HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Af Julia Caesar
Förljugenheten ligger som en tung inlandsis över landet där tvångsmässig konsensus och åsiktsförföljelse mot oliktänkande har fått härja fritt i årtionden. Det kallas demokrati. Men precis som i en diktatur förlamar och förgiftar förljugenheten människornas sinnen, sprider rädsla och gör luften tung att andas. Längst inne i inlandsisens kärna ligger de förbjudna sanningarna inkapslade som utdöda djurarter. Förljugenhetens inlandsis skapar ett samhälle som ruttnar inifrån. Där fakta förtigs och allt färre vågar vara ärliga blir utvecklingen ohållbar.
För en tid vänder jag Sverige ryggen. Jag har fått nog. Jag behöver frisk luft att andas. När jag stiger ombord på planet som för mig långt bort är det ett sönderfallande land jag lämnar bakom mig. Bara de mest förhärdade verklighetsförnekarna kan påstå något annat. En 44-årig småbarnsfar, Tommy Lundén, blir helt oprovocerat misshandlad till döds av ett gäng afrikaner i Ludvika veckan före jul.
En 29-årig kvinna blir brutalt gruppvåldtagen av upp till elva afghanska asylsökande män i en av Migrationsverkets lägenheter i Mariannelund. Men för den vänsterextrema statssubventionerade tidskriften Expo är det inte att en ung kvinna har fått sitt liv förstört av den grövsta gruppvåldtäkten i Sverige någonsin som är problematiskt. Nej, det är ”flyktingarna” det är synd om, de trakasseras nämligen, och det finns ingen lokal som underlättar integrationen i Mariannelund.
Är de illegala vapnen självutlösande?
Fem dödsskjutningar i Malmö sedan slutet av november – och media och så kallade ”experter” som Jerzy Sarnecki och Sven Granath, Brå (Brottsförebyggande rådet), gör sitt yttersta för att bortförklara det dödliga våldet.
Problemet är den stora tillgången till illegala vapen, hävdar de. Men vilka är det som använder vapnen? Det får vi inte veta. Är vapnen självutlösande?
Om ingen trycker på avtryckaren blir det inga mord. Men i ”experternas” utsagor lyser gärningsmännen med sin frånvaro. Inte en enda gång nämns ordet ”invandrare” fast alla vet att detta handlar om importerad kriminalitet och att det som händer i Malmö, Ludvika och många andra svenska samhällen är en direkt följd av Sveriges hämningslösa invandringspolitik. Detta är den påtvingade mångkulturen i sin ofrånkomliga konsekvens. Förljugenheten blommar med skamliga taggförsedda blomster.
Allt får sägas utom sanningen. Hur står de här lögnarna ut med sig själva?
”Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i”
Enligt Brås forskning är Skåne och Malmö betydligt mer drabbat av dödligt våld kopplat till kriminella konflikter än övriga landet. I Skåne som helhet är siffran den dubbla jämfört med riksgenomsnittet. Vad siffran är för Malmö vågar Brå inte redovisa. Som den statliga förljugenhetens apostel kläcker Sven Granath ur sig:
– Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i.
I all sin ynklighet och ryggradslöshet är det en fantastisk mening. Bättre kunde det inte ha sagts i DDR eller någon annan diktatur. Om vi alla som goda diktaturmedborgare hjälps åt och blundar riktigt hårt så undgår vi kanske att se det alltför uppenbara: hur det forna välfärdslandet Sverige med Malmö och Södertälje i spetsen faller sönder i våld, segregation och kriminalitet. Tills motsatsen är bevisad finns bara en förklaring: det är så här våra politiker vill ha det.
Bilden av Malmö är problemet
På Sydsvenska Dagbladet framhärdar den Malmöälskande trojkan Heidi Avellan, Rakel Chukri och Per Svensson i att föra sin hastigt krympande skara läsare bakom ljuset med avledande manövrer.
Det är ingen fara med Malmö, får vi veta. Det är bilden av Malmö som är problemet. Det är alltså inte den långt gångna förslumningen och kriminaliteten i Malmö, inte det verkliga, brutala våldet som får människor att fly staden i tusental varje år. Om människor bara hade en mer positiv bild av Malmö kan dödsskjutningarna få fortgå i evighet utan att det gör något. Slutsats: det är inte verkligheten som är problematisk, det är människors uppfattning av verkligheten som gör livet surt för propagandisterna på Sydsvenskan. Om vi bara ändrar våra tankemönster om Malmö så försvinner problemen.
