Rita Karlsen, HRS
Noen kvinner med innvandrerbakgrunn vet til fulle å utnytte situasjonen, de krever sin rett og lyver så det renner av dem om det tjener deres egen sak. Dette gjør de uten skrupler, nettopp fordi de vet at det er få som tør å motsi dem. Resepten er denne: er du mørkere i huden enn andre, så er du per definisjon undertrykt og snakker sant.
HRS’ har erfart at dette er langt fra sannheten, men motivene for slik oppførsel er ikke alltid like enkel å få øye på. Likevel synes tre perspektiver å utsondere seg; det første, og mest kjente, handler om penger. Det neste er makt, det vil si kampen om troverdighet. Det tredje handler om personlige aspekter, det vil si at man enten har noe å skjule eller at man skal reise seg på bekostning av andre, gjerne som ledd i egen karrierebygging. Perspektivene opptrer gjerne sammen, ofte med flere ulike aktører som selv mener å tjene på å gå inn i en slik allianse. Utfallet er uansett dette: ”Synderen” ribbes i offentlighetens lys uten noen form for rettssikkerhet, tvert om blir man stående igjen som et menneske med et forkastelig menneskesyn som er villig til å gå over lik for å få det slik man vil. Det tragiske er at det ikke er ”synderen” som besitter disse egenskapene, men den ”uskyldsrene” anklageren.
Å ta opp kampen vil handle om alt annet enn likebehandling, hvilket i seg selv er det tragiske, da nettopp en av grunnpilarene i vårt demokrati handler om samme rettsikkerhet for alle – vi er like for loven. Innvandrere fra land der lite eller ingenting fungerer, har derimot lært seg andre metoder for å overleve i disse samfunnene. Disse metodene viser seg også svært så effektive i våre ellers så velfungerende demokrati, rett og slett fordi metodene er hinsidige våre etiske normer. Moralen, eller mangel på sådan, kolliderer med det grunnleggende i oss – vi kan være uenige, ja til og med mislike, mennesker, men vi prøver likevel å holde oss innenfor en akseptabel standard, der sannhet er sentralt. Å lyve om andre for å tjene seg selv er ikke akseptert, og de fleste av oss ville følt oss ynkelige ved å ta bruk en slik strategi.
Det er således ikke uten grunn at ordtaket ”In kindness, I see weakness” er sentralt i en rekke afrikanske land. Det vet noen å utnytte.
Denne utnyttelsen synes å spre om seg i ulike varianter. Ett ekstremt eksempel er angrepene HRS er blitt utsatt for tre ganger, sist i sommer, der man virkelig må spørre seg selv om journalistene som har arbeidet med saken, og andre som vet bedre, faktisk sover godt om natten. Men et annet fenomen, og kanskje mindre kontroversielt, er det som svensken Merit Wager, tidligere Medborgarnas flyktningsombudsman, skriver om i Newsmill.se.
Det handler om at stadig flere innvandrerkvinner anklager arbeidsgiver eller skoler for en eller annen form for diskriminering. Typisk er krav om retten til muslimsk bekledning. Sakene ender sjelden i retten, men i et forlik. En enkel måte å tjene penger på, hevder Wager, dertil med det svenske diskriminerings- og likestillingsombudet, kalt Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en nyttig idiot for strategene. Wager mener dette uthuler rettsstaten og er sløseri med skattepengene.
Integrations- och diskrimineringsindustrin i Sverige sysselsätter massor av människor och kostar väldigt mycket pengar. Ingen vet hur mycket. Men gör den någon konkret och reell nytta att tala om?
Diskrimineringsombudsmannens, (DO) till exempel, har en budget för år 2009 på 93 miljoner kronor och antalet anställda är 90. Det är dock en myndighet vars dyra existens man, när man börjar titta på verksamheten, kan finna anledning att ifrågasätta.
DOs huvudsakliga uppgift är att se till att diskrimineringslagen följs. Men att anmäla diskriminering och kränkningar till DO verkar oftare leda till förlikning och en rejäl slant för den skada anmälaren påstår sig ha lidit än till en rättslig process. Hur vet DO då att diskrimineringslagen följs? Hur blir det i fallen med de kvinnliga eleverna som klagat på att de inte får hölja sig i tyg från topp till tå på ett vuxengymnasium?
