HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snahanen.
Af Julia Caesar
Nu sitter han där i tv-studion i Stockholm. Lite nervös men ganska säker på att just han har något att tillföra i kvällens ämne – våldet i Malmö. Han är ju kriminalreporter på Sydsvenska Dagbladet, han har skrivit boken ”Maffiakrig” – detta är hans hemmaplan. Han talar om ”ett slags början på ett skuggsamhälle”, ”en parallell värld” som finns i Malmö. ”Vad är det för värld? Beskriv den!” säger programledaren Anna Hedenmo.
Han gör kringgående rörelser. Han talar länge om ”en mentalitet”, ”en rädsla för att vittna”. ”Har man ett problem så behöver man lösa det själv. Man ringer inte till polisen. Det är den starkes rätt som gäller.” Han talar om en väldigt hårt segregerad stad. ”Två av landets värsta bostadsområden med mycket problematik finns i Malmö. Det är inte demokrati som finns på en del små, avgränsade områden. Det är mentaliteten som är en grund till varför morden sker”.
Nu har han lyckats ta sig så här långt utan att nämna i-ordet. Snart kan han andas ut. Men vilkas mentalitet är det han talar om, den som är grunden till morden? Är det den mentalitet som taxichauffören Nidal Chbib nyss uttryckte i ett inslag från Malmö – att han bara vill vara i fred för polisen och jobba svart? Det får tv-tittarna inte veta. Anna Hedenmo avvärjer faran med en svepande beskrivning:
– Det låter på din beskrivning som om det är laglöst land?
Varför händer det i Malmö?
Sedan samlar hon sig som en boaorm sekunden innan den kramar sitt byte till döds:
– Varför händer det här i Malmö?
Under bråkdelen av en sekund står hela hans framtid på spel. Han vet att om han uttalar Det Onämnbara så är det kört för hans del. Ajöss till jobbet på Sydsvenskan, karriär finito. För en sekund står allting stilla i tv-studion. Alla håller andan. Det är nu det gäller. Ska han gå i fällan och säga i-ordet som Anna Hedenmo själv aldrig skulle ta i sin mun? Ångesten skymtar i hans ögon. Men han glider snabbt ur boaormens dödsgrepp. Han säger:
– Det är den svåra frågan. Det är ingen annan som har granskat sin stads kriminalitet så som vi har gjort.
Lättnaden fortplantar sig i vågor från Agendastudion. Som en befrielsetsunami dånar den ut över hela det politiskt korrekta Sverige. De som har gjort tunga investeringar i den offentliga lögnen sitter på spänn hemma i tv-sofforna och förväntar sig riklig avkastning. Och nu – en djup utandning! Han klarade det!
Sydsvenskans kriminalreporter Tobias Barkman har räddat sitt skinn och de politiskt korrektas heder. Han har gått i mål som en segrare. Så långt som till ”segregation” kan han sträcka sig när han talar om våldets orsaker. Men vid i-ordet tar modet och sanningslidelsen slut.
Hennes karriär som desinformatör går från klarhet till klarhet
SVT:s ”Agenda” gjorde det igen. Än en gång har redaktionen lyckats mystifiera verkligheten och föra tv-tittarna bakom ljuset. Anna Hedenmo kan åka hem med en förnöjd trudelutt på sina läppar. Hennes karriär som statlig desinformatör går från klarhet till klarhet, den är lika vit och obefläckad av främlingsfientlighet som Snövits balklänning. För femtioelfte gången har hon lyckats med bragden att osynliggöra elefanten i rummet. Bland kollegerna viskas det att hon närmar sig mästerskap i genren. Den här gången var det nära ögat, men hon klarade det.
”Det brändes där ett tag va?” säger en av kameramännen och flinar när hon hastar ut ur tv-studion.
Tyginpackade invandrare som alibin
Givetvis vet Anna Hedenmo. Liksom alla sina journalistkolleger i hela Sverige vet hon varför ”det händer” i Malmö – varför fler än tjugo personer har skjutits ihjäl i staden de senaste två åren och hundra har utsatts för mordförsök.
Belinda Olsson som leder ”Debatt” från Göteborg vet också. Men för svenska folket ska sanningen döljas. Ingen får säga Det Onämnbara. Deltagarna behöver inte ens instrueras före sändning. Alla vet vad som gäller: säg vad som helst men NÄMN ALDRIG I-ORDET!
