HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Af Julia Caesar
En kurdisk bonde bestämmer sig för att resa till Sverige och söka asyl. Ett långväga rykte har nått honom ända till den turkiska hembyn att han i Sverige kan få ett mycket bättre liv än i Kurdistan. Han har klätt sig fin i kavaj för den långa resan från byn Tapkiran till Uppsala, dit släktingar redan har invandrat. De hjälper honom att söka asyl på polisstationen på Smedsbyvägen. Det är dit kurderna brukar gå för att söka asyl. Hans berättelse är den vanliga. Om turkarnas förtryck av kurderna. Hur svårt det är för en kurd att leva ett anständigt liv.
Hans namn är Rahmi Sahindal. Året är 1981, och han är 35 år gammal. Hemma i Tapkiran har han en stor familj; fru, fyra döttrar och en son. Tanken är att de ska komma efter till Uppsala när han har fått uppehållstillstånd.
Hela första året i Sverige försöker han lära sig svenska. Men det är bara enstaka ord och meningar som fastnar, inte hela språket. Rahmi Sahindal är analfabet, han kan inte ens läsa och skriva på sitt eget språk. Trots det lyckas han få ett arbete.
I början av 1980-talet är det fortfarande möjligt för analfabeter att få enklare jobb. Hans syster ordnar ett arbete åt honom på Salabacketvätten. Där sorterar han smutstvätt. Arbetsledarna upptäcker så småningom hans läs- och skrivsvårigheter. Om någon leverans ska märkas med kundens namn syns det direkt när det är han som har skrivit. Det är felstavat och dålig svenska. Bland arbetskamraterna sägs att han kan sitta i lunchrummet och hålla tidningen upp och ner och att han vänder på den först när han ser en bild. Arbetskamraterna skojar med honom. Någon säger: ”Du borde ha blivit kvar vid plogen.”
Ändå får han ett slags respekt på sin arbetsplats. Han jobbar hårt och håller tiderna, är lojal och sällan sjuk. Han har den sämsta arbetsuppgiften på tvätteriet. Smutstvätten från vårdhemmen kan ibland stinka så mycket att sorterarna måste bära ansiktsmask. Men Rahmi Sahindal klagar aldrig.
Han blir aldrig delaktig i sitt nya land
Trots att han har ett arbete kommer han aldrig in i det svenska samhället. Han blir aldrig delaktig i det land han har invandrat till. Han förstår inte språket, hans analfabetism stänger honom ute och gör det nya landet obegripligt. Hans värld är fortfarande Kurdistan.
Sitt sociala umgänge har han i den kurdiska kolonin i Uppsala, där han har stora delar av sin släkt. Han brukar dricka te och spela kort och bräde på kurdiska kulturföreningen. Inom sig fortsätter han att leva kvar i det land han har lämnat. Han klamrar sig fast vid de värderingar han bär med sig därifrån som om de vore en livboj i ett hotfullt hav. Den kurdiska gruppen fungerar som en förstärkare – inom gruppen bekräftar man varandras traditionella identitet och värderingar så att de blir ännu mer kurdiska än de var i det gamla hemlandet.
I Kurdistan har han haft en självklar roll som patriark och familjens överhuvud. Den som alla ser upp till och lyder. I Sverige betyder den rollen ingenting. Det är som om han är avklädd allting som tidigare har gett honom självkänsla och värde. Han bär på en ständig förödmjukelse över allt han har berövats. På olika sätt försöker han kompensera sig. Rahmi Sahindal vill bli rik, han vill imponera.
Trots sin analfabetism lyckas han framgångsrikt spekulera i aktier. Under 1990-talet har han stadigt växande inkomster av kapital. Det bästa året är 1999. Då tjänar han mer än dubbelt så mycket pengar på aktieaffärer som på att sortera smutstvätt på Salabacketvätten. Han drömmer om att ta körkort och köpa en riktigt fin bil som han i triumf ska köra hem till Tapkiran med. Hela byn ska få se hur väl han har lyckats i Sverige.
I en Saab Turbo ska han komma hem till byn
I flera år försöker han ta körkort för att förverkliga sin dröm: att köpa en Saab Turbo. Arbetskamraterna börjar kalla honom Turbo och sätter upp en bild av en Saab Turbo på jobbet. Han tar otaliga körlektioner. För att bättre förstå vad körläraren säger tar han en av döttrarna med sig som tolk. Det verkar inte spela någon roll vad körlektionerna kostar, han är som besatt av drömmen om ett körkort. Men han kan inte tillgodogöra sig teorilektionerna, och han har ingen blick för trafiken.
