Af Julia Caesar
Det är en skakande inblick i ett totalt utanförskap. Ett liv i isolering i utkanterna av det svenska samhället. En kontaktlöshet ur vilken inga utvägar är synliga. De här människorna lever avskilda från andra i nästan alla avseenden; socialt, ekonomiskt och kulturellt. De bor i isolerade etniska enklaver och tvingas inte sällan skydda sig mot hot med larm och bevakning. Deras ekonomiska villkor skiljer sig från de flesta andras. De lever i en helt egen kultur som andra hånar och vänder ryggen åt.
Vem förstår politikerna? Skakad ser jag en tv-dokumentär om denna marginaliserade grupp. Vad är utrotningshotade orangutanger i skövlade regnskogar mot detta? Vad är bidragsförsörjda somaliska 14-barnsfamiljer som tvingas tränga ihop sig i en futtig sjurummare jämfört med detta totala utanförskap? Inte underligt att de lever i självvald segregation och sluter sig alltmer krampaktigt samman inom gruppen. De söker tryggheten i en sektliknande värdegemenskap där alla har försvurit sina liv åt Målet och varandra. De bygger en gruppsammanhållning som likt en rustning av stål ska skydda dem mot en fientlig och oförstående omvärld.
Här finns det verkliga utanförskapet
Jag skakar på huvudet och smäller till mig själv på armen. Bara en lätt korancertifierad smäll, en sådan som en muslimsk man får ge sin fru när hon har varit olydig. Ingenting som ger några märken. Jag bannar mig själv för att jag inte har förstått det här tidigare. Som de flesta andra har jag trott att utanförskap handlar om invandrare. Att inte känna koderna i det svenska samhället, att stå utanför i alla avseenden, ständigt marginaliserad och diskriminerad.
Det är ett nedslag i den Internetbaserade verkligheten som öppnar mina ögon och får mig att se klart. Närmare bestämt en debatt med kommunalpolitiker från Växjö (från minut 50:10). Det är inget särskilt med den, det är så här det brukar låta i svenska kommunfullmäktige. Men plötsligt blir det tydligt vad verkligt utanförskap vill säga i dagens Sverige. Plötsligt ser jag de villkor som den här gruppen tvingas leva under i samhällets periferi.
Alla har marinerats i socialistiskt tänkande
Jag har naturligtvis läst journalisten och författaren Anders Isakssons (1943-2009) bok ”Den politiska adeln”, där han granskar socialdemokratin. Han tecknar bilden av ett samhällsskikt där makten och positionerna ofta går i arv inom familjen. Även äktenskap ingås påfallande ofta inom klanen. De här människorna har alltså ytterst begränsade möjligheter att välja sina egna liv.
Alla har marinerats i socialistiskt tänkande från späda barnaår. Först i Unga Örnar, sedan i SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Gruppen saknar oftast erfarenheter av vanligt arbetsliv. De har svårt att komma in på arbetsmarknaden och är därför hänvisade till sysselsättning under artificiella klanliknande förhållanden. Föga förvånande beviljar de sig sina egna lönehöjningar och andra privilegier, utan inblandning av folket. Vem skulle annars göra det?
Lydiga knapptryckare utan makt
Anne-Marie Pålsson, som har suttit i riksdagen för moderaterna, ger en lika inträngande skildring av moderata politikers villkor i sin bok ”Knapptryckarkompaniet”. Boken är en svidande uppgörelse, inte bara med den moderata partikulturen, utan med hela den sorgliga parodi på demokrati som hon anser att det nuvarande politiska systemet är. Riksdagsledamöterna har kapitulerat från sitt politiska ansvar och reducerats till lydiga knapptryckare utan makt. De är bara statister att visa upp när den urholkade demokratin behöver ett ansikte. Politiken styrs med järnhand av partieliterna genom olika utstuderade system av belöning och bestraffning, utfrysning och ren mobbing.
Den som har fräckheten att ha en egen mening eller erinrar sig att han eller hon befinner sig i riksdagen på uppdrag av sina väljare hamnar utanför nådens cirklar, placeras i frysboxen och hålls effektivt borta från alla möjligheter till inflytande.
Massiv somalisk anhöriginvandring till Sverige
Jag borde ha förstått att en av tidens brännande humanitära frågor, den om den massiva somaliska anhöriginvandringen till Sverige, ska locka fram det mest iögonenfallande i det utanförskap som präglar den här gruppen. Den kommunala debatten från Växjö är ett tydligt exempel på det. Debatten, arrangerad av Smålandsposten, handlar om att Växjö snart ska ta emot drygt 400 somalier. Minst 320 av dem är barn. De flesta är analfabeter. I hela Sverige väntas tiotusentals somalier anlända som en följd dels av den borgerliga alliansregeringens 850-miljonersöverenskommelse med miljöpartiet, dels en dom i Migrationsöverdomstolen om att DNA-test som styrker släktskap kan ersätta obefintliga ID-handlingar. En lång rad svenska städer, bland andra Borlänge, Växjö, Falköping, Eskilstuna, Söderhamn, Örebro, Flen, Nyköping och Katrineholm kommer var och en att få tillskott på hundratals somaliska anhöriginvandrare, barn och vuxna.
