HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Af Julia Caesar
Kapten, vad i helvete är det som ligger i farleden! skriker lotsen. Den förstärkta bogen tar den första smällen på 8,5 meters djup. Oljetankern häver sig uppåt, stöter, vibrerar, maler och stöter igen. Det är oändligt långa sekunder för besättningen innan fartyget med 13 knops fart efter bara ett 50-tal meter har stannat helt. Den ryske fartygsbefälhavaren slår reflexmässigt stopp i maskin redan efter den första stöten. Blickar av skräck och förtvivlan möts. Lotsen slår ut med armarna, tar sig för pannan, svär och skakar på huvudet. Den totala tystnaden och stillheten varar bara delar av en sekund. Drillade rutiner ska få sitt elddop. Halvt i panik vrålas kommandon på ryska. Det hörs ljud av metalliska, springande steg i lejdarna.
Det är den 26 oktober 1977, och den sovjetiska oljetankern Tsesis går på grund i farleden utanför Södertälje. Grundstötningen är oförklarlig, enligt sjökortet ska vattendjupet på platsen vara tjugo meter. Fartyget springer läck, och cirka 1 000 kubikmeter olja läcker ut i havet. Katastrofen, som ska gå till historien som Tsesiskatastrofen, är ett faktum.
Den som återger paniken ombord på Tsesis heter Anders Ahlmark. Vid den här tiden är han förste kartograf och chef för konstruktionsdetaljen på sjöfartsverket i Norrköping. Vad han inte vet är att Tsesiskatastrofen ska komma att bli en katastrof även för honom och att han som whistleblower ska komma att utsättas för kvalificerad mobbing. Han kommer att kliva in i den svenska historien som ”fången på fyren”. På sin blogg berättar han hur allting gick till den där oktoberdagen 1977 och hur den skulle komma att förändra hans liv.
Anders Ahlmark och grundet som inte fanns
Det grund som oljetankern hade gått på hade fläkt upp skrovet som en jättelik konservöppnare. Två 50 meter långa valv har formats i tankerns söndertrasade bottenplåtar, och den trögflytande klibbiga oljan rinner rakt ut i vattnet. Sjöfartsverket lägger skulden för olyckan på fartygets lots och kapten. Men Anders Ahlmark vet orsaken till grundstötningen: grundet finns inte utsatt på sjökortet trots att verket känt till det sedan 1969. Han skriver:
Det var ingen hemlighet – i alla fall inte för många av oss drygt hundra anställda på sjökarteavdelningen – att det i våra arkiv fanns mängder med sjömätningsresultat som ännu inte i sin helhet hade lagts in i sjökorten. Den obekväma eftersläpningen som internt kallades ”berget” var ett ständigt återkommande men lite tabubelagt samtalsämne. Problemen hade tillåtits växa under många år, och ingen visste egentligen hur mycket material det handlade om. Utåt hade det gått att sopa saken under mattan och inga allvarliga tillbud hade heller hänt.
”Avlägsna Anders Ahlmark för arbetsmiljöns skull”
Hans överordnade vägrar erkänna att sjökortet är missvisande. Då tar Ahlmark kontakt med media och berättar sanningen. Därmed är hans öde beseglat. Han fråntas sina arbetsuppgifter som kartograf inom sjöfartsverket och tvångsförflyttas till verkets fyrverkstad för omskolning till elingenjör. I september 1979 förvisas han till fyren Ölands södra grund. Sjöfartsverkets ledning skriver:
För att så långt som möjligt återställa arbetsmiljön till normala förhållanden, ser vi som enda lösning att Anders Ahlmark avlägsnas från sjökarteavdelningen. (Ur Anders Ahlmarks bok ”Fången på fyren”.)
Hela hans berättelse finns som pdf-fil att ladda ner.
