Af Julia Caesar
Den svenska journalistkåren är i kris. Eller borde vara det. Allmänhetens förtroende för journalisterna sjunker som en sten och ligger nu på bottennivån 23 procent. Det visar SOM-institutets förtroendeundersökning. 77 procent av allmänheten litar alltså inte på den verklighetsbild som journalisterna serverar dem. Det gör allmänheten helt rätt i, och det borde allvarligt bekymra journalisterna. En allsidig och korrekt journalistik som granskar makten är en av grundpelarna i en fungerande demokrati.
Men hur ska en objektiv och saklig granskning av makten gå till när journalistkåren dels själv har blivit en del av denna makt, dels färgas av en fullkomligt hårresande bias genom egna politiska partisympatier? Journalisternas partisympatier avviker väsentligt från befolkningen i övrigt. Av den svenska allmänheten sympatiserar 45 procent med de röd-gröna partierna (vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet). Bland journalisterna är siffran uppseendeväckande 70 procent. Vänsterns dominans inom journalistkåren är förkrossande, visar en undersökning av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet. 56 procent – mer än hälften – av journalisterna sympatiserar med de mest extremistiska och verklighetsfrånvända partierna av alla – vänsterpartiet och miljöpartiet. Störst är sympatierna för miljöpartiet, 41 procent. Det är en ökning med 19 procent sedan den förra undersökningen 2005 (som innebar en fördubbling redan då), och 29 procent mer än den svenska allmänheten.
I opartiskhetens högborg frodas vänstersympatierna
I den förmenta saklighetens och opartiskhetens högborg, Sveriges radio, sympatiserar 54 procent av journalisterna med miljöpartiet. Totalt sympatiserar 82 procent av radiojournalisterna med det rödgröna blocket.
SVT-journalisterna är snäppet värre: 83 procent sympatiserar med de rödgröna. Inte oväntat toppar den mest utflipprade kategorin av alla, kulturjournalisterna, vänstersympatierna med 84 procent.
Det här är inga nyheter för mediekonsumenter som dagligen tvingas konstatera vänsterperspektivets totala dominans i det som vräks ut från den licensfinansierade public service, det vill säga SR och SVT. Det är bara en bekräftelse på hur den politiska identifikationen bakom vänsterpropagandan ser ut.
När journalisterna blev en del av etablissemanget
Hur blev det så här?
Den stora förändringen kan spåras tillbaka till 1960-talet när journalistutbildningen förstatligades och förlades till högskolor. Innan dess hade journalister i allmänhet ingen speciell utbildning. De var murvlar som inte åtnjöt särskilt högt anseende. I och med att journalisterna blev välavlönade akademiker bytte de klasstillhörighet. De kom att smidigt och elegant sälla sig till den medelklass som tillsammans med politiker, näringsliv och fackföreningsrörelse utgör samhällets etablissemang.
Ett annat fenomen som kom ungefär samtidigt med högskoleutbildningen var televisionens genombrott i de svenska hemmen. Plötsligt blev journalister synliga i tv-rutan och därmed idoler och kändisar. De steg in i våra vardagsrum och blev föremål för den särskilda sorts magiska avgudadyrkan vi ägnar kända ansikten via ett av modernitetens altare, tv-apparaten. Olle Björklund (1916-1981) blev så populär bara genom att läsa nyheterna i Aktuellt att han började turnera i folkparkerna. Det ledde till att han fick sparken från Sveriges Television.
Det politiska hyckleriet frodas i svindyra bostadsrätter
Det finns en djup paradox mellan journalisternas liv och deras partisympatier. Journalister lever i allt väsentligt ett småborgerligt medelklassliv i skyddade enklaver. Som del av ett medelklassetablissemang skyr de förorterna som pesten och distanserar sig därmed effektivt från den mångkultur som de utåt vurmar så kraftfullt för. Nästan hälften av hela journalistkåren, 42 procent, bor i Stockholms län, jämfört med 21 procent av befolkningen i övrigt. Nitton procent bor i Stockholms innerstad, jämfört med 3 procent av den övriga befolkningen. Sveriges journalisttätaste stadsdel är Söder i Stockholm, enligt Kerstin Ekbergs rapport ”Här bor journalisterna” (Simo).
På det gamla Knivsöder och i andra populära stadsdelar har journalisterna blivit ett latteetablissemang som rör sig mellan redaktionerna, kaféerna, innekrogarna, dyrt upprenoverade bostadsrätter med kakelugnar, stuckaturer och trägolv och de noggrant utvalda högstatusskolor där de placerar sina barn i enlighet med det fria skolvalet som de utåt kritiserar.
