Någonting är allvarligt fel med svenskarna, i synnerhet svenska politiker. Men vad? Som yrvakna skogstroll tumlar vi fram under våra lavbevuxna stenar i de ändlösa skogarnas land och plirar misstroget mot ljuset från en självmordsbombares bländande fyrverkeri. Vi vill inte tro våra ögon. Inte kan sånt hända, inte i Sverige!
Jo, sånt kan hända. I Sverige. Det kommer att hända igen, och då räcker det inte med en självmordsbombares död. Taimour Abdulwahab, 29, var en klantig bombmakare. Annars hade hans politisk-religiösa extremism kostat många människor livet. Vi hjärntvättade svenska trygghetsnarkomaner i full tillit till Den Goda Staten måste kasta av oss skygglapparna. Det är hög tid att vakna upp ur en behaglig törnrosasömn och se vad våra politiker och media har gjort Sverige till – ett land där terrorister släpps in fullkomligt okontrollerat utan ID-handlingar och där tryggheten är en förlorad illusion.
Nu vimlar det i media av ”Inte kunde vi tro” och ”Inte i Sverige!”. Vi ser bilder där människor som intervjuas i TV skrattar, uppenbarligen mer smickrade av att få vara med i TV än i stånd att ta in allvaret i det som hänt. Många är naturligt nog i chock, och enligt normal pressetik ska chockade människor inte intervjuas eftersom de inte är vid sina sinnens fulla bruk och inte vet vad de säger. Men här ser vi etiska övergrepp på löpande band.
I både SVT Rapport och Aktuellt på söndagskvällen får en granne till självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, en äldre kvinna från Tranås, sätta dumstrut på sig själv genom att rada upp alla tänkbara floskler som står att uppbringa:
– Han var så trevlig och vänlig. Jag pratade med honom en gång. Å vad det är synd om honom!
En klantig bombmakare
Det är alltså självmordsbombaren det är synd om! Inte Lars Vilks, som utsätts för ytterligare ett mordhot och tvingas leva med ständig bevakning. Inte svenska folket som ska dö, enligt det ljudband Taimour Abdulwahab skickar till Säpo och TT tio minuter han spränger sin bil och sig själv i luften.
| Det kallas ”tur” i media |
Vi ska ha klart för oss att det är enbart på grund av teknisk klantighet som han inte tog ett stort antal andra människor med sig i döden. Det kallas ”tur” i media, men ur Taimour Abdulwahabs synvinkel var det ett praktfullt misslyckande. Den här islamistiske jihadisten var mer slängd i att läsa koranen än att tillverka bomber hemma i köket i Tranås. Bara en av de sex rörbomber han hade apterat utlöstes, och den tog hans eget liv. Hans avsikt var att döda många. Han ville straffa svenska folket för våra trupper i Afghanistan och för att vi låter Lars Vilks teckna profeten Mohammed som rondellhund. Han hade valt tid och plats noga: mitt i julhandeln på Stockholms mest tättbefolkade gata, Drottninggatan, och under Nobelfesten när Sverige står i centrum för intresset från världens media.
Vi får också höra många bedyranden om att ”man inte kunde tro” att Taimour Abdulwahab var en självmordsbombare. Han såg ju så trevlig ut! En vanlig kille! Lugn och snäll och ”välintegrerad”. Fru och tre barn. Ändå sökte han ytterligare en fru på kontaktsajten muslima.com och uppgav att hans fru samtyckte till arrangemanget. När man i Sverige vill tillämpa polygami enligt koranen – hur välintegrerad är man då?
Stämmer perfekt med bilden av islamistisk extremist
När ska vi sluta tro att det syns utanpå vilka som är självmordsbombare och jihadister? En svärmorsdröm kan mycket väl rymma blodig och våldsam jihad. Faktum är att Taimour Abdulwahab stämmer perfekt med bilden av övriga islamistiska extremister som begår terrorbrott i Väst. Han kom till Sverige från Irak som elvaåring 1992 och växte upp i Tranås. Han var välutbildad och föreföll välanpassad och välintegrerad. Ingen kunde tro att han i Allahs och islams namn ville döda. Det är exakt den bild som går igen hos alla gärningsmän i de terrordåd som först skakade hela världen den 11 september 2001 i USA och sedan Madrid 2004, London 2005 och Glasgow 2007.
I boken ”From Fatwa to Jihad. The Rushdie Affair and its Legacy” gör den indisk-brittiske statsvetaren och författaren Kenan Malik upp
| De är ingenjörer, arkitekter, civilingenjörer, läkare |
med vrångbilden av de islamistiska terroristerna. Föreställningen att terrorism kommer ur fattigdom, psykisk omognad, isolering och utanförskap eller jagsvaghet som skapar mottaglighet för politisk-religiös hjärntvätt – kort sagt terroristen som ideologiskt vilseledd fanatiker och sociopat – den stämmer inte. Islamistiska terrorister kommer för det mesta från vanliga medelklassfamiljer. De är välutbildade, uppvuxna i Väst eller har kommit hit för att studera och talar ofta fem, sex språk. 75 procent är yrkesverksamma. De är ingenjörer, arkitekter, civilingenjörer, läkare. Eller som Taimour Abdulwahab: fysioterapeut. Bara en procent av dem har någon upptäckt psykisk avvikelse, vilket är väsentligt mindre än genomsnittsbefolkningen.
