danmark, ei heller mordet på Theo van Gogh eller trusselbildet Ayaan Hirsi Ali lever med, bare for å nevne noe, så bør ikke hennes avslutning overraske:
I dag är det moskéer som sätts i brand, muslimska hem och butiker som får fönstren krossade. Vi har sett det förr, vi vet vart det kan leda. Vi bär samma ansvar nu som den gången; så att ingen oskyldig får bära ansvar för vad andra gjort eller gör, eller för vad vi befarar att vi själva skulle kunna göra.
Nathan Shachar, journalist og forfatter, med mange års erfaring som korrepondent i Jerusalem for Dagens Nyheter, og som har studert både tyrkisk, arabisk og vitenskapsteori, føler derimot ikke at Ekselius sin ansvarsplassering havner på rett hylle.
Han skriver i dagens DN.se at Eva Ekselius artikkel er det rene skoleeksempel på hvordan multikulturell slendrian bidrar til avskjerming fra virkeligheten.
På vägen mot hennes oriktiga slutsats – att dagens våld mot muslimer i grunden är samma fenomen som antisemitismen och nazisternas våld mot judarna – baxnar läsaren gång på gång inför bisarra påståenden och moraliteter: Europas övergång från feodalism till modernitet skulle ha «krävt» de bägge världskrigen; «priset» betalades av dem som utrotades av Hitler; våra myndigheter bör inskrida för att bekämpa assimilering; judarnas historia visar att farhågorna beträffande islam i Europa är illusoriska.Vi har «sett förr» – då judarna angreps – «vart det kan leda», säger Ekselius om angreppen mot muslimer.
Men det är tvärtom skillnaderna mellan dagens och trettiotalets angrepp som är intressanta. Likheterna är triviala. De historiska, sociala och ideologiska omständigheterna kunde knappt vara mer olika. Judarna hade levat i Tyskland i över tusen år då de överfölls, inte av busar utan av de tyska myndigheterna. Det fanns inga judiska våldsrörelser, terrordåd eller kopplingar till internationella ledsamheter som kunde elda upp dåtidens rasister. Det fanns framför allt inga spänningar av typen tradition-modernitet mellan judiskt trosliv och tyskt. Judarna var sannerligen inte någon «projektionsyta för allt det som vår kultur vill förneka hos sig själv», de var en integrerad del av denna kultur. När judarna måste fly tog ingen emot dem – medan de flesta muslimer i dagens Europa är där som följd av en liberal immigrationspolitik.
Överfallet på judarna väckte behärskade reaktioner hos omvärlden och påverkade inte internationell politik förrän efter kristallnatten 1938. Dagens attacker mot muslimer och judar väcker nästan unisona och sunda reaktioner hos press, etablissemang, opinioner och domstolar. Det är ett vanligt grepp, hos dem som vill nobilisera den islamiska integrismen, att framställa den som en belägrad traditions reaktion mot ett ogement och «postkolonialt» modernitetstryck. Vi vet sedan länge att det är tvärtom. Jihadismen är en ny, ultramodern ideologi. De i London, Gaza och Kairo som mördar i Guds namn är inte barn av någon tradition. De är personer som värvats från ateism och sekularitet. Har Ekselius frågat sig varför muslimer inlemmas och lyckas i USA, och varför detta inte sker i Sverige? Svaret har inget med modernitetstryck att göra. Att skydda muslimer och andra mot våld är en självklar sak. Det följer automatiskt av våra väreringar och våra lagar – och har inget att göra med den olycksaliga modeideologi Ekselius bekänner sig till. Den judiska historien är neutral i förhållande till dagens dilemma. Det finns inga rimliga skäl att röra ihop den med spörsmålen ovan. Som en klok kvinna påpekat: De intellektuellas ansvar i uppjagade situationer är att understryka skillnader, inte att postulera likheter.