HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Av Julia Caesar
Ett skräckscenario? Förvisso. En grundlös fantasi? Nej, inte alls. Utplånandet av nationer och kulturer är målet för starka både inom- och utomparlamentariska krafter i hela världen. Okunnighet och historielöshet hos allmänheten är två av medlen. Andra medel är en tynande nationell självkänsla som har undergrävts i decennier och diffusa skuldkänslor som är tacksamma att exploatera.
I Sverige har vi kommit långt – kanske längst i världen – i den nationella nedmonteringen. Skolan, påhejad av politikerna, har gjort sitt för att undergräva kunskaper om vår historia och pulvrisera en bildningstradition som för bara några decennier sedan levde och blomstrade. Journalistkåren har sedan 1960-talet aldrig missat ett tillfälle att upphöja globalisering och mångkultur till riksnorm och kasta skit på Sverige och svenska folket. Lika länge har politikerna dagligen stretat med uppgiften att förvandla Sverige till ett mångkulturellt inferno. De har sannerligen lyckats.
Uppblåsta egon dinglar fritt i rymden
Historielösa föräldrar för historielöshet vidare till sina barn. Uppblåsta rotlösa egon dinglar omkring fritt i rymden som lösflygande grussplitter utan förankring och sammanhang. Många i yngre generationer verkar i dag tro att de har uppfunnit sig själva. Sina förfäder vet de ingenting om, sitt ursprung har de förkastat. Det gamla är värt förakt och galla. Nu lever vi en ny tid.
Signaturen Diktaturens kreatur formulerar det så här i en kommentar till en av mina tidigare krönikor, ”När en mamma dör”:
”Vi blir alltmer historielösa, våra politiker hamrar in att vi har en värdelös kultur, att vår historia är rena barbariet. Som med farten av ett expresslok färdas vi in i ett stadium där det inte finns någon historia, det finns ingen framtid. Det finns bara nu. Överallt härskar rotlöshet och normupplösning. De som har drivit på denna förändring kommer att stå med gapande munnar av förskräckelse den dagen kittet som håller samman samhället till sist brister.”
Almedalen som spottkoppsarena
Jag är luttrad vad gäller svenska media och vad de spyr ur sig. I ett sjukt land med sjuka media tvingas man lära sig att skärma av för att bevara sitt förstånd. I början av den gångna politikerveckan i Almedalen på Gotland ringer en god vän och journalistkollega och säger att nu orkar han inte längre. Han står inte ut med flosklerna, hyckleriet, ensidigheten och lögnerna. Han mår illa av Almedalen som spottkoppsarena där det är fritt fram för vem som helst att spotta på ett demokratiskt invalt parti i riksdagen – Sverigedemokraterna – och få applåder för det. Nu skulle han stänga av, sa han. Inte se eller höra ett enda program, inte läsa en tidning. Man måste värna sin sinnesfrid, annars kan man faktiskt bli galen. Senare i veckan meddelar han att han inte har några symtom på medieabstinens. Tvärtom, han mår mycket bättre.
”Fortsätt brännmärka SD som nazister i varje givet läge”
Konkurrensen är hård, men redan på politikerveckans andra dag slås vidrighetsrekordet av en artikel skriven av Petter Larsson i Aftonbladet. Han är en av de oumbärliga krafterna i Aftonbladets propagandastall av vänsterslynglar. Här är några citat från en föreläsning där han ger sin syn på Sverigedemokraterna. Jag rekommenderar läsarna att se videon, den är en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion. Notera den uttryckslösa mimiken och de kraftlösa, feminina handrörelserna. Cirka 16:35 minuter in i föreläsningen säger han:
“Det viktigaste tror jag är att man fortsätter brännmärka dem som nazister i varje givet läge. Man ska påtala vilka de är, liksom.”
“Min tanke med detta är att om man brännmärker SD stenhårt så kan man sedan använda SD som slagträ mot moderater och folkpartister. Kolla, deras förslag är som SD, och SD är ju nästan nazister. Det är i alla fall den logiken jag arbetar efter än så länge.”
Bit för bit kommer de att försöka utplåna vår historia
Om integration och invandring säger Petter Larsson:
“Ett övergripande mål för vänstern måste vara att hålla undan dessa frågor, eftersom varje gång dessa frågor diskuteras så kommer SD att gå framåt.”