Det blir inget körkort. Till slut ger han upp och köper en moped.
Hela hans världsbild vacklar under trycket från det nya landet. Familjen och traditionerna betyder allt för honom. Det är hembyns normer som är hans moraliska kompass. Om han inte lyckas hålla ihop familjen och få den att leva efter gruppens – släktens, kurdernas – normer, vad har han kvar då? När hans syster skiljer sig – hon som ordnade jobb åt honom på tvätteriet – slutar han hälsa på henne och prata med henne. I hans ögon har hon dragit skam och vanära över honom och hela släkten.
Den som själv vill välja sitt liv är en hora
När han kommer hem på sin moped från jobbet på tvätteriet en eftermiddag i september 1997 rasar hans värld ihop. Han upptäcker en av sina
döttrar, den 22–åriga Fadime – hon som många år tidigare har fungerat som tolk på körlektionerna – tillsammans med en svensk pojkvän, Patrick. Han skriker högt:
”Din jävla hora, vad håller du på med. Kom hem så ska jag slå sönder dig!”
Själv tyckte Rahmi Sahindal att han var vidsynt. Generöst lovade han Fadime att hon själv skulle få välja vilken av sina kusiner i den turkiska hembyn hon ville gifta sig med. Den valfriheten hade inte hennes systrar fått. Fadime vägrade. Hon ville inte gifta sig med någon kusin alls. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Det blev hennes död.
Rahmi Sahindals historia berättas av Peter Kadhammar i Aftonbladet en månad efter Fadimes död, den 19 februari 2002. Sedan 2002 sitter Rahmi Sahindal, nu 66 år gammal, i Kumlabunkern och avtjänar straffet för mordet på sin dotter. Han dömdes av Uppsala tingsrätt till livstids fängelse och att betala skadestånd till Fadimes lillasyster för att hon tvingats bevittna avrättningen av sin syster. Trots massiva lögner från Rahmi Sahindal och hans fru under rättegången fastställde hovrätten livstidsdomen.
Den kurdiske bonden från byn i Turkiet som mördade sin dotter förkroppsligar ekon från forntiden som är i full färd med att splittra Sverige i skärvor. Han symboliserar den katastrofala frontalkollision som uppstår när invandrare från framför allt Mellanöstern och Afrika har med sig och fortsätter att leva enligt uråldriga traditioner och värderingar som är oacceptabla i det svenska samhället – och vars uttryck i många fall är grova lagbrott.
Heders- och skamkultur är primitiva uttryck för en gruppegoism som bygger på att kollektivet – klanen – har all rätt och individen ingen. Mannens heder sitter mellan kvinnans ben, och det är männen – fäder, bröder, mor- och farbröder – som ska kontrollera den. Oskulden har ett pris. I en hederskultur är den hårdvaluta. När en ung kvinna gifter sig får hon en riklig hemgift av maken och hans familj. I pengar kan det handla om sex- och sjusiffriga belopp. Det kan också vara mark i det gamla hemlandet, guld eller en fullt möblerad och utrustad lägenhet. Det familjeöverhuvud som inte klarar att kontrollera och bevara denna hårdvaluta hos sina döttrar fram till bröllopet drabbas av klanens förakt, utstötning och ytterst dödsstraff.
En lång rad hedersmord
Som symbol för ekon från forntiden är Rahmi Sahindal inte ensam. Mordet på Fadime är bara ett i raden av de mord som har begåtts i hederns namn. Här är de mest kända:
· 1986: Mordet på Ibrahim och Bafreen Fatah, nygifta irakiska kurder. I maj 1986 hittas deras kroppar i skogen utanför Eskilstuna, bakbundna och slarvigt övertäckta med några grenar. Mordet hade genomförts under tortyr. Paret hade blivit skållat med hett vatten. Ibrahim Fatah kvävdes till döds, och hans fru hade drunkningssymptom. Bafreen Fatahs familj accepterade inte hennes giftermål. Familjemedlemmar har suttit anhållna upprepade gånger, men i brist på bevis är morden fortfarande olösta.
· 1994: Mordet på 18-åriga Maryam i Hällefors, kristen palestinier. Hennes far Farg Dabas, palestinier med israeliskt medborgarskap, mördade sin dotter med flera knivhugg. Anledningen var att hon var kär i en muslimsk man. Fadern hade i förväg grävt en grav åt dotterns kropp.
