Slöjan är inte bara en slöja (El velo no es el velo)
Provinsregeringen i Katalonien i Spanien har tvingat en kommunal skola i Gerona att tillåta en marokansk flicka på 8 år, Shamira, att bära slöja i skolan. Shaima har stannat hemma sedan en vecka, eftersom myndigheterna har förbjudit hennes skolgång, så länge hon bar hiyab eller den islamska slöjan. Rektorn grundade förbudet på skolans stadga, som avvisar klädesplagg, som kan orsaka diskriminering. Provinsregeringen däremot anser att «rättigheten till skolgång» bör vara överordnad skolornas lokala regler.
I motsats till länder som Frankrike och Storbritannien, där det finns lagar om den muslimska slöjan i det offentliga rummet, så finns det ingen lagstiftning i Spanien. Beslutanderätten har fram till nu överlåtits till de lokala rektorerna och skolorna. Det som har hänt den marokanska flickan innebär ett prejudikat, som om det sprids och får leva vidare, öppnar portarna till den s.k. mångkulturen. Enligt min bedömning är ett sådant perspektiv högst riskabelt för de framtida frihetliga rättigheterna i Spanien.
Vid första anblicken kan ett sådant påstående för en del verka överdrivet eller ödesdigert. Kan det vara fel, att det lilla barnet, som är van vid familjens seder och religion, fortsätter att bära hiyab i skolan? Skulle det inte vara grymt att tvinga henne att ta av sig huvudbonaden och visa håret i vetskap om att för hennes tro och tradition skulle en sådan sak vara lika traumatisk som att begära av kristna flickor att de skall blotta överkroppen eller stjärten?
Från att förbjuda den muslimska slöjan för flickor i kommunala skolor är det bara ett litet steg till islamofobi och rasism eller kolonial etnocentrism?
Det är emellertid inte så enkelt. Den muslimska slöjan är inte en enkel slöja, som en flicka på åtta år, frivilligt bestämmer sig för att sätta på huvudet, eftersom hon tycker att det är mera bekvämt att ha håret täckt. Den är symbolen för en religion, där diskrimineringen av kvinnan tyvärr fortfarande är mera utbredd än i någon annan – alla trosläror, även de mest avancerade, diskriminerar kvinnor. Det är ett av mänsklighetens tillkortakommanden, som en mera demokratisk kultur delvis har lyckats befria oss ifrån, tack vare en lång process av politisk, ideologisk och institutionell kamp, som har förändrat vår mentalitet och traditioner och stiftat lagar ämnade att komma till rätta med orättvisorna. En av de stora landvinningarna är den sekulära staten, en av demokratins grundpelare. Den sekulära staten är inte motståndare till religionen. Tvärtom garanterar den samhällsmedborgarnas rättigheter att tro och utöva sin religion utan inblandning, så länge praktiken inte kommer i konflikt med lagar, som garanterar frihet, jämlikhet och de andra mänskliga rättigheterna, som utgör rättsstatens existensberättigande.
De offentliga skolorna i en sekulär stat kan aldrig vara konfessionella. Om de vore det skulle de framhäva en tro framför en annan, eller diskriminera de icke troende. Detta skulle innebära en oacceptabel särbehandling i ett fritt samhälle. Religionen försvinner inte, utan begränsas till den privata sfären utanför skolorna och de offentliga institutionerna. De troende kan naturligtvis starta skolor av konfessionell karaktär och i sina kyrkor och i familjekretsen verka för trosläror, i vilka de vill uppfostra sina barn. Men religionen kan inte inkräkta på det offentliga rummet, utan att fundamentala, demokratiska principer, framför allt medborgarnas jämlikhet och frihet, åsidosätts. Det uppstår privilegier och självsvåldiga hierarkier.