När jag läser artikeln i Aftonbladet förstår jag att det är så här den ser ut, den senaste hjärntvättstaktiken för att få svenska folket att ge upp vår historia och vår nationella identitet. Strategierna hos den Sverigehatande PK-eliten blir isande tydliga. När inga andra strategier lyckas kommer de att tala om för oss att det svenska folkhemmet aldrig har existerat. Bit för bit kommer de att försöka utplåna vår historia. Mönstret från diktaturer är alltför välbekant.
”Folkhemmet har aldrig funnits”
Vem kan vara bättre lämpad än Petter Larsson att tilldelas uppdraget att förfalska Sveriges historia? Artikeln är ett angrepp på det tal av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson som inledde årets politikervecka i Almedalen. För när ”fel” politiker talar om det socialdemokratiska folkhemmet, då bara måste det socialdemokratiska Aftonbladet i enlighet med sitt tvångssyndrom ingripa och undanröja riskerna för folkliga framgångar. Agendan är att SD ska brännmärkas, som sagt. Petter Larsson skriver:
”Något folkhem fanns nu aldrig i verkligheten. Det var en idé, ett politiskt projekt. Och även om kanske just Åkesson möjligen uppskattar dess hemmafruideal och kommunistövervakning, så var den välfärdsstat han tror existerade på, säg 60-talet, i själva verket en mager skugga av dagens. Men myten om ett förlorat paradis är centralt för nästa led i Åkessons tankevärld: syndafallet.”
Petter Larsson glömde en sak: vi som var med
Petter Larsson glömde en sak: vi som var med. Jag är ett barn av det svenska folkhemmet. Liksom miljoner andra svenskar föddes jag in i det och växte upp med det. Folkhemmet gjorde mig till den jag är. Att påstå att det aldrig har funnits är att påstå att jag och generationer före och efter mig heller aldrig har funnits. Det är historieförfalskning av värsta slag, och avsikten är tydlig. Om vi inte vet någonting om vår historia blir vi lätta byten för Petter Larsson och hans kompisar i medias desinformationstrupper att manipulera och pumpa fulla med lögner om mångkulturens välsignelser.
Så länge vi finns till ska vi berätta
Men så lätt ska inte matchen bli. Sverigehatarna bland politiker och journalister arbetar idogt för att beröva oss vår framtid. Men de ska inte få ta ifrån oss vår historia. Så länge vi finns till ska vi berätta, om och om igen. Om hårt arbete, sammanhållning, trygghet och ett växande välstånd. Om landet vi byggde tillsammans medan svenska politiker fortfarande värnade om sin egen befolkning.
Mina föräldrar var inte ens födda när socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson (1885-1946) höll sitt berömda folkhemstal under en remissdebatt i riksdagen 1928. Men folkhemmet skulle komma att prägla hela deras liv.
”Det goda hemmet känner inga kelgrisar och inga styvbarn”
Redan 1921 hade Per Albin Hansson sagt:
”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.”
1928 höll han det tal som skulle bli klassiskt. Han talade om det goda hemmet där det inte skulle finnas några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. I det goda hemmet skulle likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råda. Alla sociala och ekonomiska skrankor som skilde medborgarna i härskare och beroende, plundrare och plundrade skulle rivas ner.
Det var visionen. Men Per Albin Hansson gav också en bild av vilken sorts land Sverige var för 84 år sedan, 1928 års Sverige:
”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”
Idén om folkhemmet var ursprungligen borgerlig men snoddes på ett begåvat sätt av socialdemokraterna. När de kom till makten 1932 och Per Albin Hansson blev statsminister satte de igång med sitt folkhemsbygge.
Från djupaste fattigdom till ett drägligt medelklassliv
Mina föräldrar var en del av de röda stugornas folk som formade och formades av en ny tid. I hundratusental bröt de upp från landsbygden för att söka sig en säkrare utkomst i städerna. Runt omkring dem förvandlades jordbrukarsamhället till det tjänstesamhälle som de själva kom att bli en del av. Jordbruken lades ner i rasande takt, byarna på landsbygden övergavs. Det kallades urbanisering och strukturrationalisering. Åt de inflyttande massorna snabb- och fuskbyggdes tegelkaserner utkastade på leriga åkrar i städernas utkanter.