Orsaken heter islam
Det går alltså inte att avfärda jihadister och islamistiska extremister som ”galna” eller ”psykiskt sjuka”. Sådana avfärdanden hindrar oss bara från att se ett mönster och se den verkliga orsaken bakom terrordåden. Orsaken heter islam. Det finns moderata muslimer, men det finns ingen moderat islam. Alla försäkringar som korsar etern om att självmordsbombare inte har någonting med islam att göra motsägs kraftfullt av dem själva. I efterlämnade brev och videos säger de sig tydligt handla i namn av islam. Det är hos dem det verkliga ”vi-och-dom-tänkandet finns. Islamisterna uppgår i ett självpåtaget ”vi” som bedriver ”heligt krig”, jihad, mot människorna och länderna i Väst. Enligt deras synsätt ska vi straffas för att vi är ”otrogna”, det vill säga icke-muslimer.
| – vi är oskyldiga! |
Svenskar i allmänhet känner sig säkra och trygga, lever i en narkosartad okunnighet om islam och tror i allmänhet att islamistisk extremism inte berör dem. ”Vadå, vi har ju inte gjort dem något, vi är oskyldiga!” Men i en islamists ögon är aldrig en icke-muslim oskyldig. Vi är ”otrogna” och förtjänar att dö. Ordet ”otrogna” förekommer 347 gånger i koranen. För den rättrogne jihadisten hägrar här dubbla belöningar: att straffa de ”otrogna” och samtidigt själv skaffa sig entrébiljett till paradiset som martyr.
Bomberna i London tog 52 liv
Terrorbombningarna i London den 7 juli 2005 tog 52 människors liv och skadade 700. Tre av de fyra självmordsbombarna utlöste sina bomber i tunnelbanan i morgonrusningen. Den fjärde och yngste, 18-årige Hasib Hussain, var försenad och kom inte in i tunnelbanan sedan hans tre jihadistkompanjoners bomber detonerat. Han har en timme på sig att tänka över sitt beslut. Han fångas på bild av en övervakningskamera när han går in i en Bootsbutik som säljer hygienartiklar. Det finns uppgifter om att han äter en Big Mac innan han stiger på buss nummer 30 med ryggsäcken fylld av sprängmedel – som om han tvivlar på att det kommer att finnas västerländska hamburgare i det islamistiska paradis han siktar på att beträda. Men han ångrar sig inte. Klockan 9.47 flyger taket av buss nummer 30, och förvridna röda metalldelar av den sönderslitna dubbeldäckaren haglar som projektiler över Tavistock Square, ironiskt nog det torg som är berömt för sin staty av den indiske ickevåldsaposteln Mahatma Gandhi.
Uppvuxna i England
En annan av självmordsbombarna, 22-årige Shehzad Tanweer, brukade köra omkring i en röd Mercedes och tyckte om designkläder och snygga frisyrer. Sin sista kväll i livet, den 6 juli 2005, spelade han cricket i en park i närheten av där han bodde.
Den stora chocken för England och resten av världen var att tre av självmordsbombarna var födda och uppvuxna i England. Den fjärde, 19-årige Germaine Lindsay, hade bott i England sedan han var fem år gammal. De hade upprepade gånger tränats för sina kommande uppdrag i träningsläger i Pakistan. I slutet av november 2004 flög gruppledaren Mohammed ”Sid” Khan och Shehzad Tanweer med Turkish Airlines Flight TK1056 från London Heathrow till Karachi för vidare resa till Lahore och det som skulle bli deras sista finputsning i jihad. Före bombdåden den 7 juli 2005 samlades de i Luton utanför London, samma stad där den svenske självmordsbombaren var bosatt. Luton är en välkänd samlingspunkt för islamistiska extremister. Det var här Taimour Abdulwahab radikaliserades och förvandlades till blivande självmordsbombare.
”Vi är i krig, och jag är en soldat”
Terrordåden i London är tydligt förknippade med islam. Attentatsledaren Mohammad Sidique Khan lämnade efter sig en martyrvideo som dök upp två månader efter attentaten. Han framträder i olivgrön jacka och med en röd-vit Palestinasjal virad runt huvudet och säger bland annat:
Vår religion är islam: lydnad för den ende sanne Guden, Allah, och efterföljelse av den siste Profeten och budbäraren Muhammed. Det dikterar vår etiska hållning.Vi är i krig, och jag är en soldat. Nu kommer ni att få smaka på situationens realiteter.
Han avslutar:
Med detta överlämnar jag åt er att bestämma er, och jag ber er att göra dua (=be) till Allah den allsmäktige om att Han ska motta mitt och mina bröders verk och släppa in oss i paradisets lustgård.
