Rita Karlsen, HRS
Situasjonen i Malmö og flere andre innvandrertette områder i Sverige har de siste årene utviklet seg i en særdeles negativ retning, men det har vært liten legitimitet for å henge bjella på katta. Det skyldes at avsenderne for volden i hovedsak har vært innvandere, og flere har forklart at ”konfliktene” henger sammen med ”gjengoppgjør” mellom ulike innvandrergrupper. Dysse ned, ikke peke på. Og mens politiet og andre myndighetspersoner blir aktører i diverse sosiale programmer heller enn å utføre sin profesjonelle rolle, har problemene vokst. Eller for å si det med Thomas Nydahls ord, slik han uttrykker seg på snaphanen.dk:
Sent skall syndaren vakna heter det. Och nog har de största syndarna – maktens män och kvinnor – väntat in i det sista, innan de ens förmått eller vågat uttrycka en åsikt om vad som sker i rikets tredje stad. Malmö är en våldets stad. Malmö är sedan länge den avgrundsdjupt gettoiserade staden som kan mäta sig med brittiska Birmingham och tyska Köln. Polarisering och konfrontation är ord som inte räcker för att beskriva att Malmö inte längre existerar som sammanhållen stadskultur, utan att det handlar om två hela olika sätt att leva och förhålla sig till livet. Malmö är Skandinaviens mest arabiserade och islamiserade stad. Det är i sig problematiskt, eftersom islams lära förutsätter så mycket som gamla malmöbor inte ens hört talas om. Detta parallella samhälle växte för länge sedan fram i förorter som Rosengård och Lindängen, men är idag en väsentlig del av Malmös totala yta. De klassiska arbetarkvarteren – som Möllevången, Sofielund och Kirseberg – utmärks idag framför allt av icke-arbete och bidragsberoende.
När man håller ett öga på sin gamla hemstad – jag gör det varje dag – ser man snabbt att våldet, också i form av skottlossning, sedan länge är en del av den malmöitiska verkligheten. Ingen som intresserar sig för socialpolitiska frågor kan ha undgått att registrera detta. Men först nu vaknar de värsta syndarna, de politiker och kommunala tjänstemän som aktivt arbetat för att främja denna utveckling. Den fria bosättningsprincipen för bidragsberoende hitflyttade människor från arabvärlden, Afrikas horn och Asien har skapat gigantiska problem i områden som jag tidigare nämnde: överbefolkningen har i sig skapat nya, hittills okända fenomen för det moderna Malmö, med kackerlackor i bostäderna, omfattande fukt- och mögelskador, sjukdom och elände.
Det utrolige er at dette har fått foregå uten at skarp lut har blitt satt inn. Hva håpet man på? At ”tiden skulle hjelpe til”? Men den flammen som smelter smøret er også den som hardner egget. Så skjer det imidlertid ”noe”:
Nu vaknar politikerna. Ändå upp på regeringsnivå vaknar de. Varför först nu? Jo, för att Malmöpolisen sagt att de tror sig se en ny Lasermannen som går runt och skjuter människor i staden. Det som upprör mig är massmediernas totala oförmåga att peka på att det rör sig om två parallella skeenden, som kanske inte ens har minsta förbindelse: en som går runt och skjuter folk (15 eller 16 nu) och sedan de gängrelaterade skottlossningarna (runt 30 på ett år) i kampen om knarket, krogarna, makten. Varför ska det vara så svårt att förstå?
Betegnelsen lasermannen skriver seg tilbake til begynnelsen av 1990-tallet da John Ausonius skjøt elleve personer, og ble gjenstand for en av de største politijaktene i svensk historie. Ausonius’ ofre var alle mørkhudede. Kallenavnet ”lasermannen” fikk han fordi han brukte et gevær med lasersikte. Han soner livstidsstraff.
Politiets teori om en mulig ny lasermann har skapt stor interesse – også i Norge. ”Plutselig” ble volden i Malmö interessant. Kanskje øyner mediene håp om rasistisk motivert vold fra nynazistiske grupperinger, og ressursene settes inn. For som kjent er dette avsendere det kan pekes på. Dette er miljøer som skal ”sprenges” og personer som skal ”tilintetgjøres”. Og fint er selvsagt det, men hva om det nå igjen er ”mørkhudede” som står bak? Skal den/de sykdoms- eller sosialforklares bort fra sitt ansvar?
Samtidig ser jeg at Nydahl har ett sentralt poeng:
Jag tror nog att man medvetet blandar bort korten nu. Styrande män och kvinnor vet instinktivt att de förlorat kontrollen i Malmö. Kvällar och nätter är det albanska, kurdiska, turkiska, arabiska, serbiska ligor som styr Malmö med järnhand. Förstår de inte ens orsaken till att en enskild skytt inte skulle våga sig på att gå runt i Rosengård och skjuta? Han skulle bli slaktad som en kanin direkt.
Spørsmålet er relevant: Hvem styrer Malmö? Kan en eller annen galning ”fritt” gå rundt å skyte? Det er utvilsomt noe som skurrer her, og det kan være at Nydahls vurdering ligger tett opp til virkeligheten;
De gängse tyckarna i stortidningarna kommer dragande med samma förutsägbara hokus-pokus som alltid. De tror att öppen debatt och belysning av sociala problem föder prickskyttar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Den svenska konsensus-tystnaden skapar inte bara enskilda dårar, den skapar ett samhälle som när man minst anar den kan stå inför inbördeskrigsliknande tillstånd. Det vore den verkligen tragedin.
Vel, jeg ser flere tragedier her. For uansett utfall av saken, som jeg antar politiet vil finne ut av, er det en tragedie. Er det en ny lasermann kan det være et produkt av det ”nye Sverige”, er det ”innvandrerrelatert” kan det være et produkt av det ”nye Sverige”. Men det vi vet sikkert, er at slike ”forklaringer” aldri vil bli benyttet. Det vil i så fall være en grell påminnelse om at utviklingen ikke kan reverseres. Men ser man ikke realitetene i øynene – før eller siden – vil fremtiden kunne bli enda verre. Kort sagt: en drittsekk er en drittsekk.