När Belinda Olsson ska sända ”Debatt” kallar hon för säkerhets skull in en bunt invandrare, gärna rikligt tyginpackade, och parkerar dem på bänkarna i studion. Det är inte meningen att de ska delta i debatten, för deras kunskaper i svenska är ofta usla eller obefintliga. Deras roll är en annan. De är ditsatta som invandraralibin som ska inge skuldkänslor hos inbjudna svenskar och med sin blotta närvaro garantera att i-ordet aldrig nämns.
Arrangemanget är effektivt, det uppfyller sitt syfte. Elefanten som står mitt i Debattstudion växer sig större för varje sändning.
Sanningen är lika oönskad som kackerlackor i köksskåpen
Dramaturgin i SVT:s Agenda, Debatt, Rapport, Aktuellt och det övriga programutbudet är given på förhand, liksom i alla svenska media. Detta är den politiska korrekthetens slutna kammarspel där manus och repliker är skrivna i förväg och sanningen är lika oönskad som kackerlackor i köksskåpen.
Läsarna/lyssnarna/tittarna ska inte få veta vad som verkligen händer i Sverige. SVT:s största nyhetsprogram, ”Rapport”, är en av desinformationens främsta arenor. En parad av meningslösa trivialiteter hängs ut som mörkläggningsridåer.
Det är inte ofta jag får lust att kasta ruttna tomater. Men när jag ser Katarina Sandströms och Lisbeth Åkermans självgoda anleten och hör den strida strömmen av skitnyheter och pseudohändelser rinna ur deras leende munnar i ”Rapport” är jag glad att vi har en glasruta mellan oss.
Och så tar vi något lätt före vädret!
Vi får veta att man har skjutit en björn i Norrland. Varför zebran är ett randigt djur. Att 66 boende har evakuerats från en brinnande flyktingförläggning i Arboga – men inte ett ord om vem som kan tänkas ha anlagt branden. Det kommer vi heller aldrig att få veta. En handikappad femårig flicka har av säkerhetsskäl nekats att hoppa i Ikéas bollhav, och föräldrarna är så kränkta att de har gått till tingsrätten. Vi får återkommande breaking news om den svenska vargstammen. Snö kan rädda vilken nyhetssändning som helst, särskilt om den faller.
Några snabbt inkastade förströdda meningar: Ny skottlossning på Fosievägen i Malmö. (Den åttonde dödsskjutningen i Malmö sedan i maj förra året, min anmärkning.) Och så tar vi något lite lätt före vädret så att Katarina Sandström får anledning att glittra med den gredelina sammetskavajen och le det där skojfriska samförståndsleendet mot tittarna som betyder: ”Visst gillar vi varandra, visst gör vi?”
Utelämnandet är värre än den direkta lögnen
Nej, det gör vi inte. Helena Berg, Claes Elfsberg, Linda Nilarve, Katarina Sandström, Nike Nylander, Anna Flemming och Lisbeth Åkerman i ”Rapport” och Jon Nilsson, Lennart Persson, Anna Hedenmo och Cecilia Gralte i ”Aktuellt” och deras kolleger sitter kväll efter kväll och ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet. Det är otillständigt, det är moralisk härdsmälta. Men ännu argare blir jag av att veta vad de utelämnar: Det Onämnbara. I-ordet. De bygger en låtsasvärld, ett gulligt dockskåp där vi ska leka att vi är trygga och bor i världens bästa land där ingenting hemskt kan hända – trots att Sverige faller sönder framför våra ögon.
Utelämnandet är ännu värre än den direkta lögnen. Lögnen kan man som mediakonsument i bästa fall avslöja genom att skaffa sig alternativ information på internet. Men utelämnandet sviker grovt alla dem som sitter fast i gammelmedias lögnvärld och inte själva förmår söka alternativa informationskällor. De lämnas kvar i okunnighetens träskmarker. Och det är just det som är avsikten.
Med spröd porslinsröst läser hon ”Nytt på bygda”
På radions Ekoredaktion kämpar Li Hellström, Per Edberg, Marianne Hasslow, Folke Waxin, Gunilla Hansen Bering, Göran Dahlquist och Nils Östergren och deras kolleger på rutinens brant. De går på tomgång, motorn hackar, bensinen håller på att ta slut. Det är inte lätt att slava i den politiska korrekthetens tjänst och systematiskt undanhålla lyssnarna det som pågår i vårt land. När de har rabblat några minuter in i Lunchekot är det dags för Maria Repitsch med vad som kallas ”svenska nyheter”.
