Rita Karlsen, HRS
Nei, det er ingenting å klappe for. Tvert om beviser det politiske lederskapet med sin pinlige taushet at de er verdiforvirret og rådvill. De er ikke utrustet til å styre Sverige, men kunne kanskje fått en mentorplass hos Irans president Mahmoud Ahmadinejad.
Jo, vi vet at det er valg i Sverige til høsten. Her ønsker den rød-grønne kopien av den norske regjeringen å overta makten. Da er det, også i kopi fra Norge, særdeles viktig å holde unna offentligheten alt som har med innvandring og integrering å gjøre. Om nå noe likevel må sies, så skal det svenske folk vite at muslimer i Sverige diskrimineres omtrent på daglig basis (se for eksempel sakslisten til det svenske diskrimineringsombudet) og at innvandringen til Sverige er berikende, på alle områder. Noe annet kunne jo skape debatt og uro, eller enda verre: forføre det uselvstendige svenske folket og slik sett være behjelpelig med å bringe Sverigedemokratene inn i Riksdagen.
Mens politikerne og ytringsfrihetsorganisasjoner flyr rundt på bakrommet som hodeløse høns, har Sydsvenskans leder lagt verdikartet på bordet. Under tittelen Vi är alla Lars Vilks settes angrepet på Vilks under forelesningen på Uppsala universitet og brannbomben mot hans hjem, i perspektiv. Perspektivet er nedslående for frihetselskere generelt og svensker spesielt:
Det pågår en människojakt i Sverige. Den som jagas är konstnären Lars Vilks.
I tisdags angreps han av en hatisk mobb under en föreläsning om konsten och yttrandefrihetens gränser på universitetet i Uppsala. Hans hemsida hackas gång på gång. Natten till lördagen försökte man bränna ner hans hus. Mordhoten är lika många som enahanda.
I denna stund tiger alltför många som borde tala tydligt.
Från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hörs inte ett knyst.
Från Mona Sahlin (S) inte ett pip.
Hennes partibroder Peter Weiderud, ordförande i inflytelserika Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraternas organisation, är desto frispråkigare. De som försvarar Vilks avfärdas föraktfullt som ”tryckfrihetsfundamentalister”, Vilks som en variant av den homofobe pingstpastorn Åke Green. Weideruds resonemang är lika osakligt som osmakligt.
Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP), som borde bli bestört när en föreläsning på ett svenskt universitet stoppas med våld, har inget att bidra med.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund är tyst. Maud Olofsson (C) är tyst. Göran Hägglund (KD) likaså. De gröna språkrören språkar om allt annat.
Dagen efter överfallet på Vilks gjorde Vänsterpartiet ett uttalande om angreppen på journalister i irakiska Kurdistan: ”Yttrandefrihet och tryckfrihet är demokratins grundpelare”. Om attackerna mot Vilks? Största möjliga tystnad.
Publicistklubben, som ser som sin främsta uppgift ”att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten” är mållös, dess ordförande Ulrika Knutson har tidigare valt att håna Lars Vilks.
Tidningsutgivarna, en organisation som hävdar att den ”kämpar för den svenska tryck- och yttrandefriheten” föredrar av allt att döma att kämpa i det tysta.
Tystnaden talar. Och mobben lyssnar även den. Nu testas gränser. Undfallenhetens gränser.
Vilks säger det som behöver sägas:
”De som attackerar mig är extremister och sådana får man inte ge vika för. Sedan får man inte blanda ihop dessa extremister med vanliga muslimer.”
Vilks är envis. Vilks är besvärlig. Han ger sig inte. Det i sig provocerar. Inte minst många som annars talar stort och vackert om konstens frihet och skyldighet att utmana. Nu vänder de ut och in på argumenten för att rättfärdiga att just Vilks provokationer är osmakliga och felriktade.
Andra föredrar att misstänkliggöra Vilks, att utmåla honom som rasist. Han beskylls för att gå Sverigedemokraternas ärenden av kritiker som i så fall lika gärna kan anklagas för att bana väg för den totalitära islamismen.
Vilks har rätt att provocera. I Sverige är det tillåtet att häda. Det är lagen som sätter gränserna för yttrandefriheten. Inte mobben.
Det är dags för politiker och andra att slå fast detta, att dra sig till minnes de stora orden, allt de sagt under decenniers högtidstal.
För det var väl inte bara varm luft?
Det är på riktigt nu.
Det är allvar nu.
För Lars Vilks. Men inte bara för Lars Vilks.