Under en lång följd av år arbetade mina föräldrar sig upp ur den djupaste fattigdom till ett så småningom drägligt medelklassliv. Jag kan utan ansträngning känna igen mig i vad författaren Vilhelm Moberg (1898-1973) skriver i ”Svensk strävan” 1941, en bit in i folkhemmets epok:
”Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.” (Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)
Vi blev de första som skördade frukterna
För de flesta i mina föräldrars generation var studier utöver sjuårig folkskola inte att tänka på. Det var förbehållet överklassen. Men staten tillhandahöll trygga lågbetalda jobb. ”Statens kaka är liten men säker”, sa man.
Vi, deras barn, skulle bli de första som skördade frukterna av de uppluckrade klassgränserna. På 1950- och 60-talen nådde välståndet fram även till fattiga arbetarfamiljer. Vi skulle få studera. Vi skulle ”bli något”. Våra möjligheter befann sig ljusår ifrån dem som erbjöds min farfar, som blev tidigt moderlös och växte upp på socknens fattighus. Honom har jag berättat om i krönikan ”Landet som försvann”. Trots sin svåra start blev han en av dem som med lång och trogen tjänst byggde folkhemmet.
”Vad ska det vara bra för?” fnös farfar
När jag var tolv år sa jag till farfar att jag tänkte ta studenten – givetvis utan att förstå att jag rörde vid hans, det före detta fattighushjonets, allra ömmaste tå.
”Hö hö!” fnös farfar. ”Vad ska det vara bra för? Du ska ju ändå gifta dig.”
Jag knöt nävarna i ursinne. Jag skulle minsann visa honom. När jag sju år senare tog studenten, vem stod på skolgården, stolt som en tupp, om inte farfar. Ingen i vår släkt hade någonsin tagit studenten, än mindre blivit akademiker. Detta utspelade sig på den tid då studentexamen betydde någonting. Arbetsmarknaden låg öppen, man kunde välja och vraka bland jobben. I dag låter det som någonting ur sagornas värld. Men så var det.
Olika ödlearters liv under krita
I folkhemmet fanns fantastiska, kunniga, entusiastiska lärare, hängivna sitt yrke och besjälade av att få lära ut allt vi behövde veta om ackusativ och konjugativa verb, trettioåriga kriget, latinsk hexameter hos Ovidius och Vergilius, puniska krigen, strukturerna i 400 miljoner år gamla fossiler och olika ödlearters liv under kritaperioden. Generöst delade de med sig av sina kunskapers rikedom. Flera av dem skulle antagligen i dag kallas ”nördar”. Jag är djupt tacksam mot dem som öppnade nya världar för mig och många andra. I dag är förmodligen alla döda, ändå vill jag hedra de älskade skolfuxar och nördar som kantade vägen genom folkskola, realskola och gymnasium. Med sitt hängivna arbete gav de mig och tusentals andra barn en kunskapsplattform som borde vara varje barns självklara rättighet men inte längre är det.
Hemmafruidealet var bra för oss barn
Det tidiga folkhemmets hemmafruideal är ett smolk i ögat på Petter Larsson och dagens genusmaffia. Men för oss barn var det bra. Våra mammor var hemma, och vi var trygga. Vi gick ut och in hos varandra, hemmen levde och dörrarna var öppna. Överallt fanns en mamma i blommig städrock som bjöd på saft och hembakta bullar och tvättade rent våra skrubbsår. Det fanns inte ett ”hen” så långt ögat såg. Vi delade vår fattigdom, den var ett gemensamt levnadsvillkor. Alla var fattiga, och det var ingenting man skämdes för eller försökte dölja. När maten eller pengarna tröt kunde man tillfälligt låna av grannarna. Någon delade med sig av sina bärbuskar, någon fiskade, någon hade potatisland, någon hade höns.
Antikommunismen hade jag heller ingenting att invända emot, och på den punkten finner jag ingen anledning till omprövning.
Gömda vinflaskor en tröst
Bilden av folkhemmet ska inte romantiseras. Det kalla kriget pågick, och Sverige spelade under täcket med Nato. Sveriges samarbete – ända upp till ministernivå – med den östtyska diktaturen DDR pågick för fullt ända tills DDR kollapsade 1989-90.