Då stänger jag av. Maria Repitsch verkar ha en egen skyddad verkstad i Sveriges största nyhetsprogram. Hennes arbetsuppgifter består i att lyssna på P4:s lokala kanaler och sedan göra ett slags ”Nytt på bygda”. Hon läser med spröd stockholmsk porslinsröst, som om hon verkligen gör sitt yttersta för att tro på vad hon säger. Porslinsklangen indikerar att hon antagligen skulle gå i kras om någon dristar sig till att fråga om det här ska kallas journalistik.
Statsmakten hyllas som en god förälder
Känner du dig lurad, blåst, bedragen när du tar del av svenska gammelmedia? Du känner rätt. Det är så här det brukar se ut när ett land är på väg mot totalitarism. Vi har sett det förut, vi känner igen det från östtyska DDR, från Sovjetväldet, från Maos Kina, Pol Pot´s ”Demokratiska Kampuchea” och Fidel Castros Kuba.
Nyhetsförmedlingen fylls med betydelselösa trivialiteter som har till uppgift att dra uppmärksamheten från verkliga skeenden och invagga medborgarna i en lugnande dvala. Statsmakten hyllas som ett slags god förälder och ställs aldrig inför verkligt besvärliga frågor. När politiker intervjuas sker det underdånigt och i broderlig samförståndsanda. Viktiga fakta och samband mörkläggs. Bara en begränsad skara utvalda proffsdebattörer med i förväg godkända och förutsägbara åsikter får komma till tals på tidningarnas debattsidor och övriga debattfora.
Det råder bedövande medial konsensus kring att fullständigt ignorera vad landets övriga befolkning på 99,99 procent tycker.
Vanliga människors tankar och åsikter ogiltigförklaras
Vanliga människors upplevelser, tankar och åsikter ogiltigförklaras och tystas ner. En svensk som på bara några år har fått hela sitt bostadsområde förvandlat till oigenkännlighet av inflyttade somalier får inte uttrycka vad han känner. Om han inte är entusiastisk över förändringen får han veta att han är ”rasist” – av journalister som själva nogsamt har satt sig utom skotthåll i skyddade vita enklaver.
Unga flickor som inte vågar gå ut utan att vara beväpnade med pepparspray för att de håller sig à jour med våldtäktsstatistiken har inte rätt att uttrycka sin oro offentligt. För då är de ”främlingsfientliga” och petar i det öppna sår som till varje pris måste döljas – att Sverige är Europaledande i anmälda våldtäkter, och att invandrare är överrepresenterade med 450 procent bland gärningsmännen. Om man inte gillar att få en moské som utsikt från balkongen blir man påklistrad en psykiatrisk diagnos – man är ”islamofob”.
Mångmiljonbedrägeri med personliga assistenter
Sanningen mörkläggs på många sätt i svenska media. Ett av de vanligaste är att dölja brottslingars etnicitet. Den anses inte intressant, det är ”individer” som begår brott. Påfallande ofta har dock dessa ”individer” utländskt ursprung.
Här är bara ett av hundratals exempel. I torsdags dömdes 43-årige Hassan Charkas, VD för Charkas Assistans, av Halmstads tingsrätt till ett års och fyra månaders fängelse plus tre års näringsförbud för sin osedvanliga driftighet när det gäller att råna de svenska skattebetalarna på mångmiljonbelopp.
Enligt åtalet har Charkas fört ut mer än 50 miljoner kronor till utländska banker. Totalt misstänks företaget ha lurat till sig omkring 75 miljoner kronor. Bedrägerihärvan, som är den största i sitt slag som någonsin har nystats upp i Sverige, gäller personliga assistenter till fejkat handikappade. Fjorton personer stod åtalade, men bara sju dömdes. De sex inblandade förutom Hassan Charkas i den här omgången fick villkorliga domar och skyddstillsyn.
Hassan Charkas är en av huvudpersonerna i härvan. Brottsligheten har utgått från Malmö och Halmstad, där en tidigare dömd imam i en källarmoské har varit en annan av huvudpersonerna. Det är huvudsakligen irakier som falskeligen har utgett sig för att vara svårt handikappade. Den som upptäcktes först var den så kallade ”Kaninmannen”, en irakier som ertappades när han dansade med en leksakskanin på Liseberg i Göteborg. Via Charkas Assistans har bedragarna anställt sina egna familjemedlemmar som personliga assistenter, ibland för mer än 80 timmar i veckan. Familjen har på det sättet kunnat utkvittera ersättning på flera hundra tusen kronor i månaden. Förtjänsten har delats mellan assistansbolaget och ”brukaren”.