Det felaktiga sjökortet orsakade olyckan
Tsesiskatastofen ska malas genom hela rättssystemet. Det tar sex år. 1983 ger Högsta Domstolen Ahlmark rätt. Det var felet i sjökortet som hade orsakat olyckan. Lotsen och den ryske kaptenen får upprättelse. Den svenska staten förlorar och betalar ut fullt skadestånd till det ryska rederiet. Anders Ahlmark får efter förhandlingar komma tillbaka till sin arbetsplats. Men han får aldrig tillbaka sitt jobb, och han kommer aldrig mer in i ett arkiv för att arbeta med hemliga uppgifter. Fram till 1988 isoleras han istället på en specialdetalj som innebär att klippa och klistra informationsmaterial. Sjöfartsverket föreslår sedan ett friår med lön, och därmed är Ahlmark ute ur leken.
Anders och hans fru Christina Ahlmark, som också var anställd vid sjöfartsverket, vittnade när Tsesiskatastrofen behandlades av domstolarna. De köptes ut från sina tjänster 1989. Men någon upprättelse av staten har de inte fått.
“Om jag hade vetat konsekvenserna hade jag kanske tänkt mig för en gång till. Men för mitt eget samvete var jag tvungen att göra det här” säger Anders Ahlmark i en tv-intervju långt senare.
De handlar på uppdrag av sina egna samveten
Anders Ahlmark är en whistleblower. Utan sådana som han skulle våra samhällen stå sig slätt. Visslarna kommer med oönskade budskap och obehagliga sanningar. De är termometrarna i samtidens ändalykt, de är pulsmätarna som obönhörligt avslöjar dissonansen i våra samhällssystem. De är, kort sagt, jobbiga typer som hackar och skaver på vår sinnesfrid, som är pinsamma i bekantskapskretsen och som vi helst inte vill ha till bordet när vi är bjudna på fest. Och risken är minimal, för visslarna blir aldrig bjudna. Som tack för deras osjälviska handlande förföljer vi dem, trakasserar dem, belönar dem med marginalisering, uteslutning och placering i det sociala frysskåpet.
Att slå larm om missförhållanden i samhället som skadar oss alla är ett farligt uppdrag, ibland rent livsfarligt. Ingen annan beordrar visslarna vad de ska göra. De handlar på uppdrag av sina egna samveten. Visslarna är helt enkelt människor som är utrustade med mer klarsyn, mod och integritet än de flesta andra. Som fallet Anders Ahlmark visar behöver det inte ens handla om mångkultur, statsfeminism eller någon annan fråga som åtnjuter den politiskt korrekta elitens totalitära beskydd. Det räcker med att säga sanningen om ett grund i en farled. Eller att påpeka att ett helt land håller på att gå på grund.
Åsiktsdiktatur ett förstadium till totalitärt samhälle
Sanningen har alltid varit illa tåld. I antikens Grekland stenades budbärarna när de kom med dåliga nyheter. Ju större lögn ett samhälle vilar på, desto hårdare måste staten kontrollera människors åsikter. Korrekt information ersätts med statligt styrd propaganda. De kommunistiska diktaturerna utgör skräckexempel. De byggde och bygger sin existens på lögner och verklighetsförnekande. Diktatorerna trodde att de kunde utplåna den mänskliga naturen och skapa Den Nya Människan som var villig att underkasta sig totalitarismens bojor. Hur det gick vet vi.
Dagens europeiska länder ska föreställa demokratier. Ändå visar en allt hårdare kontroll av medborgarnas yttrandefrihet och rätten att tycka och tänka fritt att de håller på att förvandlas till totalitära maktsystem. I varje samhälle där mångkulturalism är påbjuden som statsreligion krymper de demokratiska fri- och rättigheterna. Ett mångkulturellt samhälle måste i praktiken uppföra sig som en diktatur, eftersom de lögner som politiken bygger på inte får avslöjas och de katastrofala misslyckandena inte får erkännas. Den åsiktsdiktatur som i dag snabbt håller på att lägga länderna i Väst under sig är förstadier till ett totalitärt samhälle. Om inget görs för att bryta utvecklingen beseglar de västerländska demokratierna sina egna öden, eftersom alla totalitära system är dömda till undergång.
