Hege Storhaug, HRS
Rights.no omtalte denne saken tidligere i år, og svenske Filippa von Platen har nå intervjuet eieren av frisørsalongen som har bakgrunn fra Ungarn. Vicky Sjöberg ser klare paralleller mellom dagens Sverige og tidligere kommunistiske Ungarn. Det handler om frykt og selvsensur.
Samtal i salongen
Av Filippa von Platen
Jag träffar Vicky Sjöberg i den frisörsalong som hon öppnade 98. Det har gått över ett år sedan den omskrivna marsdag då en besviken gymnasist från Vård- och Omsorgsprogrammet, Rayan Abdel Rahman, stämde Vicky då hon inte fick göra sin femdagarspraktik där pga. sin huvudbonad som hon inte ville ta av sig inomhus. Även om det inte var roligt att figurera i tidningarna så tycker inte Vicky att det gångna året påverkat henne negativt; hon har inte upplevt minskat antal kunder och praktikanter har fortsatt att komma. Många hade säkert känt sig uppgivna av att bli uthängd på det här sättet. Inte Vicky. Hon har alltid haft den filosofin att man tar tag i problemen när de uppstår och det gjorde hon även i det här fallet: Jag började planera för strid, säger hon och ler. Det gångna året har gjort henne starkare. Och nu – med allt stöd bakom sig känns det fantastiskt!
Det var enbart den ekonomiska frågan som gjorde att hon accepterade förlikning i Arbetsdomstolen; hade hon vetat om idag att hon inte bara skulle få mentalt stöd utan även att så många okända människor skulle bidra ekonomiskt till hennes advokat- och förlikningskostnader skulle hon ha drivit fallet så långt det gått: ”Om inte svenska domstolar gett mig rätt skulle jag tagit fallet till Europadomstolen.”
Vicky tycker naturligtvis att det är tråkigt att praktikanten kände sig kränkt. Det var inte hennes avsikt och hon framförde också sitt beklagande till Rayan vid förlikningen i Arbetsdomstolen. Men i tidningarna efteråt kunde hon läsa att hon framfört en ursäkt till flickan. Det stämmer inte, säger Vicky; hon ångrar ju inte sin klädpolicy.
Vicky är noggrann med hur hon lägger sina ord. Hon är ingen hatisk människa och hon vill inte att någon ska ta det hon varit med om som intäkt för att uttrycka sig hatfullt mot muslimer på hennes blogg. Hon har bekanta som är muslimer och de stödjer inte alls Rayan.
Enligt den gymnasieskola som Rayan kom ifrån är det kutym att utbilda de arbetsplatser som tar emot praktikanter i bl.a. ”kulturskillnader”. Något sådant erbjudande har inte Vicky fått från skolan. Det brukar också oftast vara eleverna själva som kommer och frågar om praktik. Men det har hänt, även om det nu är några år sedan, att någon lärare eller kurator tagit kontakt med henne och frågat om hon velat ta emot en praktikant med ”särskilda behov”. När Vicky frågat om praktikanten bar slöja hade kontaktpersonen från skolan bedyrat: oh neeej – inte alls! De särskilda behoven har varit av andra slag, och skolpersonalen hade alltså inte då upplevt Vickys förfrågan som vare sig kränkande eller obefogad.
Till skillnad från Rayan är Vicky inte född i Sverige. Hon emigrerade med sin mamma från Ungern när hon var sjutton år. Året var 1980 och mamman hade träffat en svensk man. Även om Ungern då var mycket friare än övriga kommunistländer levde man ständigt med att man inte kunde säga rakt ut vad man tänkte. Man levde med känslan av att vara innestängd och att man fick vara försiktig med vad man sa och till vem. Man levde också med sina föräldrars berättelser om människor som deporterats.
Vicky blev själaglad när de skulle flytta. ”Vi såg alla gräset som grönare i väst och att komma till Sverige var som att komma till himmelriket.” Men en sak inträffade innan avresan som Vicky inte glömmer. Den svenske mannen ville överraska mamman med en guldring, men visste inte om att det lades stora tullavgifter på varor från väst. Det skulle kosta mamman en halv månadslön att lösa ut guldringen. Tonåringen blev förtvivlad å sin mammas vägnar och sa bestämt ifrån: Vad ska svenskarna tänka om oss ungrare om ni lägger på sådana avgifter? Tulltjänstemannen såg förintande på henne och sade till mamman att hennes dotter var en skam för Ungern. Mamman fick vädja och lirka och be honom att tänka på att Vicky bara var ett barn och inte visste vad hon sa.
Ibland får Vicky samma känsla i magen idag som hon fick då i Ungern framför tulltjänstemannen. Att man inte får säga vad man tycker i Sverige när det gäller vissa saker. Personer har ringt upp henne och stöttat henne, men sagt att det inte går i Sverige idag att säga något om slöjan. Att hon ska ange andra skäl om hon inte vill ha en praktikant. Att hon alltså inte ska vara fullt uppriktig om hon inte vill råka illa ut. På frisörsalongen säger kunder till Vicky att de stödjer henne men att de inte skulle våga säga det på sin arbetsplats. Även personer som har en ganska hög position på sina arbeten (statliga som privata) säger samma sak. Vicky har även kunder som är politiskt aktiva – moderater, socialdemokrater, folkpartister – ja från alla partier. Även de säger sig inte kunna prata fritt offentligt. De är alla rädd för att bli utsatt för samma sak som Vicky.
