Rita Karlsen, HRS
Svenskenes viste sitt sanne jeg da de nektet å erkjenne at Sverigedemokraterna (SD) med god margin kunne ta plass i riksdagen. I de godes tjeneste samlet titusener seg og demonstrerte mot demokratiet, og en avisredaksjon etablerte aksjonen ”Vi gillar ulika” for å fortelle at det er noen man ikke liker.
Ja, det kunne vært en god svenskevits, men er dessverre dagens virkelighet i Sverige.
Den svenske journalisten Julia Caesar forteller oss mye om dette. Hun har på rappen gitt ut to bøker, Världsmästarna – När Sverige blev mångkulturellt og Flere ministrar borde gråta – Tjugoen oönskade krönikor, som ikke taler til Sveriges fordel. Men ingen forlag ville gi ut Julia Caesars bøker, det hun serverer er for sterk kost. Derfor satser hun på givergleden via internett (se hos snaphanen.dk). Ja, Julia Caesar heter ikke engang Julia Caesar, for i Sverige kan man altså ikke åpent kritisere landets innvandrings- og integreringspolitikk uten å risikere å stå uten jobb og venner. Men pseudonymet Caesar går i front, blant annet leverer hun hver søndag sitt bidrag til demokratiseringen av Sverige, blant annet ved kronikk som publiseres hos snaphanen.dk, document.no og her hos oss.
Jeg vet ikke om Caesar er en rollemodell for bloggeren Fredrik Segerfeldt, men hans situasjon synes å være nokså lik Caesars. Segerfeldt, som jeg antar er hans oppriktige navn, arbeider med en FN-kritisk bok, men det vil ikke Sverige høre noe om.
En av hans ”bloggvenner”, Dick Erixon, skriver i dag:
Bloggaren Fredrik Segerfeldt känner jag som en klok debattör som inte går i politiskt korrekta ledband. Därför har han svårt att ge ut FN-kritisk bok. Vi kan stödja utgivning genom insamling på nätet.
Det är inte lätt att publicera sig i Sverige när man går utanför det politiskt korrekta. Förlag och tidningar är livrädda att bli stämplade som «oseriösa» av de vänsterintellektuella i Stockholm som anser sig utgöra det etablissemang som avgör vad vad god smak är.
Därför är det närmast omöjligt att ge ut en bok som kritiskt granskar Förenta Nationerna. Den organisationen ska hyllas som fredens bästa vän. Ve dem som vågar kritisera organisationen för att gå diktaturers ärenden!
For det er akkurat det Fredrik Segerfeldt gjør – og la meg bare ha sagt det med en gang; helt berettiget. Hans motiver er som følgende:
Jag vill skriva klart en bok om varför Sverige bör ta ned FN från piedestalen. […]
Man kan inte ha en världsorganisation där Kina har veto över säkerhetsfrågor, där Saudiarabien arbetar med kvinnors rättigheter, där Kuba får håna Sverige för brott mot mänskliga rättigheter och där det är okej att avrätta bögar för att de är bögar.
FN:s genompolitiserade människorättsråd handlar mer om att skydda islam och kritisera Israel än om att främja mänskliga rättigheter. Israel får mer kritik än exempelvis Sudan.
Möjligen är FN ett nödvändigt ont. Men då ska vi också betrakta organisationen som det, och inte som något som ska stå i centrum för svensk utrikespolitik.[…]
Fredrik Segerfeldt trenger 20 000 svenske kroner for å frigjøre seg til en måneds arbeid og ytterligere 30 000 svenske kroner for å formgi og trykke boken.