Två kvinnor har alltså klagat hos DO på att de inte får ha heltäckande klädsel, niqab, där endast ögonen syns, på Västerorts vuxengymnasium
Dessa få ord, från den ena anmälaren, sätter i gång en sanslös och dyr karusell. Tiotals människor måste avsätta tid för att diskutera, konsultera, utreda, besvara frågor etc. Innan karusellen har snurrat färdigt har processen slukat massor av energi och resurser av olika slag. Inte sällan, som det verkar, i onödan.
Wager tilkjennegir at han mener det ikke burde være lov å gå kledd i niqab eller burka i offentlige sammenhenger, et synspunkt HRS støtter, men det viktige her blir likevel om det er opp til et ombud å avgjøre hva som er rett og galt:
Det borde vara en självklarhet att man i Sverige år 2009 inte kan gå klädd i burqa eller niqab i offentliga sammanhang. Det tillhör inte vårt öppna och demokratiska samhällssystem att människor höljer sig i heltäckande plagg så att man inte kan se reaktioner i deras ansikten eller identifiera dem. Samhället ska inte acceptera att kvinnor rör sig i offentligheten likt vålnader i plagg som täcker allt, inklusive ansiktet (niqab) och till och med ögonen (burqa). Vi ska inte i Sverige behöva mötas av den typ av oformliga gestalter som vi alla – politiker inte minst – reagerar mot när vi ser dem på bilder från Kabul eller Jemen.
DO har tagit sig rätten att, schablonmässigt (det är bara att titta på liknande anmälningar!), själva döma och ha en färdig åsikt redan innan de anklagade ens har fått säga «pip». DO undrar nämligen i sin Begäran om yttrande avseende anmälan om diskriminering: «Vilka åtgärder som i förekommande fall har vidtagits för att förhindra fortsatta trakasserier av FF».
Som om det redan var klarlagt att trakasserier förekommit! Dessutom ifrågasätter DO den rätt som jag trodde att skolor i Sverige har, att upprätta regler för allas trivsel i skolan genom att, myndigt, undra:
«Vad är anledningen till att Västerorts vuxengymnasium uppställer en regel om förbud mot burqa och andra slöjor?»
DO har medvetet och tendentiöst både gjort en höna av en fjäder och kokat soppa på en spik och dessutom intagit en partisk hållning. Vilket är något helt annat än att, som det står att läsa på DO:s hemsida: «se till att diskrimineringslagen följs».
Begrunnelsen til disse kvinnenes anklager om diskriminering, med DOs fulle støtte, er ikke uventet å finne i religionsfriheten. Men dette synes å ha blitt en ”frihet” som både er grenseløs og ansvarsløs, og som slik sett svekker rettssamfunnet:
I Sverige råder, som de här kvinnorna mycket riktigt påpekar, religionsfrihet. I Sverige är religion en privatsak, den är inte integrerad i lagstiftningen och allt som har med människors liv att göra på samma sätt som i länder där islam är både religion och lag. Men dessa kvinnors religionsfrihet har inte på något sätt inskränkts och de är helt fria att praktisera den. I Koranen stipuleras heller inte att kvinnor ska bära heltäckande plagg… De muslimska kvinnor som så önskar kan bära huvudduk, liksom också till exempel nunnor och sikher får bära dok respektive turban. Gränsen måste gå vid plagg som döljer ansiktet.
Diskriminering och trakasserier ska anmälas till domstol och avgöras där. Det finns lagar mot diskriminering. Brott mot dessa, liksom brott mot andra lagar, ska hanteras inom rättsväsendet, inte i någon sorts obskyr mellanvärld där kommuner och andra «förlikas» utanför rättssystemet med DO av pur feghet. Med ett sådant förfarande bidrar man inte till att det skapas prejudicerande domar och därmed en praxis för olika fall av diskriminering som vi alla kan ta del av. I ett rättssamhälle ska lagbrott hanteras inom rättsväsendet.