Ett i alla avseenden borgerligt innerstadsliv i bekväma våningar med RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Men det politiska hyckleriet frodas i de svindyra bostadsrätterna. 41 procent av journalisterna framlever sina dagar inneslutna i miljöpartiets gröna illusion – men skulle sannolikt inte klara sig ett enda dygn på landet utan det ständiga självbespeglandet bland människor av sin egen sort, eller utan den kära stadsjeepen, centralvärmen och sushin från närmaste fast food-ställe.
Som kompensation driver journalisterna ett offerperspektiv
Som ett uttryck för ett förmodligen omedvetet behov av kompensation för sitt borgerliga liv driver journalisterna genomgående ett offerperspektiv. Det är synd om alla. Alla har rätt till allting. Alla utlänningar som vill ska ha rätt att bo i Sverige och bli försörjda av svenska skattebetalare. Annars är de offer för rasism och diskriminering. Sverige ska vara hela jordens socialbyrå.
Särskilt synd är det om muslimer, och alldeles särskilt synd om muslimska våldtäktsmän som grovt våldfört sig på svenska kvinnor och därför riskerar att utvisas. Däremot är det aldrig synd om brottsoffren. Islam är fredens och kärlekens religion. Det är Sveriges ansvar att ta hand om de skäggiga överåriga ”barn” och bluffmakare från Afghanistan, Afrika och Irak som i ständigt ökande omfattning söker sig hit men märkligt nog inte är lika intresserade av våra nordiska grannländer.
”Helena Giertta – journalistikens Bagdad Bob”
Själva avfärdar journalisterna konsekvent, ilsket och reflexmässigt alla misstankar om att deras politiska övertygelse skulle ha någon som helst påverkan på hur de sköter sitt professionella uppdrag.
Istället för att ta till sig av kritiken och idka självprövning förnekar journalisterna att det finns några problem. Allmänhetens berättigade kritik kallas genomgående ”hat”. När resultatet av förtroendeundersökningen kom gick Helena Giertta, chefredaktör för journalisternas fackförbundstidning Journalisten, ut som en storslaget snidad galjonsfigur på förnekelsens slagskepp i ett lika insiktslöst som patetiskt försvar för sin yrkeskår.
”Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten?” ylade hon.
Ja hur kommer det sig? Helena Giertta, som enligt en kommentar i journalisten.se kvalificerar sig som journalistikens Bagdad Bob, slår utan minsta eftertanke ifrån sig kritiken:
”Jag har vant mig vid journalistföraktet i många nätforum, men kan inte acceptera det låga förtroendet för yrket i stort. Jag undrar om det finns någon yrkesgrupp som så intensivt diskuterar sig själv och försöker förändra sig så mycket som journalister gör.”
Därefter griper hon desperat efter en räddningsplanka och introducerar lyteskomik på ledarplats:
”Kanske kan siffrorna förklaras av mätfel i undersökningarna.”
Nittiotre kritiska kommentarer
Lena Johansson:
”Kvittar hur många år ni går i skolan. Så länge ni gömmer undan sanningen och ljuger folk rakt upp i ansiktet kommer trovärdigheten att vara noll. Hur kan det komma sig att ni har utsett er själva till att uppfostra svenska folket? Det är ni inte kapabla till. Vi kan tänka så bra själva. Vad ni är i dag är: åsiktspoliser.”
Peter:
”Journalister i Sverige ljuger medvetet, manipulerar, förtiger sanningar, vitpixlar bilder på mörkhyade brottslingar (eller skriver inte alls om deras brott, såsom den brutala massvåldtäkten i Mariannelund). Ni lever i en bubbla, och bara ett fåtal vågar sticka ut och skriva sanningen, till exempel Ulf Nilsson, men dessa mobbas eller får helt enkelt sparken. Istället för att granska våra makthavare har ni blivit regimens (7-klöverns) propagandamegafoner. Att ni inte skäms.”
”Inte bara det som skrivs utan det ni väljer bort”
Svenskensov:
”Sanningen är sekundär inom svensk journalistik, och era egna politiska åsikter genomsyrar hela den mediala diskursen. Det är inte bara det som skrivs, utan det ni väljer bort. Inte för att det är oviktigt för allmänheten, men för det faktum att den informationen inte passar in i er låtsasvärld. Ni skall granska, inte uppfostra, ni skall hålla er till sanningen, inte försköna.”
Kenneth:
”Ni gör ju bara nyheter som intresserar er egen sort. Lägg till värderelativismen, de stora blinda fläckarna, de dubbla måttstockarna, det selektiva journalistiska (o)kuraget, så är det väldigt lätt att förakta media i allmänhet och journalistkåren i synnerhet eftersom den har svikit sitt uppdrag.”