Enligt Per Svensson är Malmö en välmående, strålande underbar stad där han trivs alldeles utmärkt, och det, får vi veta, är tack vare invandringen.
Vanmaktens manifestationer
Just när jag skriver det här har Malmöborna gått ut på Gustav Adolfs torg för att delta i ännu en i den oräkneliga raden av ”ljusmanifestationer mot våldet”. Denna gång på uppmaning av Malmöbon och politikern Luciano Astudillo (s) – chilensk invandrare och en av de mångkulturförespråkande politiker som bär ansvaret för våldsutvecklingen i Malmö.
”Det känns bra att delta, man känner att man har gjort något” förklarar en ung kvinna trosvisst och självbelåtet i SVT Rapport. Hon verkar övertygad om att hon har ”gjort något”. Frågan är vad? På vilket sätt påverkar ljusmanifestationer det dödliga våldet? Är det någon som tror att facklor och marschaller får importerade våldsverkare att tveka på avtryckaren nästa gång? Hur många ”ljusmanifestationer” och fackeltåg, hur många blomster- och nalleprydda mordplatser orkar svenska folket med innan man inser den totala meningslösheten i handlingarna? Vem är det man försöker övertyga? Vad är budskapet och vilka är mottagarna?
Var finns ljusmanifestationernas dådkraft när fackelbärarna går till val och röstar på just de partier som har importerat och kommer att fortsätta importera utländska våldsverkare utan ID-handlingar och därmed bäddar för fortsatt våld och nya mord? Mer än något annat är fackeltågen manifestationer av vanmakt. De är barnets böner om ljug-mig-en-saga och naiva besvärjelser om att verkligheten inte ska vara så hemsk som den är.
Politiskt ansvar utkrävs inte i fackeltåg utan vid valurnorna.
”Strukturella problem bakom våldet”
Daniel Persson försöker sig på en analys i en ledare i Svenska Dagbladet . Det går inte så bra.
”Sedan slutet av november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Bakom de mänskliga tragedierna som våldet har orsakat finns strukturella problem som tillåter detta ohållbara scenario att fortsätta” skriver han.
Aha! Det är ”strukturella problem” som får människor att skjuta ihjäl varandra? Det är alltså strukturer, inte människor, som mördar? Och så har vi de illegala självavlossande vapnen, förstås. Men inte bara det. Sedan har vi incitamenten!
”Incitamenten att begå brott måste minska på alla områden” fastslår Daniel Persson.
Vilka incitamenten är för att döda andra människor och hur incitamenten ska minska framgår inte. Men ”strukturella problem” och ”incitament” är perfekta begrepp för ledarskribenter som ser som sin uppgift att avleda, desinformera om och mystifiera mångkulturens härjningar så att allmänheten inte ska kunna dra korrekta slutsatser.
Dagens Baltimore – morgondagens Malmö?
Den som vill förbereda sig för ett möjligt framtidsscenario för Malmö, Södertälje och andra svenska samhällen i sönderfall rekommenderar jag att se HBO-serien ”The Wire”, av en enig internationell kritikerkår lovprisad för sin realistiska och mångfacetterade bild av livet i Baltimore, Maryland. En stad med drygt 600 000 invånare där 65 procent av befolkningen har kommit att utgöras av svarta.
Serien är en brutal skildring av en dödligt skadad stad där narkotikahandel och våld har tagit över, en stad där rädslan härskar, uppgivenheten är total och barn börjar langa narkotika redan i 10-12-årsåldern, där föräldrarna inte klarar att vara föräldrar, skolan har kapsejsat, skötsamma skattebetalare flyr gangsterväldet och skatteunderlaget ständigt minskar med penningbrist och ytterligare förfall som följd. I tomma, övergivna och igenbommade hus staplas liken av mordoffer som utgör restprodukterna i kriget mellan knarkgängen. En underbemannad poliskår kämpar en hopplös kamp mot den organiserade brottsligheten. Staden sjunker snabbt mot sin egen utplåning.