Ingen vet hur många som kommer
Ingen vet säkert hur många somalier som kommer till Sverige. Siffrorna varierar högst betydligt. Enligt Jonas Lindgren, verksamhetschef på Migrationsverket, kan det handla om 2 000 somalier i veckan. När han besökte den svenska ambassaden i Addis Abeba i Etiopien köade omkring 450 personer varje dag utanför ambassaden för att få flytta till Sverige.
Tvåtusen i veckan är 104 000 per år. Många somalier och andra som inte ens är somalier ljuger och dukar upp tre olika identiteter i veckan för att ta sig till Sverige, enligt det här SVT-inslaget från ambassaden i Addis Abeba.
Sverige tar emot flest somalier i Europa
Sedan Somalia upplöstes 1991 har det kommit cirka 40 000 somalier till Sverige. Sverige är det land som tar emot flest somalier i Europa. Medan antalet asylsökande somalier i övriga Europa sjunker, stiger det kraftigt i Sverige. Enligt migrationsverkets senaste prognos kommer somalier att förbli den största gruppen asylsökande i Sverige under överskådlig tid.
Det är kriminella nätverk av flyktingsmugglare som i stor utsträckning styr vilka som kommer till Sverige. Smugglarna är väl informerade om att lagstiftning och bidragsregler är mest gynnsamma här. De vet också att naiviteten, enfalden och hyckleriet är oslagbart störst just i Sverige. Rädslan för att bli kallad ”rasist” genomsyrar hela landet som en osynlig virussjukdom som ger förlamningssymtom. Handfallna politiker i enfaldens utanförskap, med byxorna nere vid anklarna och dumstruten på huvudet, samarbetar med flyktingsmugglarna genom att tillåta dem att styra svensk invandringspolitik.
”Välkomstteam” på studiebesök i Nairobi
Nu pågår febrila förberedelser i bland annat Växjö för att ta emot de drygt 400 somalier som väntas. Kommunen har inrättat ett ”välkomstteam” med representanter från olika kommunala förvaltningar. Välkomstteamet har rest till Nairobi i Kenya, där mängder av somaliska flyktingar lever illegalt. Iförda käcka skogsmulleryggsäckar med ”Växjö kommun” i stora bokstäver har de småländska kommunala tjänstemännen klivit omkring bland illaluktande sopor i flyktinglägret Eastleigh i Nairobi och konstaterat att nivån på utbildning och annat är låg, mycket låg.
Ader Ismail gråter över de barn som hon har övergett
I en lägenhet i Braås utanför Växjö sitter Ader Ismail och gråter över sina tre barn och två barnbarn. Det är snart två och ett halvt år sedan hon reste ifrån dem. Men varför sitter Ader Ismail i en lägenhet i Växjö? Varför har hon övergett sina barn och satt sig själv i säkerhet i Sverige? Jo, Ader Ismail hade en plan. En plan som hon betalade flyktingsmugglaren en rejäl summa pengar för. Hela idén med att resa som ankare och sedan kräva att få hit sin familj iscensätts av flyktingsmugglarna. Men det får vi naturligtvis inte veta i tv-inslaget. Sådant berättar aldrig gammelmedia, för det ingår inte i deras vänsterpolitiska agenda.
Med yviga gester förklarar Ader Ismail:
”Jag hoppades hitta en plats i världen där jag och barnen kunde få ett bra liv.”
”En plats i världen” råkade av en ren tillfällighet bli Sverige. Sedan försäger hon sig:
”Jag skulle aldrig ha lämnat barnen om jag hade vetat att det skulle ta så här lång tid att få hit dem.”
Smugglaren har berättat för Ader Ismail att Sverige är ett bra land som belönar mödrar som överger sina barn. Så fort de har kommit hit kan de högljutt kräva ”familjeåterförening” med dem de har övergett. Men smugglaren glömde informera om att det kan ta tid.
En fri och oberoende journalist hakar på kommunen
Det är lokalreportern Clary Kroon från Smålandsnytt som gör snyftreportaget om Ader Ismail i Växjö (tidskod cirka 24:35). Som en sant fri och oberoende journalist har hon hakat på och följer med den kommunala delegationen på deras resa till Nairobi. Där bor Ader Ismails barn och barnbarn (barnbarnens föräldrar har ”försvunnit”) tillsammans med en farbror. De lever på 1 500 kronor i månaden, betalt av svenska skattebetalare, som Ader Ismail skickar till dem. Ett av barnbarnen, ordentligt inpackad i slöja fast hon bara är några år gammal, säger välregisserat:
”Jag älskar dig mormor. Jag kan inte vara utan henne.”
