Rita Karlsen, HRS
Den feministiske danseforestillingen Street Dance – Celebration of Womanhood ble tatt av plakaten på Kulturhuset i Stockholm, da det ble reagert på at forestillingen inneholdt et sitat fra koranen – som det ble danset til.
Så kunne en jo forledes til å tro at det var snakk om omfattende reaksjon fra muslimer, dertil muslimer som av egen fri vilje hadde funnet veien til danseforestillingen, men så vel var det ikke: Det var visstnok en som hadde uttrykt sin vrede om at det ble danset til koranen på sin Facebook-side, og som hadde fått ”tommelen opp” av 30 stykker på sitt innlegg. Dette karakteriseres visstnok som en Facebook-gruppe.
Var dette virkelig det nok til at hele forestillingen ble stoppet? Produksjonssjefen på Kulturhuset, Nina Röhlke, har svart – og svaret er ja.
Intervjuet på Aftonbladet – i stort sett uredigert form fra avisens side:
Hade ni reagerat likadant om det varit ett bibelcitat och en grupp kristna hade startat en Facebook-grupp?
– Det kan jag inte svara på.
Och om det hade varit en HBT-grupp som känt sig kränkta och startat en Facebook-grupp?
– Det kan jag inte svara på. Det går inte att genralisera.
Uttalades det något hot i den här Facebook-gruppen?
– Nej. Inget uttalat hot.
Är det rimligt att en Facebook-grupp ska kunna ha så här mycket inflytande?
– Det som gruppen gjorde var att vi blev medvetna om det här musikstycket. Hade vi fått reda på det här för länge sedan hade vi alla gånger sagt att det inte ska vara med. För det blir fel fokus. Om vi vetat i tid hade vi kunnat anordna ett efterföljande samtal. Vi hade kunnat bjuda in de här som bloggade. Det går inte med några timmars varsel.
Men varför måste man ha en debatt efter en dansuppvisning?
– Därför att det uppenbarligen var så att folk blev upprörda över innehållet. Och då är det bra att man som objektiv institution tar ett samtal.
I DN sa du att ”alla parter måste få komma till tals”. Personligen tycker jag att det är lite märkligt då det är en konstföreställning och inte en debatt.
– När vi som kulturinstitution berör ett sådant här otroligt laddat ämne, som det här är idag, behöver vi en strategi hur vi kan föra upp det på ett sätt som gör att folk inte känner sig kränkta eller illa berörda. Så jobbar vi alltid. Till exempel med Anneè Olofsson-utställningen, där vi har ett naket barn. Där gör vi den typen av saker medvetet. Vi har ett tänk hur vi ska göra det på ett bra sätt. Men får vi reda på det två timmar innan premiären kan vi inte arbeta med det på ett professionellt sätt.
Så du tycker inte att det här egentligen har med konstnärlig frihet att göra?
– Nej, det handlar om vad det är för fokus på föreställningen. Med en sådan här grej förskjuts hela fokus. Om det hade varit intentionen hade vi tagit med det i hela det strategiska tänket. Det som händer nu är att Freshest går in och tittar över sin föreställning.
Vad är det exakta citatet från Korancitatet?
– Jag har inte det. Och vi kommer inte att avslöja vem det är som har det. Vi vill inte stigmatisera den personen.
Hur menar du då?
– Den personen som har valt citatet, vi vill inte gå ut med det.
De som upplevde sig kränkta, var de själva troende eller kände de sig kränkta av andra orsaker?
– Det kan inte vi avgöra. Det som stod i den här Facebook-gruppen var: «Det är inte okej att dansa till Koranen».
Visst skjønte jeg umiddelbart etter å ha hørt om at danseforestillingen var stoppet at dette var en overfølsom reaksjon fra Kulturhusets side, men at det var så hoppende galt som produksjonssjef Nina Röhlke gir uttrykk for hadde jeg ikke fantasi til å forestille meg. Men dessverre illustrerer dette altfor godt situasjonen i Sverige. Der har de for øvrig heller ikke manglet fantasi hva gjelder å plassere ansvar for galskapen. For samme avis som har fått Röhlke i tale, har kommet frem til at det kanskje var en Sverigedemokrat (!) som hadde lagt ut Facebook-meldingen om at det ikke er OK å danse til koranen:
Beslutet att stoppa föreställningen kom efter att en person skrivit på Facebook att det inte var ok att dansa till Koranen. Men Kulturhusets ansvariga har ingen aning om varför personen blivit upprörd. Inte ens om det var en muslim eller sverigedemokrat.
Det utenkelig er derimot en muslimsk Sverigedemokrat; det er visstnok i sin natur gjensidig utelukkende.
Men nok om Sverige ensporede journalister, og over til en som har mot (eller penger?) nok til å tale makta midt i mot. Björn Alvaeus (tidligere medlem av ABBA) har tidligere tatt til ordet for at Sverige har gått av hengslene når det kommer til islam, og han grubler også over om ikke den svenske kirkens folk blir forbannet når hellige skrifter tildeles så ulik status:
Blir inte svenska kyrkans företrädare förbannade när de gång på gång får se att deras heliga skrift inte tillnärmelsevis tillmäts samma betydelse som deras muslimska motsvarigheters koran. Om man tonsätter en sura (vers i Koranen), vilket jag kan föreställa mig inte kan vara lätt, med avsikt att dansa till musiken så blir stycket vips censurerat för att det hela skulle kunna vara kränkande för muslimer. Tonsätt en bibelvers och se vad som händer. Absolut ingenting. Inte sen Monty Pythons «Life of Brian» har det höjts ett ögonbryn.
Det är tydligen skillnad på folk och folk. För den ene bugar man ursäktande och skrapar på foten medan man nonchalerar den andre. Imamen vinner över prästen varje gång.
Jeg hadde ikke tenkt på hvorvidt bibeltekster er blitt tonesatt, rett og slett fordi jeg tok det for gitt at det har det – og da nettopp som en del av å formidle en (åndelig) tekst. Det fikk meg også til å tenke på hvor aktivt kirken faktisk gjør bruk av musikk. På twitter fikk jeg da også raskt svar på mitt spørsmål om tonesatte bibelvers, for eksempel Fader Vår (takk til Bjørn Eidsvåg), og Alvaeus har helt rett: Ingen har reagert, i alle fall ikke negativt.
Når kulturpersonen Alvaeus igjen reagerer på hvordan islam håndteres i Sverige henger det selvsagt sammen med helgens sensur:
Så har det hänt igen – en kulturinstitution backar från sitt konstnärliga ansvar och säger därmed att religiösa uppfattningar är viktigare än den fria konsten, yttrandefriheten och, i det här fallet, feminismen. Denna gång gäller det Kulturhuset i Stockholm och feministisk Street Dance – Celebration of Womanhood. Kommer ni ihåg hur Deutsche Opera i Berlin ställde in en föreställning av en liknande orsak 2006. I den sista scenen av operan «Idomeneo» dekapiterades Muhammed, Jesus, Buddha och Poseidon som en metafor för människans frigörelse från den organiserade religionen. Det blev ett oherrans liv och givetvis censur. Och inte berodde det på att mannen från Nasareth blivit av med huvudet. Sedan dess har vi haft en massa såna incidenter och ingen kan undgå att märka att det alltid är prästen, som får stryka på foten.
Akkurat det som skjedde i operaen i Berlin fortjener en kommentar – og den kunne med fordel kommet det svenske lederskapet for øret. For da kansler Angela Merkel (CDU, Tysklands kristeligdemokratiske union) fikk høre om sensuren av Idomeneo ble hun så forbannet at hun forlangte at den skulle settes opp igjen – med seg selv på første rad. Der skulle hun heller ikke sitte alene, men i selskap med blant annet de mest fremtredende imamene i Tyskland. Og jeg trenger vel ikke fortelle at akkurat slik ble det.
Men om Merkel reiser seg både for religiøst ståsted, kunstnerisk frihet og ytringsfriheten, så ser vi ikke snev av en slik reaksjon i Sverige – verken fra kirkens folk eller fra politisk hold, eller fra de som måtte mene å ivareta begge disse sidene.
Jag är fortfarande medlem av svenska kyrkan och känner mig därmed i någon ytterst liten mån företrädd av det svenska prästerskapet. Är det konstigt om man blir kränkt när ens företrädare viker sig hela tiden och så uppenbart intar en underdånig ställning inför sin muslimska kolleg.
Vi kan nu konstatera att det finns ett inofficiellt hädelseförbud när det gäller islam, i praktiken agerar ju många kulturinstitutioner som om det funnes.
Denna smygande censur är vidrig. I ett samhälle som vårt borde den inte ha någon plats. Den förgiftar sakta och lömskt samhällsklimatet utan att vi märker att det sker, den förorenar livsluften för demokratin. Varje gång vi säger till oss själva: «Ja, men det är väl inte så farligt. Vi undviker ju i alla fall bråk.» Varje gång vi säger det tar självcensuren ett pyttesteg ni i våra huvuden och så småningom märker vi inte att den har flyttat in och bor där.
Björn Alvaeus på Newsmill: Sverige har infört inofficiellt hädelseförbud när det gäller islam