Måtte Västerorts vuxengymnasium (vars huvudman är Stockholms stad) stå emot och inte falla till föga och använda skattepengar till att ingå «förlikning» med kommuninvånarnas pengar för att några kvinnor inte accepterar skolans regler som säger att man inte får täcka ansiktet. Måtte de låta dessa fall gå till domstol så att vi i Sverige en gång för alla får klart uttalat att dessa heltäckande plagg inte är plagg som vi accepterar i offentliga sammanhang. Måtte Västerorts vuxengymnasium också ha kraft att hävda sin rätt att sätta sina egna regler. Måtte det sedan stå klart för alla att vi inte kan ha en ordning där det är känt bland människor att man kan klottra ned några ord i en anmälan och sedan vänta på att, förhoppningsvis, få ett «skadestånd» på tiotusentals kronor för sin «kränkning». Ett sådant förfarande är faktiskt kränkande för alla oss som lever i Sverige.
Wager tar deretter et saftig oppgjør med hva DOs faktisk mener er sin rolle:
På DO:s hemsida står att läsa att myndigheten har haft framgång:
«… vad gäller det resultat som vi har uppnått för anmälarna. Det gäller särskilt på samhällsområdet där antalet förlikningar har ökat från sex till 23.»
Är det verkligen en framgång för samhället när skattefinansierade verksamheter (och andra) inte står upp och tar en rättslig prövning? Det är ju faktiskt allas våra skattepengar som pytsas ut på detta sätt när kommuner och annan offentlig verksamhet är inblandad. Ett exempel:
DO har träffat en förlikning på 35 000 kronor med Jönköpings kommun som skickade hem en kvinna från sin praktikplats på grund av hennes etniska tillhörighet. Läs här.
Men det handlade ju inte om «etnisk tillhörighet» utan om att kvinnan inte kunde tala bra svenska! Varför stod inte Jönköpings kommun på sig, varför ingick man en förlikning i detta fall? Det ter sig obegripligt; nog måste man ju kunna kräva att människor behärskar svenska om de ska arbeta eller praktisera. Om det inte är ett jobb där man inte behöver tala med någon eller förstå instruktioner eller kunna läsa anvisningar, förstås. Och vad sänder det för signaler till invandrare när DO skriver att:
«DO och kvinnan har nu ingått en förlikning med Jönköpings kommun som innebär att kommunen ersätter henne med 35 000 kronor.»
«Ersätter»? När blev dåliga kunskaper i svenska som anmäls till DO «ersättningsbart»? Hur kan man använda skattepengar till att betala för att någon inte behärskar svenska när det krävs att man behärskar språket på en praktikplats? Varför i hela fridens dar lät man inte ärendet gå till domstol?
När det gäller DO kan det vara värt att notera, att antalet anmälningar minskat rejält. Vad är meningen med att upprätthålla en dyr myndighet – och till och med utvidga den – för att hantera allt färre anmälningar? Nej, låt dem som drabbas av verklig diskriminering eller verkliga trakasserier vända sig direkt till domstol där det hela avgörs juridiskt korrekt. Processen ska föras rättssäkert så att det framgår hur lagen tolkas och så att det bildas en tydlig och begriplig praxis som kan följas.
HRS er kjent med at også i Norge er det flere arbeidsgivere som har slitt, eller sliter, med lignende problematikk. Også saker der Diskriminerings- og likestillingsombudet er inne i bildet, og der de inntar et klart – og partisk – standpunkt. Det norske ombudet, Beate Gangås, har da også tilkjennegitt at hun setter religionsfriheten fremover alle andre friheter, noe som blant annet klart fremkom under konflikten med hijab til politiuniformen. Men også i andre saker, for eksempel der arbeidsgiver allerede har inngått et forlik med tidligere arbeidstaker, der det dertil i avtalen mellom partene heter at ”saken er død”, så fortsetter ombudet å opptre som overdommer i saken. I sum synes utviklingen å sette den såkalte likebehandling på en hard prøve.