Flickan är så liten att hon omöjligt kan minnas en mormor som försvann för två och ett halvt år sedan. Men den mediala snyfteffekten kan inte bli större.
Somalier klarar sig sämst av alla
Hur hanterar då Växjös kommunpolitiker den kommande anstormningen av mer än 400 somalier? Staden är redan en av dem som har den största snedfördelningen i Sverige när det gäller kostnader för försörjningsstöd till utrikes födda. Utrikes födda utgjorde 2010 14,8 procent av Växjös befolkning men förbrukade cirka 80 procent av försörjningsstödet. Det är en överrepresentation med 21,5 – bland de högsta i landet. Kostnaderna skenar i takt med den utomeuropeiska invandringen och är sannolikt ännu högre i dag. En mycket obetydlig andel av somalierna har lyckats få något arbete.
Mönstret är likadant i hela landet, och över hela världen. Somalier är den grupp som har svårast att klara sig i alla länder i Väst som de utvandrar till. Ingen annan invandrargrupp har lägre utbildning, större arbetslöshet, tar emot mer socialhjälp, har sämre ekonomi eller är sämre integrerade än somalierna. I Storbritannien, som har haft somaliska invandrare i mer än 100 år, är problemen fortfarande stora i den somaliska gruppen med kronisk arbetslöshet, dåliga bostäder, analfabetism och ensamstående mödrar med många barn. Skenskilsmässor för att tillskansa sig mesta möjliga bidrag och missbruk av drogen kat är mycket utbredda bland somalier över hela världen.
Debatten skulle platsa i Gökboet
Nu har representanter för kommunens styrande samlats för att diskutera hur Växjö ska ta sig an det somaliska nytillskottet. Enigheten över partigränserna är lika väloljad som en nysmord cykelkedja. Här är det absolut och total konsensus som gäller. Somalierna är ”en tuff utmaning” för Växjö. Men som en samfälld och upprepad besvärjelse bedyrar politikerna att staden kommer att klara av det.
Här blir det politiska utanförskapet brutalt synligt. Svaret på den obligatoriska journalistiska frågan ”Hur är stämningen?” kan bara bli ett: stämningen bland Växjös kommunpolitiker är lika extatisk som på vilket bönemöte som helst i en udda sekt av ortodoxt troende. Liturgin är uppgjord på förhand. Debatten uppfyller alla kriterier för att platsa i Gökboet.
”Det är någonting alldeles fantastiskt som håller på att hända”
Med en känsla av overklighet hör jag det socialdemokratiska kommunalrådet Charlotta Svanberg avge sin trosbekännelse:
”Det är någonting alldeles fantastiskt som håller på att hända i Växjö, att de här familjerna äntligen får återförenas! Trehundratjugo barn kommer hit och återförenas med sina föräldrar! De har fått vänta alldeles för länge! Vad kan inte det göra med de människor som finns här och kan skapa sig ett nytt liv och en bra tillvaro här i Växjö! Jag är väldigt glad för att det här kommer att hända. Jag är inte dummare än att jag inser att kommunen kommer att få göra betydande insatser vad gäller bostäder och skola. Men vi kommer att lösa det, för de här människorna är väldigt välkomna hit!”
”De har det självfallet mycket bättre i Växjö”
Detta är en manifestation av verklig, hängiven tro utan störande inblandning av vetande. Det är bara hallelujaropen och tungomålstalandet som saknas. Strax innan har vi hört ett annat kommunalråd, moderate Bo Frank, först tala om hur illa det är ställt i kommunen med skenande kostnader för försörjningsstöd, brist på bostäder och att det tar uppåt tio år innan en somalier kommer ut i arbete. Bo Frank säger att han är djupt bekymrad över regeringens bristande engagemang gentemot kommuner som Växjö som har ett generöst flyktingmottagande. Det är en gigantisk ekonomisk belastning för kommunen. Situationen är helt enkelt ohållbar.
”Men” säger Bo Frank och sopar plötsligt undan bekymren i en hisnande kovändning: ”de som kommer från Kenya och Somalia har det självfallet mycket bättre i Växjö, trots trångboddhet – annars skulle de ju inte komma hit! Uppgiften blir mycket tuff för oss, men vi kommer att klara detta, självfallet.”
