Rita Karlsen, HRS
SVT-programmet Existens har rettet fokuset på ytringsfrihet relatert til religiøse grupper. De lurer på om vi begrenser oss med hva vi sier eller viser av hensyn til religiøse grupper? Programlederen viser til at for noen måneder siden pakket det Moderna museet ned to bilder etter oppfordring fra myndighetene. Sverige skulle nemlig få besøk av noen EU-ministrer, og myndighetene fryktet at de to bildene, som hadde et hakekors i hjørnet, skulle oppfattes som støtende. Men som Existens spør; er dette ”hensyn” eller er det ”selvsensur”?
Programmet tar oss også med til Nobelmuseet i Stockholm. ”Ytringsfrihet – hvor går grensen?” står det på en skjerm. Spørsmålet er tilegnet en ustilling på museet. I utstillingen finner vi blant annet Ayaan Hirsi Ali og Theo vang Goghs film ”Submission”. Eller rettere sagt; deler av den. Museets utstillingsledelse har nemlig latt en imam se gjennom filmen – og redigere bort det han fant mest krenkende. Existens lurer på om dette er en akseptabel fremgangsmåte. Kan en utstilling om nettopp ytringsfrihet benytte denne form for sensur? De har intervjuet Hirsi Ali om saken, som synes Nobelmuseet er på ville veier. Hun spør ironisk om noen tror at at hun ville fått redigere imamens tale?
Hvor ytringsfrihetens grense går, vet vi nå, skriver derimot Dilsa Demirbag-Sten i dagens Expressen.se:
På utställningen visades Theo van Goghs film Submission, som ledde till att van Gogh mördades av islamister 2004.
Men inte hela filmen visades. Imamen Abd al Haqq Kielan bjöds in som rådgivare. Kielan fann delar av filmen kränkande. De delarna klipptes bort. Och vips hade utställningen om yttrandefrihet i stället gjort sig själv till ett ömkligt bevis på samhällets undfallenhet mot religion.Inga är så lättkränkta som religiösa grupperingar. De mest aggressiva och framgångsrika är islamisterna. Likt den katolska och den svenska kyrkan är islam sammanhållen av institutioner, skrifter, företrädare och en ekonomisk infrastruktur som möjliggör expansion av framför allt politisk islam.
Medan intellektuella har tvingat stora delar av kristenheten att infoga sig i den profana och sekulära världen har många islamiska krafter en bit kvar på vägen till demokrati. Med det sagt är det viktigt att påpeka att de flesta muslimer i Sverige är demokrater som alla andra svenskar.
Totalitära krafter representerar sällan massorna. De har oftast tillskansat sig makten med våld, förtryck och ekonomi som smörjmedel. Mullorna i Iran är ett högaktuellt exempel. Allt detta är självklarheter så länge vi pratar om katolska kyrkan eller den extrema kristna högern i USA. Kritik mot dessa uppfattas som legitim, och få svenska kulturinstitutioner skulle låta en präst sätta gränser för en utställning. När kritik riktas mot islam börjar såväl publicister, intellektuella som institutionella företrädare svamla om kränkthet, förståelse och det nödvändiga i att hålla det lugnt i samhället. Misstanken om att okunskap och feghet döljer sig bakom flosklerna är befogad. Man vill inte kränka en miljard muslimer, hävdas det gång på gång.
Islamister företräder inte alla muslimer. Men även om så vore är ju majoritetens vilja inte alltid demokratisk. Vad gör vi om majoriteten anser att vi ska bränna synagogor, utplåna en folkgrupp eller kasta ut alla invandrare? Vi har sett det förr.
Det är friheterna som bygger demokrati. Yttrandefriheten är en av de primära, vilken möjliggör för individen att hävda sina rättigheter. Även islam måste få kritiseras av alla. Även av dem som definieras som muslimer eller islamister. Att självmant inskränka yttrandefriheten säger en hel del om samhällsklimatet när det gäller islam.Var gränsen för yttrandefriheten går på Nobelmuseet vet vi alltså nu. Det är ett nederlag för det fria ordet att en imams kränkthet väger tyngre än islamistiska mord på förläggare, konstnärer och författare. 10-0 till islam.
Och det är ovärdigt med en utställning om yttrandefrihet som censurerar sig själv.
Se SVT-programmet Existens (tilgjengelig til 17.01.10)