· 1996: Mordet på Sara Abed Ali, 15-årig irakisk kurd i Umeå. Hennes bror och kusin ströp henne med ett bälte och släpade henne ett par hundra meter för att sedan dumpa henne gömd under en snöhög.
· 1999: Mordet på Pela Atroshi, irakisk kurd. Två farbröder, Rezkar och Dakhaz, dömdes till livstids fängelse för att ha mördat 19-åriga Pela när hon var på besök i familjens hus i Dahuk i Irak. Pelas pappa har erkänt mordet men lever i frihet i Irak. Pela ligger begravd i en namnlös grav för att hon anses ha vanärat släktens namn.
· 2005: Mordet på Abbas Rezai, en 20-årig afghansk man i Högsby utanför Oskarshamn. Han knivskars, slogs och skållades till döds med kokande olja av flickvännens föräldrar, Raoof Ataei och Leyla Ataei, båda afghaner. I augusti 2011 dömdes de till tio års fängelse vardera och livstids utvisning.
· 2010: Mordet på Jian Subhi Aref, 21-årig irakisk kurd i Katrineholm. Hon mördades med 48 knivhugg av sin adoptivfar för att han ansåg att hon med sin livsstil hade kränkt familjens heder.
Kroppen befinner sig i Sverige men själen i det gamla hemlandet
”Balkongflickorna ” är de flickor som av sina anhöriga kastas ut från balkonger eller tvingas att hoppa själva för att det ska se ut som självmord. Förundersökningarna läggs regelmässigt ner eftersom brott inte kan styrkas. Hedersmorden har förutom motivet det gemensamt att de ofta är ofattbart brutala och har inslag av tortyr. Här handlar det inte bara om att ta livet av en person utan om att bokstavligen förgöra och grovt skända den som anses ha vanärat familjen.
Kickis Åhré Älgamo, expert på hedersförtryck och våld och ordförande i Stockholms stads utredning 2009, har uppskattat att det begås 1-3 hedersmord varje år i Sverige. Mörkertalet är stort.
Det system som regering och riksdag har skapat innebär att utlänningar som har kommit till Sverige från andra länder aldrig behöver ta in svenska värderingar om de inte vill. De behöver inte ens lära sig svenska. Rahmi Sahindal hade bott i Sverige i 21 år när han mördade sin dotter. Ändå kunde han ingen svenska, och han var fortfarande analfabet.
Den svenska kravlösheten innebär att det går utmärkt att i allt väsentligt dröja sig kvar i sitt ursprungsland och den medhavda kulturen genom att exempelvis titta på al-Jazeera hela dagarna. Kroppen befinner sig i Sverige, men den kulturella tillhörigheten är kvar i ursprungslandet.
Hedersmorden bara toppen på ett isberg
Heders- och skammorden är bara toppen på ett isberg. Varje dag lever hundratusentals invandrare i Sverige under hedersrelaterat tvång, våld och förtryck. Två stora undersökningar visar en skrämmande omfattning av det förtryck som framför allt riktar sig mot flickor och kvinnor, men även mot män, mot homosexuella och funktionshindrade.
Enligt statliga Ungdomsstyrelsens undersökning 2009, ”Gift mot sin vilja”, upplever 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år att de inte får välja vem de ska gifta sig med. 8 500 av dem oroar sig ofta för att bli bortgifta.
En undersökning som Stockholms stad lät göra samma år (Kickis Åhré-Älgamo och Ulla-Britt Fingal: ”Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport 2009”, Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete) visar att 60 procent av de tillfrågade flickorna i årskurs 9 med rötter i Mellanöstern och Afrika lever med hedersrelaterat förtryck och kränkningar. Minst 3 000 femtonåriga flickor i Stockholm – mer än var tionde – lever under hedersförtryck med mycket stora inskränkningar i till exempel rätten att gå ut på sin fritid. I skolan får flickorna inte prata med pojkar, de får inte delta i sex- och samlevnadsundervisning, musik, gymnastik eller utflykter, de måste gå direkt hem från skolan och ta ett stort ansvar i hushållsarbetet. De är utsatta för ständiga hot, våld och kränkningar. Bröder åläggs att bevaka och misshandla sina systrar. Homosexualitet måste till varje pris döljas.