”Bedrägerierna hotar hela välfärdssystemet”
När bedrägerihärvan började nystas upp sa Karl-Arne Ockell, utredningschef vid Länskriminalpolisen i Halmstad:
”De här bedrägerierna hotar hela välfärdssystemet. Vi ser ingen ände på det här, och det kommer att röra sig om enormt stora pengar. Vi tror att bedrägerierna i hela Sverige rör sig om en tredjedel av alla assistansersättningar som betalas ut, det vill säga omkring tio miljarder kronor.”
Ingenstans i gammelmedia får allmänheten veta att bedragarna är invandrare. I-ordet får inte sägas. Därmed smetas brottsmisstankarna ut på alla handikappade som verkligen behöver personliga assistenter för att leva ett någorlunda drägligt liv.
Kvitterade ut svenska bidrag – i Libanon
En enda nämner sanningen, Hanne Kjöller i Dagens Nyheter:
”Ett ärende rör en flicka född 2001. År 2006 fastslogs att dottern var berättigad till 83 timmars assistans per vecka. Föräldrarna anställde sig själva och skaffade sig på så vis var sitt heltidsjobb. För att få ut pengarna måste man fylla i en tidrapport där det framgår vilka tider man arbetat. Det har föräldrarna gjort. Haken är bara att pappan under ett flertal tillfällen befunnit sig i sitt gamla hemland Libanon under sina arbetspass, medan dottern och mamman varit kvar i Sverige. Senare flyttar hela familjen till Libanon och tillbringar mer än ett år där innan Försäkringskassan drar in pengarna.”
De stackars våldtäktsmännen som inte förstår svenska
När något som kan tolkas som ofördelaktigt för invandrare skymtar fram sker det till synes som olycksfall i arbetet. Fokus är tänkt att vara ett helt annat. Som i den här TT-notisen, publicerad i DN:
”Brist på pengar gör att många dömda våldtäktsmän inte får någon behandling i fängelserna. Problemet är att männen ofta har dåliga kunskaper i svenska språket och några resurser för att anställa tolkar finns inte. På Salberga i Sala, landets största anstalt för våldtäktsmän, kan endast 24 personer av 49 delta i terapin.”
Avsikten är här att vi ska tycka synd om de stackars våldtäktsmännen som inte får någon behandling.
Men hur kan det komma sig att mer än hälften av dem inte förstår svenska?
När sanningen blir fienden
När ett land styrs av en ansvarslös politik i strid med folkets vilja måste kontrollen över informationen med nödvändighet skärpas. Sanningen blir en farlig fiende som måste bekämpas med alla medel. Ju fler fakta som sipprar fram på oberoende bloggar och nätsajter, desto hårdare repressiva medel måste staten och alla dess tjänstvilliga medlöpare ta till. Kommentarsfälten i tidningarna stängs ner, fristående bloggar misstänkliggörs och demoniseras. De Onämnbara orden ökar ständigt i antal.
Politikerna vet att Sveriges massinvandringspolitik har gått över styr. Därför måste bevisen för mångkulturens monumentala misslyckande döljas så långt det bara går och de oönskade sanningarnas budbärare misstänkliggöras och förföljas. I denna strävan deltar det fria ordets väktare, journalistkåren, dagligen med energiska insatser. Hur står de ut med sig själva?
”Vi är orkestern som spelar på det sjunkande Titanic”
I P1-programmet ”Medierna” den 24 juli 2010 säger journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius:
”Journalisternas berättelse om världen är fullständigt riggad. Helt förljugen. Vi är orkestern som spelar på det sjunkande Titanic. Vi kör den livsviktiga journalistiken rakt in i isberget, rakt mot undergång. Verkligheten beskrivs säljande snarare än sant. Vi bygger en låtsasvärld, som i en science fictionfilm. Människors syn på världen styrs av media, men det finns en stor omedvetenhet om vilket inflytande mediemakten har på våra sinnen. Massor av barfotajournalister och bloggare på webben är mycket modigare än de fast anställda högavlönade journalisterna. Det gigantiska misstag vi har gjort i medierna är att vi har lämnat mediemakten ogranskad. I samma ögonblick som man börjar granska och ifrågasätta mediemakten blir det helt omöjligt. Var ska man föra den debatten? Media vill ju inte föra den!”
Yttrandefrihet är en mentalitet
”Demokrati är en mentalitet” skrev Lena Andersson i en lysande ledarkolumn i Dagens Nyheter nyligen.
”Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet i dag. Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten” skriver hon.
Yttrandefrihet är också en mentalitet, oupplösligt förbunden med demokrati. Att fritt få uttrycka tankar och åsikter i tal och skrift är självklara grundpelare i ett demokratiskt samhälle. I vår inställning till yttrandefrihet i dag, när Västvärlden fortfarande åtminstone till formen består av demokratier, avgör vi dess öde i morgon.
Om vi inte försvarar yttrandefriheten i dag kan vi förlora den i morgon.
Hans debattartikel sprängde vallen
När det nybildade svenska Tryckfrihetssällskapet drog igång sin verksamhet i Malmö den 31 januari var Gunnar Sandelin en av talarna. Han är journalist och socionom och en av dem som har tvingats uppleva vad en krympande yttrandefrihet innebär. Hans debattartikel ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” på DN Debatt den 8 april 2008 har blivit en klassiker som ständigt når nya läsare på internet. Gunnar Sandelin har skrivit flera debattartiklar på de stora tidningarnas debattsidor. Men det var den första som sprängde vallen.
För Sandelin själv har publiceringen bland annat inneburit att han inte fick den tjänst på Statistiska Centralbyrån som han var väl kvalificerad för. Men han har också blivit nedringd och fått hundratals mail och brev från människor som berättar att de inte vågar säga vad de tycker på grund av risken att bli kallad rasist eller främlingsfientlig. De är rädda för att hamna i frysboxen på jobbet, för att bli socialt utstötta, till och med för att prata öppet med den de lever med. Sandelin ger några exempel:
”En politiskt korrekt terror”
”Där finns till exempel reportern som inte vågar äta lunch med mig offentligt, som måste maskera sina reportageförslag på redaktionen om han vill vara kritisk.
Journalisten som inte vågar stå i en antologi tillsammans med andra med en redan publicerad text, på grund av rädsla för att mista sina uppdrag.
Prästen som inte törs gå ut med det som han upplever som islamiskt inflytande inom kyrkan, vars ledning han betraktar som politisk.
Sambon till en högt uppsatt person inom ett av våra riksdagspartier som inte vågar diskutera öppet hemma om invandringens kostnader, eftersom han då skulle kunna tänkas vara SD-vänlig och därmed riskera att stötas ut ur den inre kretsen.
En lärare som blir kallad rasist av sina elever men inte vågar gå till rektorn därför att hon då skulle anklagas för att sprida en främlingsfientlig bild av skolan.
Mamman som inte vågar berätta för sina barn att hon röstar på SD.”
– Det här visar att det i Sverige råder ett osunt klimat som påminner om förstadiet till totalitarism. Folk säger en sak mellan skål och vägg, men något annat i det offentliga rummet. Det råder en politiskt korrekt terror i landet, ett slags mental stalinism, sa Gunnar Sandelin.
Vi kan ju alltid prata om vädret
Den räddhågsna tystnaden breder ut sig i arbetsplatsernas fikarum, vid middagsborden, överallt där människor möts. Inte ens inom den egna familjen vågar alla säga vad de tycker. Rädslan skär som osynliga laserknivar tvärs igenom tidigare självklara relationer, tillhörigheter och lojaliteter.
Man kan ju alltid prata om vädret. Om hälsan, maten, frisyrer, aktiemarknaden, den senaste köksrenoveringen och de gulliga husdjuren. Men någonstans dör samtalen ut när beröringspunkterna blir allt tunnare och allt fler ämnen är Onämnbara. Till slut sitter vi där och hummar och krymper oss själva genom att stänga in vår ande och vår uppriktiga mening. I bästa fall bedriver vi en artig men stendöd konversation.
För varje sådant icke-möte minskar tilliten mellan människor, den livsviktiga grund utan vilken inget samhälle kan bestå.
När orden blir manipulativa verktyg
Orden är språkets och yttrandefrihetens minsta beståndsdelar. Med ord kan man styra, vilseleda och stigmatisera. När orden börjar få glidande och nya innebörder är det ett varningstecken – i alla diktaturer är språket det första som förfalskas. Att manipulera och kontrollera folket med ord är själva förutsättningen för diktaturens existens. Språket politiseras, utsätts för intellektuellt förräderi och blir redskap för propaganda.
I april 2010 röstade Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter igenom ett förslag av Cecilia Wikström (fp) att ändra skrivningar av den korrekta termen “illegala invandrare” till “irreguljära invandrare”. Då hade media redan i åratal använt det vilseledande ordet ”papperslös”.