Trångsynthet och bigotteri frodades. Fördomar mot allt och alla som uppfattades som avvikande drabbade bland annat homosexuella. Homosexualitet sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Hemmafruidealet gjorde tillvaron trygg för barnen och bekväm för männen, men säkert hade många kvinnor hellre velat förvärvsarbeta. När motboken avskaffades 1955 blev gömda vinflaskor i mangelkorgen och linneskåpet en tröst för kvinnor som tänkt sig en annan sorts liv, kvinnor som jag såg på nära håll. Men att se folkhemmet i ett avromantiserat ljus är något helt annat än att förneka att det har existerat.
Sverige surfade på en nära 30-årig högkonjunktur
Inte heller ska socialdemokraterna ges hela äran för folkhemmets framväxt. De ekonomiska faktorerna var extremt gynnsamma på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Under hela efterkrigstiden och fram till oljekrisen 1973 surfade Sverige på toppen av en rusig obruten högkonjunktur utan motstycke. På grund av den så kallade neutraliteten under andra världskriget (ifrågasatt av många, bland annat historieprofessorn Klas Åmark i boken ”Att bo granne med ondskan”) hade Sverige ett gyllene utgångsläge efter krigsslutet 1945. Där andra europeiska länder låg skövlade och söndertrasade efter kriget var svensk industri och infrastruktur oskadda. Den svenska industrin hade ett smörläge – och använde det. Högkonjunkturen skulle komma att pågå i nästan 30 år.
Politik som skulle förstöra landet för all framtid
Med sådana ekonomiska förutsättningar hade borgerliga regeringar kanske gjort lika bra eller bättre ifrån sig. Det undandrar sig min bedömningsförmåga. Jag kan bara berätta om det jag upplevde. Och alltihop ändrades 1969 när Olof Palme (1927-1986) efterträdde Tage Erlander (1901-1985) som statsminister. Det var ungefär då mina föräldrar slutade rösta på socialdemokraterna. Ändå anade de ingenting om vad Palmes så kallade ”solidariska flyktingpolitik” skulle komma att innebära för Sverige. Ytterst få anade att den politik som Sverige inledde kring 1970 skulle komma att förändra och förstöra landet för all framtid.
”Det mest moraliska yrket i världen”
Tage Erlander och den unge Olof Palme hade träffats hastigt på ett tåg 1951. Den 20 september 1953 bjöds Palme in till en middag på regeringsresidenset Harpsund i Sörmland. I sin dagbok skrev Tage Erlander efter mötet:
”Mycket intelligent förvisso, men har han den moraliska motståndskraft som behövs hos en politiker? Att vara politiker är nämligen det mest moraliska yrket i världen.” (Ur Henrik Berggrens biografi om Olof Palme, ”Underbara dagar framför oss”.)
Resten vet vi. Den gänglige, okarismatiske Tage Erlander, folkskollärarson från Ransäter i Värmland, förfördes av den internationellt utbildade överklassonen Olof Palme, förvisso inte erotiskt men i symbolisk mening. Ett slags far- och sonförhållande uppstod, och en ny era tog vid som på sikt skulle komma att avskaffa folkhemmet.
Vi bär alla på en berättelse
Historieförfalskning ska inte få pågå utan motstånd. Vi bär alla på en berättelse. Ordet ”berättelse” har blivit ett politiskt modeord som i dag används av så gott som alla politiker med självaktning. SD-ledare Jimmie Åkesson använde det flitigt under sitt tal i Almedalen på måndagen. En av dem som först myntade begreppet är Jonathan Sacks, överrabbin för Storbritanniens judar, i boken ”The Home We Build Together. Recreating Society” (2007).
Han citerar den skotske filosofen Alasdair MacIntyre:
”Människan är i sina handlingar och praktik likväl som i sin fantasi väsentligen en historieberättande varelse. Han är det inte nödvändigtvis från början, men blir genom sin egen historia en berättare av historier som gör anspråk på sanning. Men nyckelfrågan för människor handlar inte om deras eget författarskap; jag kan bara besvara frågan ”Vad ska jag göra?” om jag kan besvara den första frågan: ”Vilken eller vilka berättelser är jag själv en del av?”.
