Slöjan i salongen
Av Filippa von Platen
Dramaturgin är upplagd från början: hjältinnan i trångmål, frisöreleven sjuttonåriga Rayan Abdel Rahman, blickar bekymrat mot läsarna med sina markerade ögon och rosa läppglans som chict matchar hennes vackert draperade spetsslöja i samma färg – den slöja som försatt henne i svårigheter. Skurken heter Vicky Sjöberg och har en frisörsalong. Det handlar om dagens största nyhet på Sydsvenska Dagbladets malmösida den 8:e april i fjol. Enligt tidningen har Vicky hotat och skällt ut Rayan– inför sina kunder – allt för att hon bar slöja när hon sökte praktikplats på Vickys hårsalong i centrala Malmö. Ett solklart fall av diskriminering.
Medan upprörda bloggare skrev glödande inlägg om apartheidsamhälle och islamofobi beslöt jag uppsöka brottsplatsen: Vickys hårsalong. Det verkade inte vara någon drop in-salong; med en snabb blick kunde det konstateras att här görs hårfinesser av alla de slag.
Vicky är glad över att någon tagit sig tid att titta in. Hon menar att Sydsvenskan inte alls tog upp hennes sida av saken: Vicky som ofta ställt upp med praktikplatser åt frisörelever hade velat vara snäll mot en praktikant vars kompis inte fått någon praktik. Kompisen visade sig vara Rayan. Vicky hade påpekat vänligt för Rayan att huvudbonad bröt mot salongens policy. Hon ville inte se vare sig mössa eller keps eller liknande på någon av sina anställda och det hade inget med Rayan personligen att göra. Hon hade varken hotat Rayan eller skrikit åt henne, tvärtom; Rayan hade varit mycket välkommen om hon accepterat policyn. Men Rayan hade gått, till synes inte mer upprörd än att hon kunde vända om och gå in i salongen igen för att ge sin kompis praktikanten en farvälkram. Gör man det om man nyss har blivit utskälld och hotad?
Men kränkt har Rayan uppenbarligen blivit. Så kränkt att hon går hem och sjukskriver sig men hon är inte sjukare än att hon orkar lämna in en anmälan mot Vicky hos både polis och diskrimineringsombudsmannen. Skolans rektor blir arg – men inte på Rayan för att hon skolkar. Hon blir arg på Vicky. Utan att vare sig kontakta Vicky Sjöberg för att höra hennes sida av historien eller tacka för att salongen tidigare ställt upp med praktikplatser beslutar hon att ingen elev ska få praktisera hos Vicky mer.
Sydsvenskan följer upp med fler artiklar om slöjbärande frisörer som är starka och duktiga trots en oförstående omvärld.
Denne artikel handlar om frisören Afrah Al Ara vars anställda bär slöja: hon säger att hon tillåter slöja på sina anställda för att hennes slöjbärande kunder ska kunna ”känna sig trygga” på hennes salong. Därför drar hon också ner gardiner för fönstren för att ingen ska kunna titta in. Journalisten ställer inte den självklara frågan: varför då? På vilket sätt bidrar slöjor och neddragna gardiner till kundernas trygghet? Och jag frågar mig: Om Vicky Sjöberg är skurken i dramat, vad är då sistnämnda frisör? Hon har ju samma imagepolicy som Vicky – fast tvärtom. Men Afrah Al Arag lyfts fram som ett föredöme.
Tillbaka till Rayan Abdel Rahman. Det är naturligt att hon blev besviken. Och det är tyvärr inte ovanligt att besvikna tonåringar upplever sig kränkta. En klok och förstående vuxenvärld brukar då oftast kunna lotsa tonåringen rätt och hjälpa denne att se verkligheten i stort. Fanns denna vuxenvärld där för Rayan? Vad gjorde hennes mamma och pappa när hon ”sjukskrev” sig från skolan? Förklarade de för henne att hennes gymnasieplats finansieras av skattemedel och att de inte accepterar skolk? Vi vet inte om föräldrarna stod bakom hennes egotripp – för låt oss kalla polisanmälningen och anmälningen till DO vid dess rätta namn. Men en sak vet vi: enligt Sydsvenskan får Rayan stort stöd av rektorn. Dessutom erbjuds Rayan både mentor- och kuratorsamtal. Men samtalen verkar inte syfta till att stävja hennes sårade fåfänga, tvärtom.
Sen dras cirkusen igång. Här ska tjänas pengar och Vicky Sjöberg ska straffas. En advokat till Rayan anskaffas – kostnaderna står samhället för. Vicky däremot får betala sina advokatkostnader själv. För att inte tala om all den tid och energi som Rayan stjäl från en företagare för det är inte roligt att hängas ut i tidningarna. Trots vittnen som stödde Vickys version av det inträffade, bl.a. en muslimsk kvinna som tidigare varit anställd på salongen, slutade historien med en förlikning i Arbetsdomstolen ett år senare. 27 500 kr rikare blev Rayan. Vicky och skattebetalarna blev desto fattigare.
Jag undrar igen: varför var det tvunget att gå så långt, varför var det ingen vuxen som grep in? Varför talade ingen Rayan tillrätta? Fanns det ingen vän, familjemedlem eller lärare som kunde hjälpa Rayan att se händelsen i perspektiv? Kunde ingen förklara att en frisörsalong är en arbetsplats och ingen terapiverksamhet och att en arbetsgivare har den moraliska rätten att kräva att anställda lever upp till vissa krav även när det gäller klädsel? Rayan var inget passivt offer. Dessutom hade Rayan skolplikt. Det innebär att man närvarar på skolan– även när man är kränkt. Tog sig någon vuxen tid att vänligt förklara dessa självklarheter? Lämnades Rayan ensam att själv hantera sin besvikelse och sårade känslor?
Jag menar att samhället har svikit Rayan. Från skolpersonal till journalister som i sin iver att skriva säljande snyftreportage förlorat proportionerna. I gratistidningen City t.ex. kan man rösta fram Rayan som månadens malmöbo…
Men något händer i Sverige idag. Det verkar som om folk har börjat tröttna på att betala, inte bara vissa kränkta människors egotrippar utan även den växande advokatindustri som följer i dess spår. Jag läser ilskna kommentarer på nätet och folk erbjuder sig att samla in till Vicky Sjöbergs domstolskostnader. Men mitt bland dessa kommentarer finns en som är lätt att missa:
Döm inte alla muslimer pga. Rayan Abdel Rahman. Vi muslimer som inte bär slöja hatar dessa tygspöken som förstör för oss.
Ja, det stod faktiskt så. Jag hoppas att denna vädjan inte klingar ohörd.