Den muslimska slöjan i de offentliga skolorna är ett brohuvud inom demokratierna med vilket motståndare till det sekulära samhället försöker flytta fram sina juridiska och moraliska positioner och förhindra religionsfrihet och mänskliga rättigheter, och även jämlikhet mellan man och kvinna. Om demokratierna tillåter detta, kan det leda till självmord. Ty med samma argument, som man tillåter hiyab i skolorna, kan man också kräva, och som en del islamister har uppnått i några städer i Europa, att det skall finnas offentliga simhallar med skilda avdelningar för män och kvinnor, eftersom muslimska kvinnor finner det oanständigt att bada tillsammans med män. Och om vi försöker att respektera alla kulturer och seder….. Varför tillåter inte demokratin tvångsäktenskap och för att löpa linan ut könstympning av flickor, som utövas av många miljoner troende i Afrika och på andra håll i världen.
Mångkulturen utgår från ett falskt antagande, som måste tillbakavisas; att alla kulturer, av den enkla anledningen att de existerar, är jämlika och respektabla. Det är inte sant. Det finns en del kulturer, som är mera utvecklade och moderna än andra. Sanningen är också att det i de mest primitiva kulturerna finns vanor och seder, som har berikat mänskliga erfarenheter och lärdomar som andra har kunnat ta vara på, men det är också så, att i många kulturer finns det kvar fördomar och till och med barbariska och kriminella beteenden, som ingen demokrati kan tillåta utan att förneka sig själv och ta flera steg tillbaka på den långa vägen mot civilisation, som vi strävar efter.
Frankrike, där frågan om slöjan har varit föremål för intensiva debatter, har förstått detta och är en god förebild för andra demokratiska länder, när de sedan 2004 i lag har förbjudit «iögonfallande religiösa symboler i landets offentliga skolor och gymnasier.» I början ansåg en del s.k. «progressiva» den här åtgärden vara reaktionär och grundad på fördomar mot muslimska invandrare. Så var det inte. Tvärtom, dess djupa förnuft är, att den ger alla chansen, invandrare och infödda av alla raser, kulturer och religioner, att bo och arbeta i Frankrike under fria och lagliga förhållanden, och tillåter dem att fortsätta att utöva sina religioner och seder så länge de är förenliga med gällande lagar. Och naturligtvis avfärda de som inte är det, som de kristna kyrkorna gjorde, när de var tvungna att anpassa sig till ett mera öppna samhällen. Om vi anser att demokratin har betytt ett stort framsteg i förhållande till despotiska och enväldiga regimer från förr, är det svårt att förstå, att den bara är värdefull för demokrater och demokratiska länder. I den absoluta likvärdighetens falska namn tillåter demokratierna antidemokratiska enklaver och tvivelaktiga beteenden oförenliga med grundläggande principer om frihet och rättvisa.
De som försvarar mångkulturen har en statisk uppfattning om de kulturer, som historien har lämnat bakom sig De utvecklas också i enlighet med vetenskapens framsteg och de förändringar, som kommer allt snabbare i en modern värld av idéer och kunskaper, som, undan för undan kommer att ändra övertygelser, trossatser, vidskepelser, värden och fördomar. En modern muslim från t. ex. Libanon eller Kairo har mycket litet att göra med fundamentalistiska muslimer från Darfur, som ödelägger byar och tänder eld på hela familjer, eftersom de anses vara hedningar. Att sätta på dem samma kulturella etikett är lika absurt som att jämföra dagens vanligtvis toleranta katoliker i våra öppna samhällen med medeltidens korsriddare och inkvisitorer, som torterade och dödade i korsets namn. Om de demokratiska länderna på något sätt vill hjälpa den muslimska religionen att gå igenom den sekularisationsprocess, som har tillåtit den katolska kyrkan att anpassa sig till en demokratisk kultur, så är det sämsta vi kan göra att ge upp de viktiga framsteg, som ett sekulärt och mera jämlikt samhälle inneburit, för att inte verka etnocentriska och fördomsfulla. Det finns ingen etnocentrism, som inte leder till eftergifter i försvaret av frihet och mänskliga rättigheter.
På foton i morgontidningarna idag ler den lilla marokanska flickan, Shaima, lyckligt med sina stora ögon. Hon går till skolan med slöjan på. Mormor har sagt att så gör alla goda muslimer. Kommer hon att vara lika lycklig i fortsättningen. Jag tror, att de goda människorna i den katalanska provinsregeringen har dömt henne till olycka.