Inger Pettersson:
”Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten? SVARET ÄR ATT NI ALDRIG SKRIVER SANNINGEN UTAN VINKLAR ALLT.”
Tunga journalistnamn manar till självprövning
Eftersom Helena Giertta och många med henne har bestämt sig för att all kritik är ”hat” och inte värd att reflektera över fortsätter hon sitt korståg i Journalisten som en struts som har kört fast med huvudet långt ner i sanden. I en ledare i senaste numret av Journalisten avfärdar hon undersökningen om kårens vänsterdominans så här, under rubriken ”Hat – en arbetsmiljöfråga”:
”Det viktigaste, och det som kanske kom fram allra minst, är att det inte påverkar journalistiken. I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet.”
”Vilket vi alla vet?” Nej, alla verkar inte veta det. Lyckligtvis delar långt ifrån alla journalister Helena Gierttas betongförsvar. Nu går tunga journalistnamn som Hans Bergström (före detta ledarskribent på Dagens Nyheter, numera boende i USA), Lars Adaktusson (före detta SVT-medarbetare, numera frilans knuten till Axess TV) och Erik Helmerson (ledarskribent på Dagens Nyheter) ut och manar sina kolleger till självprövning.
De tre är tillräckligt etablerade för att inte ha något att förlora på att kritisera sin egen yrkeskår och utgör intressanta sprickor i en utpräglat homogen grupp. Håller den journalistiska självgodhetsmuren på att rämna? Nja, man ska nog akta sig för att dra några långtgående slutsatser. Sannolikt är det bara marknaden, det vill säga allmänhetens ökande ovilja att lägga pengar på tidningar och tv-licens som kan förändra journalisternas attityder. Det ingen vill betala för blir omöjligt att producera.
Om 41 procent av journalisterna sympatiserade med SD?
”Det finns ett moment 22 i detta. Ställer man frågan till kåren lyder den egentligen ’Är det ett stort problem att många tycker som du själv?’ varför det knappast är ett mirakel att svaret blir nej. Kanske hade samma personer reagerat annorlunda om Asps undersökning visat att 30 procent av journalisterna var Sverigedemokrater. Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning” skriver Erik Helmerson i en ledare i Dagens Nyheter med rubriken ”Med kårandan i halsen”:
Erik Helmersons fråga är berättigad. Vilka skulle reaktionerna bli om det i en vetenskaplig undersökning visade sig att 41 procent av journalisterna sympatiserar med Sverigedemokraterna? Av vilken orsak skulle det anses mindre förenligt med journalistisk objektivitet än motsvarande sympatier för miljöpartiet?
”Det är skygglapparna på och taggarna ut”
I en diskussion med Helena Giertta i radions ”Studio Ett” i fredags sa Erik Helmerson:
”Få yrkeskårer i Sverige är så dåliga på att idka självkritik som journalister. Vi har en ryggmärgsreflex som innebär att när vi får kritik slår vi omedelbart ifrån oss. ”Det är inget problem.” Det är kanske så att 80 procent röstar på vänsterblocket, men det är inget problem, vi kan hantera det här, vi är så professionella. Det som oroar mig mest är oförmågan att ta till sig kritiken. Det är skygglapparna på och taggarna ut – det är inget problem. Men om man inte erkänner att det är ett problem kan vi inte lösa det.”
Det handlar om valet av perspektiv och paradigm
Journalisternas partisympatier avslöjar sig på många sätt i det mediala utbudet. Det handlar bland annat om valet av infallsvinklar, perspektiv och paradigm, vilka nyheter man prioriterar och vilka man väljer bort, val av intervjupersoner och vilka experter man anlitar för att belysa olika frågor.
Vissa så kallade experter har närmast klippkort till redaktionerna, däribland Lars Dencik, professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet, statsvetaren Ulf Bjereld, socialdemokrat med ett förflutet inom Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), KPLM(r) och gift med den lika populära ”experten” Marie Demker, också professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.
I en intervju i Journalisten utgjuter sig Lars Dencik på ett mycket avslöjande sätt om dem han anser ägnar sig åt ”näthat”:
”Lars Dencik misstänker att de som ägnar sig åt näthat är människor som annars inte kommer till medierna, men som nu fått chansen på nätet. Det är sannolikt att de befinner sig utanför den sociala eliten, snarast i periferin.”
Illa döljer Lars Dencik sin frustration över att andra än den sociala elit han själv tillhör nu har möjlighet att komma till tals via nätet. Visst är det upprörande.
Invandringspolitiken – en icke-fråga
Valet av paradigm handlar också om vilka frågor som av journalisterna klassas som icke-frågor och definieras bort från dagordningen.
Paradexemplet är invandringspolitiken, den fråga som innebär den i alla avseenden största omvandlingen av Sverige någonsin. Där har journalisterna fullkomligt internaliserat sjupartiets ansvarslösa politik och tjänstgör som dess tjänstvilliga megafoner. När invandringspolitiken uppmärksammas i media sker det nästan alltid genom individuella fall där stora snyftmaskineriet kopplas på för att vi ska tycka synd om människor som inte har asylskäl men ändå kräver att få stanna i Sverige.
Men hur påverkas Sverige som nation och den svenska befolkningen av en i jämförelse med andra länder extrem invandringspolitik? Vilka är de demografiska, kulturella och sociala konsekvenserna av denna enorma omvandling av ett land? Det är journalisterna inte intresserade av att belysa. Varför ser vi aldrig några intervjuer med svenska ungdomar som tvingas bo kvar hos föräldrarna år efter år och blir förbigångna i bostadskön av invandrare? Varför hör vi aldrig någon svensk få uttrycka vad han tycker om att hela hans bostadsområde fylls med bidragsförsörjda somalier? Varför får aldrig unga kvinnor tala om sin rädsla för att gå ut på kvällarna, med risk för att bli våldtagna?
”En förbluffande naivitet i valet av perspektiv”
Hans Bergström, före detta ledarskribent på Dagens Nyheter, numera boende i USA, skriver i en ledarkolumn med rubriken ”Bolibompas makt”:
”Problemet med journalistiken (inte bara den svenska) är att mediemiljön – som borde präglas av intellektuell reflexion – är så förbluffande naiv rörande valen av perspektiv. Man ser inte sitt paradigm som ett val utan som självklart, som en normalitet som rentav får beteckningen ”objektiv”. Detta är min erfarenhet från många år med nyhetsredaktioner och nyhetsledningar. Genom vilka paradigm och ideologiska fönster beskrivs verkligheten? Detta har den mest djupgående inverkan, då det styr hela utsikten.
I normaltolkningen av verkligheten ingår vidare att världen är på väg att gå under och att inget bensinpris kan vara för högt. Problemen med den omfattande flyktinginvandringen från ett land som Somalia, med närmast permanent arbetslöshet som följd, får inte diskuteras – annat än definierat som brister i ”integrationspolitiken” här hemma. Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar detta avlånga land i nord. Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten.”
”Mediekritiken måste tas på allvar”
Liknande kritik kommer från Lars Adaktusson i en krönika i Metro:
”Eventuella invändningar mot sättet att rapportera och mediernas agerande viftas bekvämt undan eller bemöts med ett närmast reflexmässigt förnekande. Egenskaper som självinsikt, lyssnande och eftertänksamhet lyser med sin frånvaro.”
”Med detta (vänsterdominansen i journalistkåren) har följt en åsiktsmässig och värderingsmässig likriktning vars konsekvenser är mer sofistikerade än vad som kan utläsas av enskilda artiklar eller antalet sända inslag. Det handlar om principerna för nyhetsvärdering, om vilka ämnen som ska uppmärksammas och om gängse förhållningssätt till övergripande samhällsfrågor. Att inte se det andra ser, att vägra ta till sig det som för omgivningen är uppenbart, leder till konsekvenser. Tilltron minskar, förmågan att bedöma ifrågasätts och värdet på det som förs fram devalveras. När mediernas företrädare förminskar, förnekar eller väljer att tysta ner är det inte kritiken som undergrävs, det är förtroendet för journalistiken” skriver Lars Adaktusson.
Pröva lite ärlighet för en gångs skull!
Det är tveksamt om den svenska journalistkåren någonsin kan återskapa sitt raserade förtroende hos allmänheten. Men om det ska kunna ske är det absolut nödvändigt att journalisterna börjar ta sitt journalistiska uppdrag på allvar.
Snart skrattar hela Sverige åt journalisternas illusoriska tro på att de inte låter sig påverkas av sina personliga politiska sympatier. Eller att det låga förtroendet hos allmänheten måste bero på ett räknefel. Det är hög tid för journalistkåren att börja ägna sig åt djupgående självrannsakan. Att göra upp med verklighetsförfalskningen och det Söderbaserade latteetablissemangets värderingar. Pröva lite ärlighet för en gångs skull.
Innan det jobbet är gjort kan journalister kalla sig vad som helst; maktens lydiga knähundar, konsensusparadigmets megafoner, mästare i verklighetsförfalskning.
Men använd aldrig begreppet ”fria och oberoende journalister” förrän ni visar att ni har förstått vad det innebär.