”Vi vet inte hur vi ska göra, men det känns bra för somalierna”
Karaktären av andaktsstund för djupt troende blir allt tydligare. Deltagarna betygar en efter en sin tro. Miljöpartisten Cheryl Jones Fur, själv invandrare, sätter ord på den trosgemenskap och det djupa samförstånd som präglar församlingen. Den ende Sverigedemokraten, Håkan Engdahl, ska däremot veta sin plats utanför sektens gemenskap.
”Jag tror” säger Cheryl Jones Fur, ”att vi är sju partier här som är ganska bra överens i den här frågan, och som miljöpartist är jag väldigt nöjd. Vi vet inte hur vi ska göra, men jag tror att det känns bra för de somalier som bor här att vi står på deras sida.”
”Farligt att räkna på kostnaderna för socialbidrag”
Kristdemokraten René Jaramillo, även han invandrare, tar till orda:
”Vi måste vara mer positiva och se möjligheterna hos människor! Det är vårt och systemets fel att integrationen misslyckas. Det är aldrig fel på människorna! Jag som kristdemokrat tror på människor och deras kapacitet. Vi kristdemokrater är stolta över att vi är solidariska här i Växjö. Det är farligt att räkna på kostnaderna för socialbidrag! Titta på de positiva delarna! Människan är aldrig ett problem. Vi kristdemokrater tror på människor.”
”Vi får inte tänka på lönsamhet”
”Jag är inte orolig alls” säger vänsterpartisten Carin Högstedt. ”Vi får inte tänka på lönsamhet! Jag är rädd för lönsamhetstänkande. Det här är människor som ska bidra till samhällsutvecklingen.”
Folkpartisten Patrik Svensson förklarar sin liberala ståndpunkt:
”Människor rör sig över gränserna. Sett i ett längre perspektiv är öppna garderober bättre än stängda garderober. Jag tror på det öppna samhället, fri rörlighet och en globaliserad värld. De som kommer hit är stolta starka människor som vill försörja sig och kanske köpa ett eget hus eller skaffa sig en stor lägenhet inne i stan.”
Patrik Svensson vill också ha en lägenhet i stan
Så slinter Patrik Svenssons tunga, och han lägger i förbigående ut en bostadsannons:
”Det tycker jag själv skulle vara väldigt trevligt, för övrigt.”
Charlotta Svanberg (s) uttalar sitt sista credo:
”Vi är förlorare om vi inte fortsätter att välkomna folk hit, vare sig de kommer från Åseda, Örebro eller Kabul. Så måste det vara. Något annat sätt att se på det kan jag inte ha som socialdemokrat.”
Andakten är över. Jag sitter slagen av den kompakta uppvisningen. Det är bara en sak jag undrar över. Varför ser Växjös kommunpolitiker ut som om de skäms? Varför flackar de med blicken och undviker ögonkontakt? Varför tittar vänsterpartisten ner i bordet hela tiden? Varför har flera av dem så död och undflyende blick? Varför säger de en sak i ord och en helt annan med mimik och kroppsspråk?
Varför säger ingen ett ord om dem som ska betala?
Nu har de intygat att de står på somaliernas sida. Varför hör jag ingen av dem säga ett enda ord om de människor som har gett dem deras politiska uppdrag och betalar deras löner, nämligen Växjöborna? Vad tycker de om nytillskottet på mer än 400 somalier som ska försörjas? Varför är stadens mer än 60 000 invånare icke-existerande i ett sammanhang som berör dem, deras ekonomi och deras stad på ett så djupgående sätt? Det är ju de som ska betala.
Kommunpolitiker i Växjö och alla andra städer som ska ta emot somalisk invandring i enorm skala borde vara rejält bekymrade över att de anser sig behöva ta hand om följderna av alliansregeringens kriminella invandringspolitik. Om de inte levde i verklighetsfrånvänt utanförskap skulle de vara djupt oroade både för sin egen och stadens framtid och den reaktion som de kan vänta från sina väljare när de fulla effekterna av det somaliska masstillskottet blir uppenbara.
Sinnebilden av ett ohjälpligt utanförskap
Istället tävlar de om vem som kan skådespela fram den starkaste tron, den mest kravlösa ”humanismen”, den mest avgrundsdjupa bristen på omdöme, civilkurage och sunt förnuft. I sin förljugenhet, sitt svek, sin politiskt korrekta korruption och brist på ansvar sjunker svenska politiker – inte bara i Växjö – allt djupare. Samvetslöst tillfogar de sitt eget land och sin egen befolkning irreparabla skador.
Det är sinnebilden av ett bottenlöst och ohjälpligt utanförskap, utan kontakt med verkligheten. Vi kan försöka förstå dem – om vi ids. Vi kan beklaga dem – om vi orkar. Men förlåta dem för vad de gör med vårt land? Aldrig.
Litteratur:Anders Isaksson: Den politiska adeln.Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet.