HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Af Julia Caesar
Svenska folket har påtvingats det mångkulturella samhällsexperimentet av ansvarslösa och maktdrogade politiker i samtliga partier. Det är det största demokratiska nederlaget i vår tid och ett övergrepp utan motsvarighet i svensk historia. Politikerna spelar rysk roulette med befolkningens trygghet och välfärd som insats. De vet att experimentet är dömt att misslyckas. De vet att de själva har bäddat för splittring av det svenska samhället och vad den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington (1927-2008) kallar civilisationernas krig. Det vill säga: långvariga och uppslitande konflikter mellan olika kulturellt, etniskt och ideologiskt betingade grupperingar som kommer att leda till samhällets sönderfall.
”Kombinationen av helt öppna gränser, ett generöst välfärdssystem och en arbetsmarknad med höga ingångslöner och andra spärrar för inträde är katastrofal, såväl socialt som finansiellt. Ledande politiker inom alla ansvarsbärande partier, inte minst socialdemokratin, förstår det. Säkert även en och annan journalist. Men inför offentligheten, när det bränner till, tar den politiska korrektheten över. Ingen får sjunga i disharmoni med änglarna,” skriver Hans Bergström i en kolumn i Dagens Nyheter.
Bergström, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, bor sedan några år i USA, och som bekant ökar möjligheten att säga sanningen med kvadraten på det geografiska avståndet till Sverige.
Vi ska inte tro annat än att politikerna har börjat fumla efter utlösningsknapparna till sina egna fallskärmar och flytvästar. Rädde sig den som kan innan hela mångkulturexperimentet kraschar. Men vad göra med folket? För folket finns inga livbåtar när skeppet sjunker. I varenda diktatur som har kollapsat har den totalitära propagandan pågått ända till det bittra slutet. Sverige är inget undantag.
Den statliga propagandan ska ösas över oss till the point of no return. Vi trodde kanske att vi hade några privata utrymmen kvar som vi kunde betrakta som våra egna. Men den statligt anbefallda mångkulturen ska pressas på oss ända in i sovrummet. Ända in i våra psykens innersta, känsligaste och mest privata vrår ska vi tvångsinjiceras med mångkultur. Inte ens vår sexualitet och våra underliv lämnas i fred av den statliga propagandaapparaten.
Staten klampar in i våra sovrum
Staten har sina förlängda ideologiska armar, alltid lika tjänstvilliga. Bland andra UR (Utbildningsradion), journalistikens Samhall, uppsamlingsplats för det journalistiska B-laget och ökänt tillhåll för det sista uppbådet av bokstavstrogna marxist-leninistiska fossiler ur 68-vänstern. Och så RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning), grundat i folkrörelseanda 1933 av bland andra Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) för att sprida kunskap om sexualitet och födelsekontroll bland vanligt folk, men sedan 1970-talet alltmer förvandlat till lobbyorganisation för särartsfeminism, HBT-intressen och mångkultur.
För propagandaändamål disponerar den svenska staten också generösa tillgångar genom Allmänna Arvsfonden, det vill säga efterlämnade pengar från avlidna svenskar som saknar bröstarvingar och inte har varit förtänksamma nog att skriva testamente. Det är ingen vågad gissning att flertalet donatorer skulle rotera i sina gravar om de visste vad pengarna går till.
Sålunda rustad klampar staten in i våra sovrum och tar sig rätten att peta i vår sexualitet och våra underliv. Nu ska här fastslås med vilka svenska folket ska utöva vår sexualitet. Utan samvetsbetänkligheter används tonåringar som försöksråttor i det mångkulturella försökslaboratoriet i UR:s sexualupplysningsfilm för 14-åriga skolbarn, ”Sex på kartan”, 28 minutter, som sändes första gången i SVT den 17. januari.
Filmen är JK-anmäld och har enligt UR:s egna uppgifter utlöst mer än en halv miljon protestskrivelser.
”Duger jag som jag är?”
Filmen är tecknad och visar fem högstadieelever som undervisas om sex av en lärarvikarie med det traditionellt pursvenska namnet Jao. På ädel skånska delar han frikostigt med sig till ungdomarna av sina kunskaper om analsex, oralsex, orgasmer, kukar och fittor. Jao huttlar inte om terminologin. Det ska heta ”kuk”, ”fitta” och ”knulla”. Alternativa uttryck ingår inte i filmens vokabulär.
 |
Vi får se hur den mörkhyade ynglingen Abdurachman välinstruerat och rutinerat utövar oralsex och penetrerar en ljushyad flicka som bär det genuint svenskklingande namnet Melody. Filmmakarna nåddes tydligen av ett ögonblicks eftertanke: flickan heter inte Linda eller Ellen, inte heller är hon blond. Hon är en ideologiskt betingad konstruktion som har avidentifierats delar av sin svenska identitet.
Iförd svenskt blå-gula träningskläder men befriad från byxor och trosor förlorar Melody sin oskuld tillsammans med Abdurachman. Sexdebuten är någonting som bara ska klaras av fortast möjligt, tvångsmässigt och rutinartat enligt RFSU-mall. Ungefär som ett träningspass på Friskis & Svettis, och lika inspirerande.
Detta är alltså en sexupplysningsfilm för 14-åringar. På gränsen mellan barn och vuxen. I huvudet på 14-åringar brukar mängder av frågor tumla runt, ofta ångestfyllda. Frågor som ”Duger jag?”, ”Är jag normal?”, ”Finns det någon som kan tycka om mig?”, ”Vill någon vara med mig?” och ”Vem är jag egentligen?”. Vad tonåringar behöver är framför allt bekräftelse på att de duger som de är. Att de är värda att älskas med all sin valpighet och sitt pubertetstrots. Fjortonåringar ska inte ha samlag över huvud taget. Det är förbjudet i lag. Femtonåringar och uppåt kan behöva höra att det inte är bråttom med sexet, det är normalt och inte fel att vänta tills man har blivit några år äldre och har träffat någon som man verkligen älskar.
I filmen framställs sex som någonting man ska avverka, en punkt på dagordningen bara. Som ett toalettbesök. Men att älska är inte som att gå på toaletten. Sexualiteten är vårt starkaste mänskliga uttryck, ett möte med en annan människa på en av de djupaste nivåerna i våra väsen. Sexualitet är lust, självutlämnande och tillit. Den kroppsliga närheten är också själarnas närhet och möte, avklädd alla förklädnader.
Filmen är ett övergrepp
Svaret på 14-åringars identitetsgrubbel och existentiella frågor är inte instruktioner om smörjmedel i samband med analsex eller hur bra det är att suga kuk. Filmen är ett övergrepp. Samma stat som har kört över svenska folket i decennier genom att utsätta oss för en samhällsomstörtande massinvandring och mångkulturalism tror sig ha rätten att klåfingra på vårt sexliv. När jag ser filmen blir jag rasande. Det är så här det känns att bli våldtagen av staten. Den trampar in i en privat sfär där vi var och en själv avgör vem eller vilka vi släpper in. Och dit hör inte staten. För målgruppen eller 14-åringar i allmänhet är filmen ett vidrigt övergrepp rakt in i deras ömtåliga innersta.
Man är inte pryd eller rasist för att man blir illa berörd av den här filmen. Det räcker att vara utrustad med sunt förnuft. Hur känns det för mammor och pappor, eller för den delen för vilken mormor eller farfar som helst, att se den statliga planen för deras dotters eller barnbarns sexliv? Var det det här de hade tänkt sig? Flickan ska uppenbarligen skolas in i rollen som lekobjekt och spermacontainer för utomeuropeiska invandrare, som utnyttjar svenska flickor (”horor”) som madrasser – för att sedan åka tillbaka till ursprungslandet och hämta hem en ”riktig” kvinna att gifta sig med. Det är nämligen så en majoritet av invandrarna gör när det är dags för äktenskap.
Enkelriktad sexuell generositet
Det är uppenbart att toleransen och den sexuella generositeten är enkelriktad. Det är svenska flickor som ska låta sig penetreras av Ahmed, Muhammed och Abdurachman. Vi får inte se svenske Kalle erövra muslimska Fatimas oskuld. Filmmakarna är väl medvetna om att den situationen är omöjlig. En muslimsk kvinna får inte vara tillsammans med en icke-muslimsk man, och i heders- och skamkultur är en kvinnas oskuld ett kapital som värderas i sexsiffriga belopp.
En kommentar från en pappa som kallar sig Dannie, citerad i nedkortad version från Affes statistikblogg, säger en del om hur filmen kan uppfattas av föräldrar:
”Som far till döttrar ser jag med avsmak på denna statsorkestrerade propaganda. Den är vedervärdig. Staten försöker indoktrinera och lära små barn/flickor (och naiva föräldrar) att det är naturligt att ha sex med Muhammed, medan verkligheten är annorlunda. Min gräns, som ansvarstagande förälder, går vid arabiska muslimer, och muslimska nordafrikaner (exempelvis somalier), då det är strängt förenat med livsfara ur flera aspekter. Då skyddar de inte sig själva, och det blir min plikt (inte statens) som ansvarstagande och fostrande fader att skydda mina döttrar. Med alla medel som står till buds.”
”En demokratifråga”
När man tar del av de filmansvarigas kommentarer blir det uppenbart att de har slitit hårt med den här produktionen. Ett oändligt antal kaffeskvimpande sammanträden, brainstorming, slitande av hår och inte minst en miljonrullning av klass ligger bakom filmens tillkomst. Hur många miljoner som runnit iväg får givetvis skattebetalarna aldrig veta.
”Det är en demokratifråga att ge människor likvärdiga kunskaper om sin egen kropp” säger Annamaria Dahlöf, projektledare på UR.
Pär Berg, regiproducent på Eksjö Animation, är en av dem som har tecknat filmens samlagsscener och anatomiska snoppar.
”Kuk och fitta sägs hela tiden i filmen och det var lite pinsamt de första veckorna, men sen blir det mer som ett jobb” säger han.
Hur har Annamaria Dahlöf tänkt sig åtgärda det faktum att just de ungdomar som bäst behöver ”likvärdiga kunskaper om sin egen kropp”, nämligen ungdomar som lever i hederskultur och/eller muslimska familjer, av sina föräldrar systematiskt förhindras från att delta i skolans sexualundervisning? Är det för dem instruktionerna i analsex och oralsex är tänkta så att de kan bevara den i deras kultur så oumbärliga oskulden? Det är väl känt att anala våldtäkter är särskilt vanliga i hederskultur av just det skälet. Likaså att mängder av unga kvinnor som lever i hederskultur tvingas skuldsätta sig med stora lån för att bekosta mödomshinnerekonstruktion före bröllopet för att de inte ska bli förskjutna och i värsta fall mördas av sin familj.
Har föräldrar i muslimska familjer och/eller hederskultur bjudits in av UR för att se den här filmen? Har invandrarföräldrar fått veta att den ska visas för deras 14-åriga barn?
En halv miljon ”rasistiska” protestskrivelser
UR har enligt egen uppgift tagit emot mer än en halv miljon protestskrivelser med anledning av filmen. De avfärdas av UR:s ledning med standardfrasen ”rasism”.
”Vår sexualupplysningsserie ’Sex på kartan’ har mött en offensiv från de organiserade och aggressiva rasisterna på nätet,” klagar artikelförfattarna i Dagens Nyheter.
”Vi får inte blunda för den hembryggda extremism som kallar sig svensknationell och som växer sig allt starkare. Det är hotfullt, det är på riktigt, och det händer nu. Personer som uppträder anonymt, men som kallar sig nationella, sprider sin hatbrygd omkring sig. Och de har en genomtänkt strategi – att skrämmas,” skriver UR:s VD Erik Fichtelius, programchef Cecilia Bäcklander och redaktionschef Anna Birgersson-Dahlberg.