Två år senare kom nästa terrorattack, även den i Storbritannien. I juli 2007 attackerade islamistiska terrorister Glasgows flygplats och försökte – men misslyckades – spränga två bilbomber i centrala London. När nyheten kablades ut över världen var förvåningen stor över att minst sex av terroristerna var läkare som arbetade för National Health Service, varav en neurokirurg. Islamistisk terrorism är inte verk av obesuttna utan av välutbildade och socialt välmående yrkesmänniskor från medelklassen. Hög utbildning skyddar inte mot ideologisk fanatism.
”Vi ska värna den svenska öppenheten”
Det här är den verklighet vi har att förhålla oss till. Även i Sverige. Detta händer här hos oss. Vi är inte skonade, vi är inte osårbara om någon trodde det. Islamister gör inget undantag för svenskar. Då duger det inte att som statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ta 19 timmar på sig innan han säger ett ord om terrordådet till svenska folket. Och när han väl öppnar munnen och talar, då kommer – ingenting. Ingenting och därefter ingenting.
– Det som hänt är oönskat och oacceptabelt, sa Reinfeldt.
Verkliga kraftord i ett nationellt krisläge! Och Reinfeldt fortsatte:
– Det är oacceptabelt därför att Sverige är ett öppet samhälle. Ett öppet samhälle som har markerat en vilja att människor ska kunna ha olika bakgrund och tro på eller inte tro på några gudar alls. Kunna leva sida vid sida i vårt öppna samhälle. Vår demokrati är välfungerande. Den som känner frustration och ilska har utrymme att uttrycka det på ett sätt som inte leder till våldsamheter. Vi ska värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin, sa Reinfeldt.
Likt en liten pojke klänger Fredrik Reinfeldt sig fast vid sagor och besvärjelser, vid vackra men fullständigt tomma ord som ”öppet samhälle”, ”leva sida vid sida” och ”välfungerande demokrati”.
Han är pressad, och hans mognad räcker inte till för de krav som ställs på en statsminister i ett krisläge som detta. Vad statsministern inte förstår är att islam inte är förenlig med demokrati. Att den är en totalitär ideologi som kräver att få reglera varje aspekt och varje minut av människors liv. Islams mål är världsherravälde som styrs av sharialagar, och vägen dit är kantad med våld av just den typ som Taimour Abdulwahab och andra islamister praktiserar.
Vad statsministern inte heller förstår eller inte låtsas förstå är att det är just ”den svenska öppenheten” som har försatt oss i ett läge där vi är måltavlor för islamistiska terrorister. Vi släpper oselekterat in kreti och pleti över Sveriges gränser. Om de inte kan styrka sin identitet (96 procent struntar i den detaljen) får de uppehållstillstånd ändå. Vi har en utlänningslag som med ”skyddsskäl” som argument gör Sverige till ett paradis för förrymda terrorister och krigsförbrytare. Svenska politiker och myndigheter har alltså inte en aning om vilka som uppehåller sig i Sverige. Se söndagens krönika.
Mer än hundra muslimer per dag
Affe på Affes Statistikblogg har utifrån Migrationsverkets statistik gjort en beräkning av hur många muslimer som invandrar till Sverige. Det är en preliminär beräkning, eftersom ideologisk tillhörighet inte registreras i den svenska folkbokföringen. Men invånarna i muslimskt dominerade länder är i allmänhet muslimer, för att de inte har något annat val.
Alla muslimer är inte islamister eller terrorister. Men vilka som är ”fredliga” muslimer och vilka som är våldsbenägna islamister vet varken svenska politiker eller myndigheter och absolut inte den svenska allmänheten. Vi är helt enkelt levande försökskaniner för ”den svenska öppenheten”.
Baserat på Migrationsverkets statistik för årets elva första månader över de invandrare som kom från världens 50 mest muslimdominerade länder blir siffran 3 378 per månad. För hela år 2010: 40 541 – en medelstor svensk stad. Eller 111 personer per dag. Sverige fylls alltså på varje dag med mer än hundra invandrare från muslimska länder. Som tar sin totalitära ideologi och sina blodiga våldsamma konflikter med sig och som har visat sig vara den mest svårintegrerade gruppen av alla.
Enligt flera olika beräkningar brukar andelen islamister hamna på mellan 5 och 10-15 procent av muslimerna. Om vi tar den lägsta siffran, 5 procent, innebär det att Sverige varje år importerar omkring 2 000 islamister. Det är en häpnadsväckande naivitet från Sveriges regering och riksdag om man tror att ett okontrollerat inflöde av islamister i den storleksordningen inte får konsekvenser i form av terroristdåd. Man kan inte med ena handen bedriva massimport av islamister och med den andra tala om att ”värna den svenska öppenheten”. Ekvationen går inte ihop. Sverige är redan ett land som håller på att rämna i fogarna till följd av fyrtio års massinvandring och mångkulturell politik.
Antagligen har vi de politiker vi förtjänar. Det gör mig mer orolig än något annat. Aningslösa och mångkulturbesatta politiker och media i kombination med massimport av islamister är en kombination som kommer att stå Sverige dyrt.
Svenska folket har inte anledning att sova lugnt om natten.