Barnäktenskap är förbjudna i Sverige sedan 2004. Det hindrar inte att ett stort antal ungdomar, framför allt flickor, gifts bort i tvångsäktenskap varje år. I Stockholms stads undersökning uppger unga flickor att de bär på en stor ångest inför sommarlovet när de under täckmantel av ”semesterresa” till det gamla hemlandet riskerar att giftas bort. Sommarlovet efter åttonde klass är extra kritiskt – då har flickan i allmänhet hunnit bli könsmogen och ses inom hederskulturen som en vandrande högriskzon som snabbt måste tvingas in i ett äktenskap medan hon har oskulden kvar. Ett sätt att kringgå 18-årsgränsen är att tidigt förlova bort flickan till den blivande maken. I praktiken är det lika bindande som äktenskap.
Invandringspolitiken uppstod ur ett totalt hjärnsläpp
Skotten i Uppsala den 21 januari 2002 innebar ett senkommet uppvaknande för Sverige.De var inte bara ett tragiskt slut på en ung kvinnas liv. Det var också en rejäl smäll på käften för sanslösa kulturoptimister och ideologiberusade mångkulturekvilibrister som trott att bara vi är hyggliga och låter så många utlänningar som möjligt få komma till Sverige kommer de att bli precis som vi.
Hade de någonsin ställt sig frågan vilka traditioner och värderingar, vad slags kultur och vilka religiösa föreställningar invandrare tar med sig när de flyttar till Sverige?
Hur tänkte politikerna i Sveriges regering och riksdag när de 1975 enhälligt beslutade att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle? Tänkte de över huvud taget?
Svaret framstår med alltmer skärande tydlighet för varje år som går: de tänkte inte alls. Svensk invandringspolitik uppstod ur ett totalt hjärnsläpp. Politikerna var – och är fortfarande – fångna i en utopi, en ideologisk fantasi som aldrig har förverkligats någonstans i världen. Och det besvärade dem inte det minsta. De var fullkomligt nöjda med sig själva när de över folkets huvuden trummade igenom sin politiska utopi utan att ha en aning om vilka konsekvenser den skulle få för landet och dess medborgare.
De kände sig goda. De kände sig vidsynta och tjusiga. Titta på duktiga Sverige som tar ett solidariskt ansvar för den globala rättvisan! De lät sig imponeras av storslagna klyschor om ”internationell solidaritet” som ideligen trillade ur framför allt statsminister Olof Palmes (s) mun. Att öppna Sveriges gränser var ”en humanitär skyldighet”.
”Hur kan vi få stopp på dom?”
Vidden av den otroliga aningslöshet som regeringen svävade i framgår tydligt i en intervju som Åke Wedin (1936-2007) , en av författarna till boken ”Exit Folkhemssverige” (kan laddas ner här) gjorde med Jonas Widgren (1944-2004) i februari 2000. Jonas Widgren var 1982-87 statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet och ansvarig för invandringen till Sverige.
Den kurdiske bonden Rahmi Sahindal hade kommit till Sverige från Turkiet 1981. Två år senare började det till regeringens oerhörda förvåning komma mängder av kurder från Irak. I en utskrift av intervjun säger Jonas Widgren:
Men i oktober 1983 började det komma irakiska kurder till Arlanda, några hundra i veckan. Och Olof Palme blev väldigt besatt av den här frågan. ”Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på något sätt?”
Hälften av de irakiska kurderna kom via Östberlin till Sverige. Det oroade Olof Palme, enligt Jonas Widgren väckte det ”rätt stor ångest”. Samme statsminister som åtta år tidigare hade genomdrivit ”den solidariska flyktingpolitiken” och att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle var i praktiken fullkomligt oförberedd när människor från hela världen hörsammade signalerna och började välla in i landet. Jonas Widgren säger i intervjun:
Och det som förväntades av mig, det var att jag skulle få ordning på de här flödena och en bättre sortering mellan genuina och icke genuina flyktingar i Sverige, förhandlingar med Östtyskland för att stoppa den här genomresan.
Irakiska kurder stoppades genom hot mot DDR
Situationen löstes tillfälligt genom hårdför diplomati. Olof Palme hotade DDR:s statschef Erich Honecker med att bryta de diplomatiska förbindelserna med DDR om han inte satte stopp för trafiken. Sverige var ett av få länder runt Östersjön som DDR hade någon dialog med. Utpressningen lyckades.
Hela inströmningen av irakiska kurder upphörde över en natt. Man kan spekulera i om Olof Palme någonstans kring den här tidpunkten, 1980-talets början, började inse vilken katastrof han hade lett Sverige in i. Han tycks åtminstone ha förstått att marken började brännas under fötterna – och svarade med mörkläggning. I valrörelsen 1985 sa han om flyktingfrågan: ”Vi ska inte diskutera sånt”. Locket lades på.