Det är andras barn som ska offras
Erik ”Figge” Fichtelius var under många år politisk kommentator på SVT. Det jobbet blev han dock av med sedan Resumé avslöjat att han under vänskapliga omständigheter arbetade parallellt med en dokumentär om dåvarande statsministern Göran Persson (s). För en TV-reporter med svårt skadad trovärdighet erbjöd UR en lämplig reträttpost från augusti 2009.
”Det är en jättechans att påverka medielandskapet med lite intellektuellt tuggmotstånd. UR står både för bildning och att öppna upp det offentliga rummet, som jag jobbat med på SVT 24,” uttalade Erik Fichtelius då.
Så nu sitter Figge på sin VD-post och ”påverkar medielandskapet med lite intellektuellt tuggmotstånd”. Skulle han och hans hustru Ulrika Beck-Friis vilja visa den här filmen för sina egna barn? Slänger sig paret Fichtelius – Beck-Friis med kukfittaknulla när de pratar med barnen? Jag tillåter mig tvivla. Den här filmen är inte gjord för mediaetablissemangets barn i deras helvita etniska enklaver på Östermalm och Södermalm i Stockholm. Det är andras barn som ska offras och drillas i att ställa sin sexualitet i mångkulturens tjänst. Nu lever vi i ett mångkulturellt samhälle. Och vi måste älska det. Annars är vi rasister. Sällan blir cynismens och överklassmentalitetens ansikte tydligare.
Lång tradition av social ingenjörskonst
 |
”Sex på kartan” är ingen isolerad företeelse. Filmen emanerar i rakt nedstigande led ur en elitistisk svensk tradition med rötter i 1930- och 40-talen, den sociala ingenjörskonsten. Det vill säga tron på att staten inte bara kan utan också har rätt att med diverse metoder stöpa om ett folk i önskvärd riktning så att det passar in i de fastställda ideologiska ramarna. I klartext: skapa sig ett nytt folk.
Ursprungligen kom idéerna från USA, där unga män och kvinnor från ”bättre hem” i början av 1900-talet bosatte sig i fattiga områden för att som ett slags välfärdsmissionärer inifrån hjälpa människor att leva bättre liv. Den sociala ingenjörskonsten har också trassliga rottrådar i Marx och Engels kommunistiska samhällsmodell och är liksom den en utopi.
”Det fanns således hos olika grupperingar inom svensk arbetarrörelse återuppväckta kooperativt/socialistiska idéer, som kan beskrivas som förhoppning om en framgångsrik trojansk häst-taktik: att smuggla in socialistiska formler i det kapitalistiska samhället tills dessa slutligen inifrån förstör hela det ekonomiska systemet,” skriver professor Yvonne Hirdman i sin bok om den sociala ingenjörskonsten, ”Att lägga livet till rätta”.
En stank av totalitär folkuppfostran
Det står en stank av totalitär propaganda och ”folkuppfostran” tvärs igenom det socialdemokratiska maktinnehavet från 1932 och framåt. När Folkhemmet skulle byggas upp gällde det att ta itu med och uppfostra folket så att det passade in i den socialdemokratiska ideologin. Vetenskaplighet, saklighet och rationalitet skulle råda, givetvis tolkat ur statens synvinkel. ”Social planering under rationell kontroll” var mottot. Barn var önskvärda ur demografisk synpunkt men irrationella och tidskrävande element som skulle tas om hand och uppfostras av utbildad personal i rationella storbarnkammare och senare i internatskolor. De ideologiska laboratorieföreståndarna dolde aldrig sitt von oben-perspektiv: folk var dumma, outbildade och trångbodda och kunde varken uppfostra sina barn eller möblera sina kyffen till bostäder på ett ändamålsenligt sätt.
Alva (1902-1986) och Gunnar Myrdal (1898-1987) var de två främsta socialingenjörerna, men verkliga ingenjörer och arkitekter ingick också i propagandaförbanden. Hos dessa samhällsomdanare fanns ingen tvekan. De sociala ingenjörerna trodde sig inte bara ha den absoluta rätten att ingripa i ”det lilla livet”, det vill säga människors privatliv. De var också övertygade om att de gjorde något bra och berömvärt. Deras höga ideologiska mål rättfärdigade alla sorters etiska övertramp.
Bostadsinspektion genom polismakten
I ”Kris i befolkningsfrågan” 1934 skriver makarna Myrdal:
”Dåliga vanor måste vridas rätt. De oförståndiga upplysas. De ansvarslösa väckas. Det är här utrymme för en omfattande samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion, vilken, om den ska komma till nytta där den bäst behövs, måste vara intensiv och pockande och söka utnyttja alla slags kanaler till föräldrar, vilka eljest kanske blott ha trånga förbindelser med den sociala yttervärlden.”
Om inte uppfostran och propaganda hade effekt fick man ta till hårdhandskarna. Alva Myrdal skriver i ”Folk och familj” 1944:
”De mest förhärdade syndarna mot sunda bostadsvanor kommer att förbli oberörda av så milda påverkningar. De kan endast nås genom en effektiv offentlig bostadsinspektion. Denna måste i sista hand stödja sig på lagstiftning och polismakt.”
Staten skulle alltså genom polisens försorg ha rätt att tvinga sig in i vanliga människors privata hem för att inspektera dem och vidta åtgärder.
”Ett levande klientel till förfogande”
”Det fanns”, skriver Yvonne Hirdman, ”i det Myrdalska tänkandet två led i det statliga intrångets legitimation: det ena var den vetenskapliga kompetensen. Hade man den rätten på sin sida hade man den moraliska rätten att ingripa och ändra även om människorna inte önskade det. Det andra ledet var gåvorätten: fick människor hjälp fick de också lov att ge något tillbaka.”
När brainstormarna inom UR och RFSU utsätter svenska tonåringars sexualitet för kulturella och etniska laboratorieexperiment bygger de alltså vidare på samma elitism och skamlösa befolkningsmanipulation som präglar den socialdemokratiska traditionen av social ingenjörskonst. Människor var ett råmaterial för ideologiska experiment, inget mer. Kanske har det aldrig uttryckts tydligare än av ingenjör Hjalmar Söderström i en statlig utredning, SOU 1945:26:
”Socialteknisk planering förutsätter även utbildning av socialingenjörer samt rent laboratoriemässigt utförda praktiska försök i fråga om sociala företeelser, varvid ett levande klientel står till förfogande för experimenten.”
Rätten att älska med vem man vill
Människor har rätt att älska med vem de vill. Det gör vi också. Staten ska hålla tassarna borta från våra sovrum och vårt sexliv. Vem man älskar med är ett av människans allt färre återstående fria val. Att genom mångkulturell propaganda försöka påverka människors val av kärlekspartner är ett etiskt övertramp av samma dignitet som de sociala ingenjörerna ägnade sig åt på 1930- och 40-talen.
Ända sedan människan uppkom som art har vi haft den generella benägenheten att välja partner inom vår egen sociala, etniska och kulturella grupp. Svenskar gifter sig helst med svenskar. Det dominerande mönstret hos svenska invandrare är att man importerar äktenskapspartner från det gamla hemlandet. Av de 34 082 som beviljades uppehållstillstånd som anhöriga i Sverige under 2009 grundade 67 procent, 22 767 personer, sin ansökan på ett nyetablerat parförhållande. Migrationsverkets siffror för första halvåret 2010 visar att äktenskapsimporten ökade starkt, till 76 procent.
Bland gifta turkiska kvinnor i Sverige är 88 procent gifta med en man från Turkiet, av iranska kvinnor är 94 procent gifta med en man av iranskt ursprung, bland vietnamesiska kvinnor är 83 procent gifta med en man av vietnamesiskt ursprung och bland polska kvinnor är varannan gift med en polack. Bara en enda procent av de somaliska kvinnorna i Sverige är gifta med en svensk.
Bilden är likadan över hela Europa. Mer än 60 procent av brittiska invandrare från Pakistan och Bangladesh gifter sig med partners från sina gamla hemländer. I Tyskland gifter sig hälften av de turkiska invandrarna med partners från sitt gamla hemland, och cirka 25 000 personer, merparten kvinnor, invandrar årligen på grund av äktenskap som ofta är arrangerade.
Traditionella kusinäktenskap
Det är inte bara så att invandrare gifter sig med sina landsmän. De ingår äktenskap inom en betydligt snävare krets än så. De gifter sig av tradition med sina kusiner. En vana som nästan fördubblar risken för att få dödfödda och svårt missbildade barn.
Enligt en intervju med den danske psykologen Nicolai Sennels på bloggen Politiskt Inkorrekt är 70 procent av alla pakistanier, 40 procent av alla turkar och nästan hälften av alla araber utsatta för inavel. En grov uppskattning visar att närmare hälften av alla muslimer i världen är inavlade. I Pakistan är 70 procent av alla giftermål mellan kusiner (så kallade blodsband) och i Turkiet är antalet mellan 25-30 procent.
Statistisk forskning på arabiska länder visar att upp till 34 procent av alla giftermål i Algeriet är blodsbandrelaterade, 46 procent i Bahrain, 33 procent i Egypten, 80 procent i Nubia (södra området i Egypten), 60 procent i Irak, 64 procent i Jordanien, 64 procent i Kuwait, 42 procent i Libanon, 48 procent i Libyen, 47 procent i Mauretanien, 54 procent i Qatar, 67 procent i Saudiarabien, 63 procent i Sudan, 40 procent i Syrien, 39 procent i Tunisien, 54 procent i Förenade Arabemiraten och 45 procent i Jemen. (Reproductive-health-journal)
”Det som räknas är blod och tro”
Två citat av professor Samuel P Huntington (1927-2008) om de mångkulturella samhällenas identitetskris:
”Det som räknas när man befinner sig i en identitetskris är blod och tro, religion och familj. Människor försöker liera sig med dem som har samma bakgrund, religion, språk, värderingar och institutioner, och fjärma sig från dem som är annorlunda. Tusentals års erfarenhet har visat att religion inte är någon ”obetydlig skillnad” utan möjligen den största skillnad som kan finnas mellan människor.”
”Makt är den förmåga en enskild person eller en grupp kan använda för att förändra en annan persons eller grupps beteende.” (Båda citaten ur Samuel P Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp”, 1996.)
Den statliga kontrollen ökar
Traditionen av statlig styrning och kontroll som grundlades av socialdemokraterna har entusiastiskt övertagits och förvaltas sedan 2006 av den borgerliga alliansregeringen. Carin Stenström, tidigare chefredaktör för Världen i dag, i dag fristående journalist, skriver i senaste numret av DSM om maktbalansen mellan stat och enskilda människor:
”I dag är denna maktbalans i stort sett utraderad. Staten kontrollerar allt. Försvaret är nedlagt, kyrkan är en spillra av sitt forna jag, domstolarna är politiserade liksom universiteten, det civila samhället nedmonterat och den tidigare mycket inflytelserika fackföreningsrörelsen har berövats kraft och inflytande. Och i ett sista steg befinner sig nu Rörelsens politiska gren i öppet sönderfall. Vilket dock inte betyder så mycket för medborgarna, eftersom ambitioner och inriktning har övertagits av den tidigare starkaste kritikern, det tidigare högerpartiet moderaterna, som nu inte bara som ”det statsbärande partiet” tagit över rollen att kontrollera och styra medborgarna utan rentav ytterligare skruvat upp ambitionen för en sådan kontroll och ett sådant styrande.”
Ett råd till UR: Släng sexupplysningsfilmen i papperskorgen och erkänn misslyckandet.