Papperslös låter som någon som bara har råkat slarva lite med sina papper. Sanningen är en annan. En illegal invandrare är en person som i avsaknad av godtagbara skäl har fått avslag i alla rättsliga instanser och därför inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige.
”Branscher sårbara för missbruk”
Ännu ett exempel på manipulation av språket uttrycker invandringsextremisterna Åsa Romson och Maria Ferm (mp) i en artikel om arbetskraftsinvandring i Svenska Dagbladet:
”Det behövs också särskilda kontroller mot de branscher som visat sig vara sårbara för missbruk, på det sätt som föreslagits av facket.”
Branscher som är ”sårbara för missbruk”? Med andra ord: ”branscher där fusk och bedrägeri är satta i system”. Ordvalet gör fuskbranscher till offer istället för vad de är, handlande subjekt. Samma mekanism finns bakom uttrycket ”utsatta bostadsområden”. Det är inte längre människor som är utsatta. Däremot bor de i utsatta områden. Men vad är områdena utsatta för? För de människor som bor där? Hur länge till får vi säga i-ordet? Har inte ”utlänning” en rasistisk klang? Är vi inte alla svenskar?
Det känns helt rätt att säga negerboll.
Birgitta Almgren, professor emerita i tyska vid Södertörns högskola, har i många år forskat i Sveriges långvariga och vänskapliga kontakter med den östtyska diktaturen DDR under de drygt 40 år som den existerade. I DDR blev språket ett viktigt verktyg för att tvinga människor att anpassa sig till den totalitära staten.
Magiska honnörsord som fick ny innebörd i DDR var till exempel ”frihet”, ”jämlikhet”, ”rättvisa”, ”humanism”, ”fred”, ”heder”, ”insats”, ”plikt” och ”ära”. När Sveriges riksdag 1975 enhälligt fattade beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle proklamerades ”jämlikhet”, ”valfrihet” och ”samverkan” som magiska ledord.
Den politiska korrektheten är ett trolleri med orden i politiskt syfte, ett sätt att klä av dem deras ursprungliga mening och manipulera dem. Ord som cirkulerar i det svenska innebördstvätteriet just nu är bland andra ”värdegrund”, ”öppenhet”, ”tolerans” och ”trygghet” – ord som ska maskera det pågående förräderiet mot svenska folket. I det läget känns det helt rätt att fortsätta säga negerboll.
Nästa steg är angiveriet
För att befolkningen ska förmås leva upp till totalitära politiska mål krävs underkastelse. Nästa steg på den totalitära skalan är angiveriet.
När arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar börjar ange varandra har den mänskliga förnedringen anlänt till sin slutstation. I DDR fanns under hela dess existens 1949-1990 totalt omkring 620 000 IM, Inoffizielle Mitarbeiter. Det var vanliga östtyskar som värvades av säkerhetspolisen Stasi för att spionera på och ange grannar, arbetskamrater, släktingar och andra medborgare. Efter hand som förtrycket mot regimkritiker och oliktänkande hårdnade upphävdes normala lojalitetsband mot den egna familjen, släkten och arbetskamraterna och angiveriet sattes i system. 1989, strax före DDR:s sammanbrott, fanns det 189 000 IM i DDR.
När lögnen trasas sönder i småbitar
Människan är bra på att anpassa sig till lögnen och företräda den i utbyte mot passande belöningar. Vår starkaste drift är tillhörigheten och gemenskapen. Vår största rädsla är att bli uteslutna ur flocken.
Men lögnen är en strategi som inte håller i längden. Den fräter inifrån. Osagda sanningar gör ont. Ett samhälle som bygger sin existens på lögner och politisk korrekthet dömer sig själv till undergång. Den nyligen bortgångne Vaclav Havel uttryckte det så här:
”Den kvävande slöja som omger livet i lögn består av ett märkligt material. Så länge den hermetiskt täcker hela samhället tycks den gjord av sten. Men när någon bryter igenom den på en enda punkt, när en ensam människa ropar ”kejsaren är utan kläder” och när en ensam speldeltagare bryter mot spelets regler och därmed ohjälpligt avslöjar att det är ett spel, står allt i ett annat ljus. Hela slöjan tycks nu gjord av papper och ser ut att ohjälpligt trasas sönder i småbitar.”
LITTERATUR:Per Ahlmark: ”Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet”. (1994)Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990”. (2009)Birgitta Almgren: ”Inte bara spioner”. (2011)