Rita Karlsen, HRS
Mens vi i Norge sliter med svensken Andreas Malm og Ali Esbati, som er gått i hartkorn med Dagbladets Marthe Michelet om bekjempelse av den såkalte islamofobien, viser den svenske utdanningsministeren Jan Björklund og likestillings- og integreringsminister Nyamko Sabuni nye takter, som antakelig gjør også dem til islamofober i noens øyne: De slår nemlig fast at alle elever – til og med innvandrerjenter – har rett til svømmeundervisning, idrettsundervisning og til sex- og samlivsundervisning. Derfor vil de endre skoleloven.
Etter de innledningsvise pliktskyldige fraser, skriver de på DN.se:
Men invandringen ställer oss också inför nya utmaningar. I dag får alltför många ungdomar sin frihet och skolgång beskurna av hedersrelaterade orsaker. Det handlar framför allt om flickor som växer upp i familjer med starka ”hederstraditioner”. Inom dessa grupper betraktas kvinnans frihet ofta som ett hot mot familjen. Flickornas vilja är underordnad det som anses vara familjens bästa; männens, eller gruppens, ”heder” baseras på flickornas sexuella beteende.
För att kontrollera döttrarna vill vissa föräldrar att de inte deltar i vissa inslag i skolan, till exempel undervisningen i idrott, simning eller sex och samlevnad. De får kanske inte följa med på klassresor och klassfester. Flickors liv kan vara hårt kontrollerade och överträdelser av familjens regler kan leda till sanktioner i form av hårdare restriktioner, hot och i värsta fall våld.
Nyligen presenterades en kartläggning av hederskultur bland elever i Stockholms stad. ( … ) I undersökningen uppger drygt 10 procent av eleverna att de sällan eller aldrig får delta i ett visst inslag eller ämne i skolan för sina föräldrar. Idrott och simundervisning är vanligast, men många får inte delta i sex- och samlevnadsundervisningen eller åka med på klassresor.
En aning oväntat uppger en högre andel pojkar än flickor att de inte får delta i vissa ämnen eller inslag. Skälet till föräldrarnas förbud skiljer sig dock åt. Pojkar uppger ofta att de inte tillåts delta på grund av skador, fysiska handikapp eller att de tidigare har misskött sig. De flesta flickor svarar att inslagen strider mot familjens religion eller kultur, eller att det är svårt att delta i vissa aktiviteter eftersom de bär slöja. Endast ett fåtal pojkar svarar att de inte får delta på grund av att det strider mot den egna religionen.
I en liknande studie, Sara Högdins avhandling ”Utbildning på (o)lika villkor” från 2006, svarade 8 procent av samtliga ungdomar att deras föräldrar inte tillät dem att delta i vissa inslag och ämnen. Siffran är betydligt högre bland de utlandsfödda eleverna än de svenska: 27 procent av de utlandsfödda flickorna och 17 procent av pojkarna blev förbjudna att delta i ett eller flera ämnen i skolan.
Även lärarna lägger märke till händelser som de själva upplever kan vara uttryck för hedersrelaterat förtryck.
I en undersökning genomförd av Anders Lange och Forum för levande historia, på uppdrag av regeringen, uppger omkring var fjärde lärare att de har fått önskemål från föräldrar och elever om befrielse från gymnastiklektioner och simundervisning. 14 procent uppger att de har fått önskemål om befrielse från sex- och samlevnadsundervisningen. Lärarna uppger också att det förekommer systematisk frånvaro från viss undervisning utan att eleverna har fått dispens. Det rör betydligt oftare idrottslektioner och simundervisning än annan undervisning.
Studierna visar att problemet med hedersförtryck kan vara större än vad som framgått tidigare. Effekterna för de barn som drabbas vet vi dessvärre redan en hel del om. I sin yttersta form är förtrycket ett direkt hot mot barnets liv, men även om det inte tar sig så dramatiska uttryck så kränker det nästan alltid barnets fundamentala rättigheter. (min utheving)
Problemet med omfattande befrielse från annars obligatorisk skolundervisning belyser tydligt konflikten mellan å ena sidan föräldrars rätt att ta ansvaret för sina barns uppfostran och å andra sidan barnens rätt till en allsidig skolundervisning. Vi menar att samhället i sådana konflikter i första hand måste se till barnens rätt. Det finns ett skäl till att grundskolan är obligatorisk. Vi anser i Sverige att alla barn och ungdomar har rätt till de kunskaper som grundskolan ska ge, oavsett om föräldrarna gillar det eller ej.
Ett problem i sammanhanget är rester av en ålderdomlig lagstiftning. Föräldrar kan nämligen begära att deras barn ska befrias från vissa obligatoriska inslag i skolan. Som skäl kan de ange att inslaget ”upplevs som utmanande mot elevens speciella inställning och hemmiljö”. (min utheving)
( … )
I den nya skollagen, som går ut på remiss i sommar, avskaffas rätten till befrielse i dess nuvarande form. Det ska tydligt framgå att alla elever, även invandrarflickor, har rätt till simundervisning, att delta i idrottslektioner och att tillgodogöra sig sex- och samlevnadsundervisningen. (min utheving)
Så langt kan man bare applaudere det svenske forslaget, men så heller de malurt i begeret:
Naturligtvis bör skolan tillfälligtvis använda gruppindelning eller andra organisatoriska och pedagogiska åtgärder för att undvika att känsliga situationer uppstår. Till exempel är det möjligt att anordna undervisningen i olika grupper för flickor och pojkar.
Kjønnssegregering skal altså tillates.
Men jeg får heller – så langt – spise i meg at de ikke tør å stå linja helt ut, for den samme likestillings- og integreringsministeren har også skjønt noe som vår egen barne- og likestilingsminister, for å ikke nevne kunnskapsministeren, ikke har skjønt: Sabuni vil også at skolen skal være en frisone for barna – der de skal slippe hijaben.
Samtidig med denne meldingen, kommer også beskjeden om at 70 000 unge i Sverige risikerer å bli tvangsgiftet. Der anbefales det å følge blant annet Norges eksempel med å kriminalisere tvangsekteskap og barnekteskap, avskaffe dispensasjonsretten for ekteskap under 18 år (i Norge er denne skjerpet betydelig inn) og ikke godta stedfortrederekteskap.
Følger de oss, kan vel vi følge det svenske skoleeksemplet? Vi må bare ikke gi etter for kjønnssegregeringen.