Braket från två mentala isbrytare
 Lena Andersson |
Då, just då, när kompakt mörker råder och förljugenhetens inlandsis inte bara ligger tung över Sverige utan utökar sin areal för varje dag hörs braket från två mentala isbrytare. I en och samma vecka och i samma tidning (Dagens Nyheter) attackerar de förljugenheten så det ryker. Deras namn är Lena Andersson och Bengt Ohlsson. De angriper lögnen på var sitt sätt och från olika utgångspunkter, men budskapet är detsamma: bort med likriktning, klichéer och hyckleri! Med våra tankar och attityder skapar vi det samhälle vi lever i.
Jag vill påstå att Lena Anderssons och Bengt Ohlssons artiklar betyder något. Jag vill tro att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att se dem som de första tecknen på att någonting var på väg att hända i det svenska debattklimatet. De första sprickorna i konformitetens Berlinmur – i Dagens Nyheter av alla tidningar.
”Demokratin är en mentalitet, liksom diktaturen”
Det som formar ett samhälle är det som försiggår i människornas tankar och föreställningar. Det är utgångspunkten för vad Lena Andersson skriver i en text som är genomlyst av insikt.
”Demokratin är en mentalitet. Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet i dag. Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten” skriver hon.
Hon fortsätter:
”De flesta människor i frihetliga demokratier har nog uppehållit sig vid frågan hur de skulle agera i en diktatur. (…) Vi tror gärna att vi är skyddade om vi bejakar de grupper och annorlundaheter som förföljts av diktaturen. Vi är på vår vakt i just det avseendet eftersom vi lärt oss hur diktaturen har behandlat dessa kategorier. Det vakthållandet är bra, men försåtligt om vi slår oss till ro med att det gör oss till demokrater. Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.”
”Vi är mentalt rustade för utrensning”
Det är den samfällda och av makten applåderade bortstötningen av vad Lena Andersson kallar ”paria” som hon vill göra sina kolleger i den opinionsbildande eliten uppmärksam på, och hon är ärlig nog att innefatta sig själv i den utveckling hon varnar för:
”Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.”
Parian kan man avsky utan argument
Diktaturens problem är att den aldrig är målet utan medlet, skriver Lena Andersson. Den uppstår i det goda syftet att skydda ”det rätta” mot den upplevda fienden. ”Den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe.” I dagens svenska debattklimat erkänns inte anpassligheten och den politiska korrektheten som anpasslighet utan ses som föredömlig lojalitet och ett försvar av ”det goda”.
”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga.”
Dagens smutsiga paria är Sverigedemokraterna
Dagens smutsiga paria är som alla vet Sverigedemokraterna, ett demokratiskt invalt parti i Sveriges riksdag som det är fritt fram att angripa med fysiskt och psykiskt våld, hån, lögner, demonisering, uteslutning och avsky – och inkassera belöningar efteråt, applåderna och den sköna känslan av att höra till rätt grupp och ha de rätta åsikterna.
Det är mig veterligen första gången en ansedd publicist vågar sätta fingret på den här vidriga formen av politisk och social mobbing av ett enskilt parti – utan att i nästa andetag försäkra att man personligen givetvis avskyr Sverigedemokraterna. Det känns genant att behöva säga det – men det är modigt.
Lena Andersson ställer några frågor som var och en bör ställa sig när man funderar kring diktatur, demokrati och anpasslighet.
Bemöter jag en annan världsbild med argument eller underförståddheter?Hyser jag demokratiska värderingar av övertygelse eller av konformism?Står jag fast vid dem den dag de börjar kosta? I dag kostar de inget. De belönar mig.
Jag rekommenderar alla att läsa hennes text i sin helhet. Korta utdrag kan inte göra den rättvisa.
Behovet av tillhörighet tvingar oss till konformism
 Bengt Ohlsson |
Bengt Ohlsson tar sin avstamp i ett Stockholmscentrerat perspektiv, nämligen i den kulturvänster som flockar sig så talrikt på såväl medias kulturredaktioner som på det Söder där han själv bor. ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” frågar sig Ohlsson. Man förstår att det är ett uppbrott som har legat och gnagt länge och som kostar på, han kommer ju att stöta ihop med sina gamla polare i kulturvänstern även nästa gång han går och handlar på Konsum. Hur många kommer att säga hej och småprata vid mjölkdisken då?