”Ett politiskt system som bygger på verklighetsförnekande är dödsdömt. Ett säkert tecken på att dödskramperna håller på att sätta in är när myndigheterna i ständigt ökande grad måste kontrollera folks tankar och informera dem om vad som är ”korrekt verklighetsuppfattning” skriver Ole Jörgen Anfindsen i boken ”Selvmordsparadigmet”.
Journalister som lydiga knähundar i maktens koppel
I ett samhälle på glid mot totalitarism uppvisar makteliten ett beteende som i allt väsentligt påminner om ett sektbeteende. Inom en sekt råder total och tvångsmässig konsensus. All opposition är förbjuden. I enlighet med sekters normer måste en whistle blower förintas. Dels eftersom ingen vill höra sanningen, dels för att han ses som en förrädare mot åsiktsgemenskapen.
Ett säkert tecken på att ett samhälle utvecklar sig i totalitär riktning är att journalisterna anpassar sig och gör sig till ombud och lakejer för den statliga propagandaapparaten. I Sverige går journalisterna som lydiga knähundar i maktens koppel, lägger sig i husses knä, gapar och låter sig villigt matas med de tillrättalagda köttbitar/budskap som ska föras ut till folket. Inget ifrågasättande, ingen källkritik, inga kritiska motfrågor. Bara ett mä-häigt accepterande av vilka galenskaper som helst, bara de uttalas av personer med tillräckligt mycket makt.
Ett aktuellt exempel: Ett desperat försök att trolla bort den invandrade barbariska heders- och skamkulturen genom att relativisera den och göra den till en svensk företeelse pågår just nu i Uppsala, den stad där den turk-kurdiska kvinnan Fadime Sahindal mördades av sin far 2002.
Man skulle kunna tänka sig att mordet på Fadime skulle ha lett till eftertanke bland stadens styrande. Men icke. Istället ska en utställning i ”Fredens Hus” i Uppsala avdramatisera det importerade hedersvåldet och få svenskar att tro att de också ägnar sig åt den här sortens klanvåld mot kvinnor och män som bryter mot familjens och släktens så kallade ”heder”. Budskapet rapas okritiskt upp av en journalistpapegoja vid namn Maria Nyström.< /p>
Hedersvåld vanligt bland svenskar?
Ur artikeln i Upsala Nya Tidning:
”Tanken är att belysa att det finns andra former av hedersrelaterat våld än de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna. Det är en viktig fråga att diskutera framför allt för ungdomar som inte vet att det finns svensk hederskultur, säger verksamhetschef Jesper Magnusson. Magnusson nämner våld i form av pennalism men också det våldsamma historiska arv som vi har i Norden där det till exempel inte var länge sedan som barnagan försvann. Men framför allt pratar han om våldet som sker innanför dörrarna till de svenska hemmen.”
”Det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna. Det pratar vi inte om på samma sätt som om våld i andra kulturer. Där finns ett stort mörkertal och dessa brott bevakas heller inte i medierna på samma sätt” poängterar Jesper Magnusson.
Utställningen riktar sig, helt i enlighet med en totalitär ideologi, till de mest försvarslösa och lättpåverkade, nämligen barnen. Redan nu är ett trettiotal skolor inbokade konstaterar Jesper Magnusson nöjt, en av dessa förmågor som stormar framåt i karriären med politiskt korrekta lögner som raketbränsle i baken.
När hjärntvätten har nått sitt mål
Nästa sak som händer när ett samhälle utvecklas i totalitär riktning är att människor blir rädda för att uttrycka sina åsikter. Tystnaden breder ut sig. Människor som intervjuas i statstelevisionen om det ständigt minskande livsutrymme som mångkulturen medför i deras liv genom rån, misshandel, våldtäkter, bostadsbrist och katastrofnedskärningar i välfärden, ler osäkert – eftersom de tror att man måste le i statstelevisionen – och dristar sig som mest till att hugga till med ”Det kanske inte är så bra”. (Hoppas att inte grannarna och arbetskamraterna ser det här, tänk om de tror att jag är rasist och börjar avsky mig.)
