Den mest graverande rapporten presenterades av tidigare presidenten i IHEU (International Humanist and Ethical Union) och dess representant i FN:s råd för mänskliga rättigheter, Roy Brown. I våras blev han stoppad i rådet av ett par delegater, som hävdade att man inte kan diskutera Sharia-lagar i detta forum. När IHEU:s representant ville ta upp Kairo-deklarationen (muslimska staters komplement till mänskliga rättigheter), obstruerade Egypten och Pakistan direkt och menade att FN-deklarationen endast kan tolkas under Sharialagarna. Man anser att nya påfund som universella mänskliga rättigheter inte kan ha någon inverkan på gamla texter som Koranen.
Brown ställer retoriskt frågan i fall Sharialagar inte kan diskuteras i världens ledande forum för mänskliga rättigheter, var kan man då göra det? En specialrapportör har i stället fått i uppdrag att meddela när någon för talan för eller mot religion i rådet, vilket ligger långt ifrån att bevaka yttrandefriheten, som inte längre tycks vara huvudsaken.
ShakespearsktDet föranledde en representant i rådet för mänskliga rättigheter att komma med följande kommentar: ”there is something rotten in the state of this council”, en parafras på Shakespeare, med stora implikationer om man betänker på originalets ”Denmark” istället för ”council”. Karikatyrteckningarna av Muhammed i danska tidningar har ju väckt så mycket ont blod i den muslimska världen. Inom den muslimskt dominerade gruppen om 118 länder, som varken i teorin eller i praktiken accepterar universella rättigheter, kritisera man aldrig varandra för övergrepp.
Länder som Kuba, Kina, Pakistan och Iran är dess medlemmar. Övergriparna skyddar varandra inom denna så kallade ”Non-aligned movement” – eller”non aligned to human rights”, som Brown inte helt opassande uttryckte det. Det är en grupp av liksinnade, inriktad på att stoppa kritik från icke-statliga organ (s k NGO:s) mot övergrepp i deras länder. I detta uppsåt har man lyckats alltför väl. Det innebär bland annat att sexuellt definierade brott straffas med döden. Andra konsekvenser av muslimsk dominans i rådet är att Pakistan fick beröm för sitt sätt att hantera mänskliga rättigheter, medan Nederländerna fick kritik för att man hade bedrivit blasfemi mot koranen. Detta är förstås inget annat än en absurd cirkus och ett hån mot alla som vill försvara mänskliga rättigheter.
När FN:s kommission för mänskliga rättigheter blev upprättad i Genève 1976, så var det av de länder som var mest upptagna av att upprätthålla dess universalistiska principer. Problemet är att denna uppsättning av internationellt uppsatta lagar, som de flesta undertecknat, inte leder till några sanktioner om de bryts. De flesta har med tiden visat sig mer intresserade av att försvara sig mot anklagelser än av att se till att de efterlevs.
Efter att endast Israel blivit kritiserat år 2005 ansåg dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan att kommissionen var så komprometterad att det ej längre gick att reparera. Han föreslog en ersättning som skulle samla dem som verkligen var dedikerade för saken. Det blev Rådet för mänskliga rättigheter, vilket tragiskt nog snart blev än mer urvattnat och aldrig på långa vägar uppfyllde intensionerna i Annans förslag. 13 maj i år blev Världsunionen för progressiv Judaism utkastad från rådet. Ingen NGO kan efter detta längre räkna med att kunna komma med kritik mot brott mot mänskliga rättigheter. Västvärlden och andra demokratier måste helt enkelt sätta upp ett eget organ om det överhuvudtaget ska ha någon mening.
Europeiska humanistfederationen och de brittiska humanisterna har också uppmanat EU och dess president Barrosso att ompröva och lämna rådet för att skapa ett helt nytt organ i stället. Samtidigt har Saudiarabiens kung Abdullah blivit så rädd för ateismens frammarsch att han närmat sig judiska organisationer för att tillsammans försvara religionens roll i världen. Det kan tyckas som ett visst framsteg för en religion (islam) och ett område (arabvärlden) där antisemitismen är ett notoriskt och tragiskt inslag, men knappast för åtskillnaden mellan religion och poltik i Världen.
Yttrandefriheten kan inte förhandlasMatt Cherry från Institute for Humanist Studies i Albany, USA, berättade också under humanistkongressen om arbetet i FN:s kommission för ”Freedom of religion and belief”, där han stolt berättade hur han lyckats få in tillägget om ”belief”, som en överenskommelse inom FN. Rätten att kunna missionera för och propagera sina åsikter har varit ett återkommande tema, men med vissa skillnader. Humanister missionerar ofta genom att visa olika religioners svagheter, mer än att berätta om den egna ideologins överlägsenhet. Man måste givetvis ha rätt att göra så, liksom man har rätt att besvara anklagelser i yttrandefrihetens namn.
Vad man inte har rätt till är att hota med eller bruka våld.Karikatyrer av religiösa historiska personer kan till exempel inte kränka någon troende idag, bara utgöra en fullt tillåten kommentar om en idé eller episod i den förgångna som faktiskt har inverkan även på vårt samhälle. Religionen å sin sida kan aldrig ha rätt att använda mänskliga rättigheter för att kränka individer, så kallade frånfallna etc. Man har rätt att tro, men måste samtidigt vara beredd på kritik av denna sin tro och att alla andra kanske inte delar den, menade Cherry.
Ett annet interessant bidrag kom fra Myriam Namazie, eks-muslim bosatt i Storbritannia. Hun kritiserte skarpt den misforståtte forsiktighet i forhold til islam:
(…) islam inte är att se som något individuellt, utan som en kollektiv rörelse. Hon uppmanar oss att alltid tala om islam, inte om muslimer. Islamismen är till yttermera visso en maskerad politisk rörelse, inget annat.Självklart har enskilda individer som kallar sig – eller kallas muslimer – många gånger demokratiska, rättfärdiga, jämställdhetsideal, kan också vara ateister, socialister och vad som helst, men vid makten har islam aldrig delat dessa. Tvärtom underkuvas alltid inte minst kvinnor. De monoteistiska religionerna är inte direkt bättre än andra sekter, som scientologer, Moon-rörelser etc, påpekade Namazie.
Hon kritiserade den otroliga undfallenheten mot islam i Storbritannien och den missriktade välvilja som man kan finna hos institutioner som Tony Blair Faith-foundation, som vill se en kraftfull och levande religion i samhället och inte alls tycks förstå vikten av att hålla på tron som en privatsak.Namazie framhöll med rätta hur rasistiskt det i själva verket är att pådyvla islam på alla som anses tillhöra en muslimsk kultur, som om ingen hade något eget val. Det resulterar obönhörligen i helt kulturrelativa rättigheter.
Ett jämförande exempel var hur uppmärksammande av problemet med kvinnlig omskärelse aldrig någonsin kan innebära kritik mot de flickor och kvinnor som blir utsatta, utan tvärtom är menat som skydd för dem. Ändå anses ofta den typen av kritik som lätt rasistisk. Härvidlag riktade Namazie stark kritik mot hela Västerlandet för undfallande mot islam vid makten överallt, bortsett från efter 11 sep, då den hamnat bortom dess räckvid för ett tag. När man kan göra affärer bryr man sig mindre om hur diktaturerna och förtrycket ser ut och håller dem ofta under armen. Det är ett riskabelt och kontraproduktivt hyckleri.
Hele referatet kan leses hos Humanisterna.se