Bengt Ohlsson nalkas ett resonemang utifrån andra utgångspunkter än Lena Andersson. Men egentligen skriver de om samma sak: hur vårt ängsliga behov av tillhörighet och vår skräck för att bli uteslutna ur gemenskapen tvingar oss till konformitet. Och ”diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar” skriver Lena Andersson.
”Jaha, så du bryr dig inte om människor?”
Även i kulturvänstern – i synnerhet inom den – handlar det om att bekänna sig till de rätta åsikterna och markera kraftfull distans till parian för att få vara med i gemenskapen.
”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas? ” skriver Bengt Ohlsson.
Han fortsätter:
”En och annan kanske tycker att jag överdriver. Det är ganska naturligt. Alla som sett till att utropa sig själva till normen, och avfärda alla avvikelser som ovidkommande knottprickar på framåtskridandets breda vindruta, brukar inte bli glada av att få det påtalat för sig. (…) Men för vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ”ändå gör någonting”. Och att ”göra någonting” är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ”ändå gör någonting”, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ”ändå gör någonting”.”
”Det är vi mot makten”
”Att ”gå maktens ärenden” är på kultursidorna det värsta man kan göra, och det är en sån maffig anklagelse, det skapar en skön subversiv gerillagemenskap mellan alla oss som sörplar vår frukostfil, det är vi mot ”makten”, ja, med undantag av den här vilsegångne pajsaren som börjar ”gå maktens ärenden”. ”Makten” är ett användbart begrepp i kulturdebatter, eftersom man kan förlägga den var helst det passar en, utom hos en själv.
Just det. Någon vill oss illa. Därför måste vi vara på vår vakt. Inte minst mot fiender inom de egna leden. Folk som börjat gripas av den småborgerliga smittan. Det här är ett tänkande som skapar samhörighet och sammanhållning. Men också väldigt rädda människor. Allt ont förläggs utanför en själv. Eller som Sartre sa: ’Helvetet, det är de andra.’”
I kulturvänstern lever alla på samma sätt
I Bengt Ohlssons omgivning på Söder lever i stort sett alla på samma sätt, skriver han:
”De har ett jobb de trivs hyfsat med, många har sin egen lilla rörelse eller en enskild firma och de gnor och ligger i och promotar sig själva på olika sätt och håller sig framme, och när det går bra för dem gläds de däröver och de gläds åt pengarna de tjänar, och de hittar på olika finurligheter för att betala så lite skatt som möjligt, ofta byter de bolagsform, och för pengarna de tjänar köper de olika prylar och manicker som de tycker om, och de reser till spännande ställen eller köper kanske ett sommarställe som ligger en bit utanför stan och dit man måste åka med bil, ja, det går visserligen att ta bussen men hur kul är det på sommaren när man har med sig en massa pinaler. Så här lever de allra flesta. Och de har inga problem med det.”
 Åsa Lindaborg |
Den radikala kulturchefen gnetar åt sig lite till
«Problemet uppstår när de andra får för sig att leva på samma sätt. Det är då det skiter sig. Det är då det plötsligt blir ett pannrynkigt bekymmer att jordens resurser är ändliga och att haven dör och isarna smälter. Det är då det börjar talas om den förfärliga och tarvliga konsumismen som urholkar våra själar och förgiftar vår planet. Konsumismen är alltid de andra. Själv måste jag visserligen köpa en Iphone, men det beror på att jag har ett så högt utvecklat skönhetssinne att det mer eller mindre krävs av mig.
Men vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen (Åsa Linderborg, Linderborg kommunistisk kulturchef på Aftonbladet, min anmärkning) inte vill skatta bort miljoninkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg.”
”Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet”
skriver Bengt Ohlsson och avfyrar den verkliga stjärnsmällen i kulturvänsterns veka liv:
”Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdöbussen, och inte annars heller för den delen. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.”
Jag hoppas att ni hör braket och känner skälvningarna från de mentala isbrytarna Andersson & Ohlsson när de borrar sig in i förljugenhetens inlandsis. Och jag hoppas att ni är beredda när B-, C- och D-laget nu laddar för att försvara sina positioner, sina skatteavdrag och de rätta konforma åsikterna.