Inflödet av invandrare ökade för varje år på 1980-talet. Situationen blev ohållbar. Den 13 december 1989 fattade den socialdemokratiska regeringen det så kallade Luciabeslutet. Landet hade inte kapacitet att ta emot fler. Endast de som hade rätt till asyl enligt FN-konventionen samt så kallade de- facto-flyktingar med synnerligen starkt skyddsbehov togs emot i Sverige. Två år senare revs beslutet upp av den nytillträdda borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt (m), och Sveriges gränser öppnades på vid gavel för massinvandring från Balkan.
”Alla är sossar, men en del har lite ovanliga kläder”
Frågan kvarstår: hur tänkte politikerna i regering och riksdag? Funderade de någonsin över konsekvenserna av att öppna Sveriges gränser för människor med kulturer och religioner som dramatiskt skiljer sig från svenska förhållanden? De trettiosju år som har gått sedan riksdagsbeslutet 1975 har besvarat den frågan med ett rungande nej. De tog inget som helst ansvar för följderna av sitt förmenta godhetsutövande.
Bloggaren Oskorei skriver i ett blogginlägg i april 2006, alltså när Sverige fortfarande hade en socialdemokratisk regering och statsministern hette Göran Persson:
Trodde ni på fullt allvar att ni skulle klara det som ingen annan stat klarat, nämligen att assimilera diverse diasporafolk som syrianer, romer och liknande in i er sorgliga ursäkt för en kultur? Trodde ni på fullt allvar att ni kunde ta hit hundratusentals muslimer och att de alla skulle bli ateister?
En genomsnittlig sosseakademiker förstår inte vad en kultur är. För honom är ett “mångkulturellt samhälle” ett samhälle där alla är sossar, men där en del har lite ovanliga kläder eller matvanor. Att en kultur är en helhet, där det även ingår en egen syn på kvinnor, en egen syn på naturen, på politiken, på främlingar, och så vidare, det kan en genomsnittlig sosseakademiker innerst inne aldrig förstå.
Mångkulturalisterna hamnar därför i en omöjlig valsituation. Antingen väljer dom det mångkulturella samhället som i praktiken är en monokultur, och där alla kulturella yttringar som inte är förenliga med västerländsk socialdemokrati anno 2006 är förbjudna. Alternativ två är att man tillåter olika lagar för olika kulturer i samma land. Men då måste man göra avsteg från principerna om individualism, lika rättigheter och så vidare. Då kan döttrar få ärva mindre än söner, män ha flera fruar, och så vidare. Driver man det långt nog kan det finnas kulturer i “mångkulturen” där begrepp som våldtäkt och djurplågeri inte finns, skriver Oskorei.
En gemensam kultur håller ihop samhället
Varje samhälle måste vid varje enskild tidpunkt hållas samman av något. Detta ”något” ska ge människor trygghet och motivation att följa lagar och normer, arbeta och bidra till det gemensamma och leva fredligt med varandra. Vi kan kalla det kultur.
En kultur kan aldrig dikteras och klistras på uppifrån av den styrande eliten. Den måste växa fram organiskt i ett samspel mellan medborgare och politiker under lång tid. Då känns det för de flesta naturligt att vara delaktiga i denna kultur. Nyckelbegreppen är igenkännande och samhörighet. Vi känner igen oss i varandra för att vi delar samma historia och lever enligt ungefär samma normer.
Ett annat nyckelbegrepp är homogenitet. Utan homogenitet inget igenkännande och ingen samhörighet. En kultur kan existera harmoniskt så länge som den omfattas av flertalet medborgare i ett samhälle. Om homogeniteten saknas försvinner också samhörigheten, igenkännandet och tilliten. En gemensam kultur håller ihop samhället. Utan en gemensam kultur faller det samman.
Heders- och skamkulturen fortsätter att breda ut sig
Vad har hänt under de tio år som gått sedan mordet på Fadime Sahindal? Heders- och skamkulturen fortsätter att breda ut sig i de enklaver, avspjälkade från det svenska samhället som regeringen väljer att kalla ”utanförskapsområden”. Integrationen är en pyramidal katastrof – en logisk följd av den fortsatta massimporten av analfabeter och andra ointegreringsbara individer från hederskulturbaserade u-länder i Mellanöstern och Afrika.
Vi kan räkna med att hedersmord och andra hedersrelaterade brott kommer att öka i takt med att allt fler människor från hederskultursamhällen som Afghanistan, Irak och Somalia beviljas uppehållstillstånd i Sverige. De kommer inte att tacka oss för vår godhet genom att göra avkall på sin forntida kultur. Hittills är kurder överrepresenterade i hedersmordsstatistiken. Men i och med att afghaner nu är den största grupp som beviljas uppehållstillstånd i Sverige kommer hedersmorden i den gruppen sannolikt att öka. Det handlar om människor som kommer rakt från ett u-land med uråldriga samhälls- och familjestrukturer, utbredd analfabetism och stenhård könsapartheid. De kommer till ett sekulariserat och högteknologiskt Sverige – ett kliv över århundraden, kanske årtusenden av utveckling. Vi ska inte bli förvånade över fler dödsskållningar med kokande olja på afghanskt vis.
Ytliga åtgärder är bara kosmetika
Så länge som Sveriges gränser står vidöppna för allsköns lycksökare med falska eller inga ID-handlingar, och så länge som anhöriginvandringen tillåts vara en bred autostrada in i Sverige är ytliga politiska åtgärder bara kosmetika.
Två tredjedelar av anhöriginvandringen är familjebildningsinvandring, det vill säga import av äktenskapspartners från det gamla hemlandet. Det pågår en kedjeinvandring utan slut.
Anhöriginvandringen är lika med fortsatt hederskulturinvandring. De importerade gemålerna/kusinerna är fullskaliga produkter av det gamla hemlandets religion, kultur och värderingar.
Äktenskapsinvandringen är ett medvetet val att avskilja sig från det nya landet och den svenska majoritetsbefolkningen.
Antalet anhöriginvandrare har de senaste åren legat kring 33 000 – 34 000. Under 2010 sjönk siffran till 24 626. Men under 2011 steg den till sin vanliga nivå igen: 32 114. Av dem var 8 242 anhöriga till de lökhackare, hamburgervändare, tidningsbud, städare och storkökspersonal som utgör den upphaussade arbetskraftsinvandringen.
Konsekvensen av den här politiken är att nästa generation invandrare uppfostras av dem som är minst assimilerade i sitt nya hemland. En mycket stor grupp barn växer upp i hem där minst en av föräldrarna inte förstår eller talar svenska. Det blir allt vanligare att barn som är födda i Sverige börjar skolan utan att kunna ett ord svenska. I hemmet talas det gamla hemlandets språk. För varje äktenskap med en nyinvandrad make/maka tar integrationsprocessen ett stort steg bakåt. Varje nytt barn som föds i sådana familjer är fortfarande första generationens invandrare.
Loppet är kört
Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt:
Frågan vi måste ställa oss är hur vi på bästa sätt kan trygga att det finns en gemenskap, ett socialt kitt, som håller ihop samhället?
Ledsen, Erik Ullenhag, men det är för sent. Alldeles för sent. Loppet är kört. Nu och för all framtid skördar Sverige och svenska folket den draksådd som politiker i regering och riksdag sådde för fyrtio år sedan. Ingen enda har under dessa fyra årtionden haft mod och förstånd att sätta stopp för det galopperande vansinnet. Förfallet har gått för långt. Skadorna på de grundstenar som håller ihop samhället är irreparabla.
Britta Mogensen, dansk antropolog, skriver i en rasande uppgörelse med de politiker som har förstört hennes land:
Men för socialistregeringens orientering: Jag varken har eller önskar någon gemenskap med socialister, den så kallade eliten, våldsfascister, antisemiter, salafister, wahhabister, imamer, militanta tyginpackade kvinnor och vad ni annars inte kan få nog av av danskhatande element. Jag är trött på att vara tolerant inför intolerans, jag är trött på alla era tomma, manipulerande plusord, jag är trött på att den goda tonen är detsamma som obeskrivligt svinaktiga uttryck. Och låt prästerna ha sin människosyn. Det är ni för ringa för. Ni – bara ni – har splittrat oss. Vi blir aldrig mer ett samlat folk.
Sverige är ett ohjälpligt skadat och splittrat land. Fyra årtiondens systematiska politiska undergrävande av vår kultur, vår sammanhållning och vår homogenitet har gjort landet till vad det är i dag. Detta är vad vi har att leva med. Detta är vad svenska politiker har gjort mot sin egen befolkning. Vi blir heller aldrig mer ett samlat folk.