Du var en modig flicka framför tulltjänstemannen. Och när det här hände blev du inte rädd utan beslutsam. Är det din utländska bakgrund som spelar in?
Jo, det är det kanske, säger Vicky. Plus generna, skämtar hon. För de flesta ungrarna sade ju inte ifrån – precis som svenskarna idag. Men svenskar lever ju i ett friare samhälle än åttiotalets Ungern. Vi borde inte vara konflikträdda.
Är vi svenskar kanske lite fega?
Vicky skrattar lite: Kanske jag hade blivit rädd och ledsen av skriverierna om jag varit född och uppvuxen här.
Tror du att det stora stödet till dig har påverkats av att du är invandrare?
Ja faktiskt, det ligger mycket i det. Svenskar kan vara mycket öppnare mot en invandrare. Om de stödjer mig behöver de inte vara så rädda för att bli anklagade för rasism. Kanske jag inte hade fått det här stödet om jag varit ”helsvensk”.
Vicky säger att hon under det gångna året funderat på saker som hon aldrig tänkt på förut. Hon har skaffat sig nätverk, bl.a. utbyter hon erfarenheter med en engelsk frisör som varit utsatt för samma sak. Innan den här händelsen tänkte hon inte på religioner och olika samhällssyner. En slöja var för henne ett slags huvudbonad – som hon inte lade någon värdering i – mer än att hon ville ha barhuvad personal på salongen.
Idag har Vicky läst på om islam och slöjan och har delvis kommit till en annan slutsats. Hon vet nu att de flesta muslimer inte bär slöja och att slöjbärandet är något som kommit de senaste decennierna. Hon uppfattar slöjan som en problematisk symbol som inte hör hemma på arbetsplatsen. Hon betonar att det inte bara gäller islam utan att hon generellt har blivit mer kritisk mot religiösa symboler som demonstreras offentligt. Det är viktigt att samhället förblir sekulärt, säger hon. Hon har varit i kontakt med Humanisterna och har där fått berätta om sina erfarenheter. Det här var saker hon inte funderade på för ett år sedan. Vicky säger att hon är medveten om att slöjan för många muslimer enbart är en identitetsmarkör, men det påverkar inte hennes uppfattning; hon har arbetat upp sitt företag och vill att anställda ska vara lojala mot dess image. Det handlar inte bara om slöjbärande muslimer; idag vill hon helst inte se några religiösa symboler på personalen. (Hon tillåter inte heller tatueringar eller ansiktspiercingar som kan väcka anstöt. Det har hennes praktikanter och anställda inte haft invändningar emot och i förekommande fall har de accepterat att täcka större tatueringar på axlar eller bytt ringen i näsan mot något mer diskret. Ingen hade blivit förolämpad av denna policy till den dagen i fjol då Rayan klev in på salongen.)
Det är också en annan händelse som ligger några år tillbaka som Vicky tänkt en del på, nämligen att hon först för några år sedan blev medveten om att hennes dotter levde i en helt annan kulturell verklighet än hon själv och i en helt annan miljö än den Vicky upplevde när hon kom till Sverige som tonåring. Dottern var vid 13-14 års ålder tvungen att ta kulturella hänsyn på skolan i centrala Malmö som Vicky inte riktigt begrep sig på: ”Mamma, du har köpt en för kort kjol, den kan jag ha på semestern eller på en skola utomlands, men inte här för då får jag dåligt rykte.” Shorts var inte att tänka på.
På skolan, där 98 % av eleverna var av invandrarbakgrund, ville inte dottern säga att hon hade en svensk far och en ungersk mor. Hon sa att hon var helungerska och började t.o.m. prata ungerska med elever med ungersk bakgrund. Och detta inte för att öva språket som man skulle tro utan för att verkligen bevisa för alla hennes klasskamrater att hon var 100 % ungersk vilket hon var rädd att de tvivlade på. Vicky hade aldrig tidigare funderat på hur många procent svensk eller ungersk hennes dotter var, men tydligen var härkomst av stor vikt för dotterns skolkamrater och att vara helungersk trumfade ”halvsvensk” eller ”svensk”. På ett besök i Rosengård uppmanade hennes kamrat henne att hon skulle dölja sitt blonda hår under en luva för att undvika ”problem”. Kamraten var inte alls rasistisk, poängterar Vicky, utan det var av omsorg om dottern hon sade så.
Så till sist, vad har du lärt dig det gångna året? Hur hade du handlat idag om en slöjklädd elev sökt praktik?
Jag hade varit försiktigare med hur jag uttryckt mig. Jag hade tänkt efter först vad flickan ville ha – praktik eller pengar…
Men om den situationen skulle uppstå att en redan anställd personal plötsligt börjar med huvudbonad och att fallet drivs till EU-domstolen och att du förlorar där?
Oj! Då slutar jag med den här salongen och börjar med något annat. Eller blir ensamföretagare utan anställda eller praktikanter. Min klädpolicy står fast.