Steg tre i den demokratiska nedmonteringen är att människor inte längre ens vågar tänka fritt och lita till sina egna upplevelser. Då har den totalitära hjärntvätten nått sitt avsedda mål. Att lyckas hjärntvätta stora delar av en befolkning så till den grad att den högljutt kräver sin rätt att bli plundrad, lurad, misshandlad, våldtagen, överkörd och undanträngd på grund av massinvandring från andra länder och kulturer – säga vad man vill, men som utfall av statlig och medial propaganda betraktat är det inte illa. I det debatt- och medieklimat som råder i dagens Sverige är det ett självmordsuppdrag att tala sanning. Varje angrepp på den offentliga lögnen ses som en fientlig handling. Frågan är om sanningen någon gång i världshistorien har suttit trängre i demokratiska länder än den gör i Sverige år 2011.
Mauricio Rojas – Vår tids kanariefåglar
Ändå finns det människor som tar på sig rollen som whistle-blowers. Förr användes kanariefåglar som ett slags testpiloter för att undersöka luften i gruvorna. Kanariefåglar är nämligen extra känsliga för luftföroreningar. Om fågeln dog var det en varningssignal för gruvarbetarna. Visslarna är vår tids kanariefåglar. De ser det andra inte ser. Först av alla slår de larm om faror som angår oss alla.
Mauricio Rojas åtnjöt länge ett debattutrymme i Sverige som enbart tillkommer invandrare, aldrig svenskar. Invandrare kan säga saker som omedelbart skulle sätta en rasiststämpel i pannan på vilken svensk som helst. Mauricio Rojas hade fötts i Santiago de Chile 1950. Till Sverige kom han 1974 som politisk flykting undan Augusto Pinochets militärdiktatur. Han blev docent i ekonomisk historia 1986, gjorde en lysande karriär, kom in i riksdagen för folkpartiet 2002 och blev två år senare partiets talesman i integrationsfrågor.
Invandrarnas kulturella arv är dynamit
Men den immunitet som invandrarskapet medför har sina gränser. Den 12 december 2005 ska den bomb smälla som blir början till att Mauricio Rojas drivs i landsflykt för andra gången. Då publicerar Dagens Nyheter hans debattartikel ”Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet”.
Rojas avslöjar den rapport från Brå (Brottsförebyggande Rådet) som ska komma att bli den sista i sitt slag innan det statliga locket slutgiltigt läggs på på just den statliga myndigheten. Dynamiten utgörs av en klart visad överrepresentation i våldsbrottslighet för invandrare, i synnerhet invandrare från muslimska länder. Vid grövre brott som mord, dråp, våldtäkt och misshandel mot obekanta är överrepresentationen så hög som 300-450 procent. Publiceringen har föregåtts av påtaglig nervositet inom Brå. Mauricio Rojas fastslår att överrepresentationen varken kan förklaras med socioekonomiska faktorer, rasism eller diskriminering. Orsakerna finns istället i invandrarnas sociokulturella arv.
Det tar hus i helsike. Nu är Mauricio Rojas invandrarimmunitet helt förbrukad. PK-etablissemanget rasar. Men vart leder tystnaden och förljugenheten? Det funderar Mauricio Rojas långt senare över i en artikel på Newsmill.
Tvingad i landsflykt för andra gången
Själv har han valt att arbeta inom öppenhjärtighetens råmärken.
”I min intellektuella och politiska gärning försökte jag hålla mig till detta. Priset för mitt vägval blev högt: allehanda påhopp, grova tillmälen (“rasist”, “jävla svin”, “onkel Tom”, “depraverad rabulist” och “blek husneger” är bara några exempel från en mycket lång lista), mobbning (kom ihåg “hunden Mauricio”, en svartmuskig otäck hund med notorisk utländsk brytning som gick runt och vräkte ur sig alla möjliga tarvligheter, som blev ett återkommande inslag i ett program av SVT), allvarliga hotelser, fysiska angrepp (som tvingade mig att avsluta valrörelsen 2006 med ständig Säpo-bevakning) och, slutligen, ett slags yrkesförbud att verka inom integrationsområdet inom ramen för den i september 2006 valda borgerliga regeringen (det var Maud Olofssons bidrag till det hela). Det återstod bara att vandra vidare och det gjorde jag också” skriver Mauricio Rojas.
Med sin familj flyttade han 2008 till Spanien, där han är rektor för högskolan för integration och internationellt bistånd i Madrid.
”Kom aldrig tillbaka hit, Mauricio! Det vore att kasta pärlor för svin” skrev Merit Wager på sin blogg.
Mauricio Rojas själv summerar:
”Inte utan vemod blickar jag numera från fjärran mot allt detta. Mycket tyder på att invandrardebatten fortfarande befinner sig långt från “öppenhjärtighetens råmärken” och ännu längre ifrån det sansade och resonabla samtalets revir. Synd för Sverige.”
Gunnar Sandelin – Plötsligt faller pusselbitarna på plats
Den 8 april 2008. Det är en tisdag, och det regnar. Jag sitter och dricker morgonkaffe medan jag som vanligt läser Dagens Nyheter, för det här utspelar sig på den tiden när jag fortfarande läser Dagens Nyheter och fortfarande tror på vad gammelmedia skriver. När jag har kommit till debattsidan tror jag inte mina ögon, jag håller på att sätta kaffet i halsen. Jag läser rubriken: ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” flera gånger.
En debattartikel skriven av en journalist som jag aldrig har hört talas om, Gunnar Sandelin. En journalist som vågar kritisera sina egna kolleger! Det är en stark aha-upplevelse, inte bara för mig utan för många andra. Plötsligt faller många pusselbitar på plats. Plötsligt får jag förklaringar till saker som jag har undrat över ända sedan 1980-talet. Men eftersom fakta och bekräftelse inte fanns att få fick tankarna stanna i mitt huvud. Jag har trott det som politiker och media har velat att jag ska tro – att det bara är flyktingar som flyr från krig och förföljelse i hemlandet som kommer till Sverige och får stanna här. I april 2008 vet jag inte att det bara är 2,3 procent av de drygt 1,3 miljoner utlänningar som sedan 1980 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige som är flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Jag är lika grundlurad som de flesta andra svenskar. Nu får jag plötsligt veta att drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: “flyktingliknade skäl”, “de facto-flykting”, “skyddsbehövande”.
”Den politiska korrektheten som giftgas”
”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor” skriver Gunnar Sandelin.
Han berättar om hur han som socialarbetare har beviljat asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från och hur han har betalat ut socialbidrag till utländska medborgare som han nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om. Gunnar Sandelin är både socionom och välrenommerad journalist som bland annat i tolv år varit presschef på Bris (Barnens rätt i samhället) och i åtta år var reporter på Sveriges Television.
”Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska “vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”. För att en nyhetssändning skulle bli en “bra show” var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna” skriver Sandelin i debattartikeln.
En artikel som skräller genom Sverige
Artikeln på DN Debatt skräller genom Sverige. Det skräller så till den grad att självaste Obersturmbannführer för den journalistiska tyckereliten, marxisten och före detta KGB-agenten Jan Guillou, ser sig föranlåten att i två krönikor (1 2) i Aftonbladet på sitt sedvanliga, pennalistiska vis försöka göra mos av Gunnar Sandelin. Sandelin anklagas för ”grumliga tankegångar” och ”främlingsrädsla”, Guillou raljerar och reducerar omvandlingen av det tidigare etniskt homogena Sverige till mångkulturellt samhälle till en fråga om ögonfärg och matvanor.
Under flera år efter publiceringen har Gunnar Sandelins artikel under långa perioder legat i topp bland Dagens Nyheters mest lästa debattartiklar någonsin, och den dyker ständigt upp i bloggvärlden. Sandelin har senare skrivit andra mycket uppmärksammade debattartiklar på Newsmill, i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet.
Nekades jobb på SCB
Men att ifrågasätta den mångkulturalistiska statsreligionen är ingenting som man gör ostraffat.
För ett år sedan sökte Gunnar Sandelin en utannonserad tjänst som vikarierande pressansvarig på Statistiska Centralbyrån (SCB). Efter två anställningsintervjuer var han enda kvarvarande sökande. Löneförhandlingen var avklarad. Det enda som återstod var ett möte med generaldirektör Stefan Lundgren. Men något möte blev det inte. Generaldirektören lät meddela att han, efter att ha läst Sandelins debattartiklar ”inte hade något förtroende för hans sätt att skriva”.
”Sammantaget har jag uttryckt min oro över konsekvenserna av vad jag ser som en ansvarslös asylhantering. Om detta är ett legitimt skäl för att neka någon anställning i stat, kommun eller landsting har i praktiken Sveriges grundlagsstadgade åsikts- och yttrandefrihet upphävts. Då har vi – paradoxalt nog – accepterat ett förbud för en person att arbeta inom offentlig förvaltning på grund av att denne använt sig av sina medborgerliga rättigheter” skriver Gunnar Sandelin i en debattartikel i Aftonbladet.
En anmälan av ärendet till Justitiekanslern, JK, gav inget resultat. JK konstaterar att han bara kan utreda frågor som gäller just yttrandefrihet, inte arbetsrätt. Eftersom han inte anser att det är klarlagt att Gunnar Sandelin nekades jobbet på grund av sina åsikter väljer JK att inte vidta några åtgärder. Mönstret är tydligt: den som ifrågasätter en illusionistisk ideologi som politiker och journalister samfällt har försvurit sig till döms till Golgatavandring och långtidsförvaring i den nationella frysboxen.
Enoch Powell – ”En fräsande raket mot himlen”
Fyrtio år före Gunnar Sandelins artikel på DN Debatt, lördagen den 20 april 1968, är en grupp konservativa politiker samlade till ett möte på Midland Hotel i Birmingham. Ingen av dem anar att de kommer att få höra ett tal som ska gå till historien, ett tal som sänder svallvågor ända in i vår tid. Det är här, i ett oansenligt rum en trappa upp på hotellet som torypolitikern Enoch Powell (1912-1998) ska hålla sitt berömda ”Rivers of Blood”-tal. Hela talet finns i den här länken till The Telegraph.
Han har förberett sig minituöst. Anade han sprängkraften i den bomb han skulle släppa? Både ja och nej. Han hade sagt till en vän att hans tal skulle skjuta upp mot himlen som en fräsande raket – men där andra raketer faller till marken skulle den här stanna kvar däruppe. Han vet att det är ett kraftfullt tal, men han kunde inte föreställa sig det jordskred som det skulle komma att utlösa. Den konservative parti- och oppositionsledaren Edward Heath (1916-2005) och kollegerna i skuggregeringen vet ingenting. Skillnaderna i värderingar mellan Heath och Powell är sedan några år så djupgående att Powell inte finner det meningsfullt att tala med Heath.
Immigrantströmmarna förvandlade England till oigenkännlighet
Enoch Powell såg med oro hur immigrantströmmarna vällde in från det tidigare brittiska samväldet och hur de snabbt höll på att förvandla England. Förändringen var särskilt märkbar i arbetarområdena i städernas utkanter, där gatorna snabbt fylldes av invandrare och grannskapet förvandlades till oigenkännlighet. Anglikanska kyrkor byggdes om till moskéer. Ursprungsbefolkningen kände sig undanträngd, oönskad och som andra klassens medborgare. Powell hade talat med ”mannen på gatan”, den vanlige engelske arbetaren som sa att om han bara hade haft pengar skulle han inte stanna i landet. Han önskade sina barn en bättre framtid ”overseas”. Enoch Powell var orolig för att de värden, band och traditioner som höll nationen samman skulle lösas upp under trycket från invandringen.
Så står den 56-årige Powell där i rummet på Midland Hotel i Birmingham och utslungar sin framtidsprofetia:
I det här landet kommer den svarte mannen inom 15 till 20 års tid att dominera över den vite mannen.
”Jag ser floden Tibern skumma av blod…
Powell, som hade en klassisk utbildning och bland annat var professor i antikens grekiska, drar sig inte för att citera den romerske poeten Vergilius (år 70 – 19 före Kristus) och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden:
När jag blickar framåt fylls jag av varsel. Liksom romaren ser jag floden Tibern skumma av mängder av blod. (”Et Thybrim multo spumantem sanguine cerno.”)
De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.
Jag kan redan höra kören som ropar ut sin avsky. Hur vågar jag säga så fruktansvärda saker? Mitt svar är att jag inte har rätt att låta bli.
Sparkad dagen efter talet
Enoch Powell hade tjänstgjort i sju år i Indien och sett mångkulturens pris: våld och miljoner dödsoffer när det nya muslimska Pakistan skapades 1947. Men hans budskap var synnerligen obekvämt. Redan dagen efter talet sparkade Edward Heath honom ur skuggregeringen. The Times kallade talet ”ett ondskans tal” och hävdade att det var första gången i efterkrigshistorien en seriös brittisk politiker hade uppammat till rasistiskt hat.
Från vanliga engelsmän, som aldrig blivit tillfrågade om de ville få sitt land invaderat av massinvandring från tredje världen, fick Powells tal ett överväldigande gensvar. Han dränktes i 120 000 brev, mestadels översvallande positiva. Många medborgare kände att han hade talat för dem och hyllade honom för att han vågade kalla en spade för en spade. Det gick som det brukar gå: diskussionen kvävdes och tystades. Enoch Powell marginaliserades. 1974 lämnade han Tories. Hans karriär var i praktiken över redan efter ”Rivers of blood”-talet sex år tidigare.
Och massinvandringen till Storbritannien har fortsatt – och ökade kraftigt när Labour under Tony Blair i hemlighet bestämde att högern riktigt ”skulle få gnida sina näsor i mångfald”. 2011 lever engelsmännen i uppfyllelse av Enoch Powells förutsägelse, i det sönderfall, kaos, våld och upplopp som han varnade för. Låt oss utgå ifrån att de som inte ville lyssna på Powell har fått det som de ville ha det och trivs med att gnida sina näsor i mångfald.
Visslarna ger oss en stor gåva
Det är inte de välkammade ja-sägarna och de anpassliga medlöparna som tar plats i historieböckerna. Det är de modiga visslarna som vi kommer att möta i morgondagens uppslagsverk. Män och kvinnor med stake, som vågar gå emot strömmen och ta risker för att följa sitt samvete Jag föreslår en ny ordning: att vi istället för att förvandla visslarnas liv till helveten börjar hedra dem som de civilisationsräddare de är. Det är en stor gåva de ger oss: chansen att tänka efter innan det är för sent.
Om vi lyssnar på visslarna kan vi i bästa fall slippa hamna i det läge som en anonym medarbetare beskriver i senaste numret (nummer 5 2011) av tidskriften DSM (Debatt/Sanningssökande/Mediakritik). Här får vi möta några bleka ångerfulla röster som de kan låta i framtiden om vi inte har lyssnat på visslarna och allt har tagits ifrån oss:
”Varför lyssnade vi inte på de män och kvinnor som i åratal varnade för denna katastrof?
Hur kunde vi vara så dumma och tro på regimens alla fagra löften, trots att vi tydligt såg att landet utarmades och att vi själva sattes på undantag?
Varför gjorde vi inget medan det fortfarande fanns en möjlighet att rädda landet? Nu är allt förlorat.
Vi har ingen framtid och vårt fosterland är inte vårt fosterland längre bara för att vi var dumma nog att lyssna på de landsförrädare som med vackra ord en gång i tiden styrde landet.
Vi hade chansen, men vi tog den inte. Vi var fega och väntade på att ”någon annan” skulle göra jobbet åt oss.”
Litteratur:
Anders Ahlmark: ”Fången på fyren”.
Ole Jørgen Anfindsen: ”Selvmordsparadigmet. Hvordan politisk korrekthet ödelegger samfunnet”.
Simon Heffer: ”Like the Roman. The Life of Enoch Powell”.