Vi har rätt till våra egna berättelser
Så vems historia är det som ska berättas? I dag dränks vi i tyckareliternas politiskt korrekta lögner och tillrättalägganden av den verklighet som pågår runt omkring oss. Mediebruset dånar allt högre. Vi är många som inte känner igen oss, det är som om medias bilder kommer från en annan galax. Vi kan stänga av, som den vän jag berättade om i början av texten. Vi kan välja vad vi utsätter oss för. Vi är skyldiga oss själva att värna den ömtåliga kärna vi har inom oss. Och vi har rätt till våra egna berättelser.
Det är skillnad på historia och minne, skriver Jonathan Sacks. Historia är någon annans berättelse. Den handlar om saker som hände någon annanstans, i en annan tid. Minnet är MIN historia. Det handlar om saker som hände MIG. Minnet är en viktig del av vår identitet. Det är den historia som JAG är en del av, den pågående berättelse där JAG ingår. Den historien kan vara gammal. Men jag är en del av den.
Historia ger svar på frågan ”Vad hände?” Minnet besvarar frågan ”Vem är jag?”
Varför frågade vi inte mer?
När min mamma avled i våras ställdes mina syskon och jag inför frågor som vi delar med de flesta som förlorar en nära anhörig. Varför frågade vi inte mer medan någon kunde svara? Nu finns det frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Några månader senare sitter jag med mängder av kvarlämnade bilder och dokument – mysterier som förmodligen aldrig kommer att få några svar. Jag sliter mitt hår i ilska och självförebråelser. Varför – VARFÖR – frågade jag inte?
Alla vi som har lämnat tonårsacnen bakom oss har en viktig uppgift, den att berätta för yngre generationer om ett svunnet Sverige. Man kan skaffa en billig bandspelare och prata in sin berättelse även om ens efterkommande inte vill lyssna just nu. Eller skriva sin egen livsberättelse. Dina anhöriga kommer att tacka dig, och gråta floder dessutom, när du inte längre finns och de hittar berättelsen eller inspelningarna.
Medan mina föräldrar ännu var friska och hade minnet i behåll gjorde jag bandade intervjuer med dem. Det är jag glad för nu. De tyckte om att berätta om sina liv, sina föräldrar och syskon, om släkten, om sin barndom. Nu när våra föräldrar är borta är banden (som ska förvandlas till CD-skivor) en skatt värd mer än guld för mig och mina syskon.
Släktforskning är en revolutionär rörelse
Nästa steg i att skriva sin egen historia är att släktforska. Släktforskning är en folkrörelse. En revolutionär rörelse som är ett vaccin mot historielösheten. Ett folk som känner sina rötter och sitt ursprung kan inte manipuleras av historieförfalskare. Fast jag nyss har börjat, och nästan bara har hunnit ta itu med en tjock lunta som en moster har skrivit på lösa lappar med ett gummiband omkring, (”Ta hand om det här du Julia”) känner jag en oerhörd respekt för dem som levde före mig. Vi kommer av ett folk av torpare, bönder och dragoner, ett stolt, dugligt och egensinnigt folk som med hårt arbete byggde det land som våra politiker nu är i full färd med att förstöra. Vi förvaltar deras arv, vi är skyldiga att hedra dem.
Växtvärk är en åkomma som kan sitta i hjärtat
I ett kåseri i SR ”God morgon Världen” den 24 juni tar deckarförfattaren Åsa Larsson sin avstamp i en resa i ett Kina i snabb förändring. Vemodet följer henne i hälarna utan att hon riktigt förstår varför – ända tills hon minns sin mormor.
”Jag tänker på min mormor och hur jag följde henne till sommarladugården och höll upp kosvansen medan hon handmjölkade. Hon kunde allt: kärna smör, spinna, ta hand om djur, göra tvål, väva gardiner tunna som sommarhimlen. Den tiden är borta nu. Jag kan inte handmjölka eller göra korgar av björkrot. Jag har inget sånt att lära mina barn. Jag vet att tiderna måste förändras. Jag vill förstås inte leva som mormor. Men jag vill vara nostalgisk och sentimental och sjunga sånger, eller i varje fall skriva deckare, om det som har gått förlorat. Växtvärk är en åkomma som kan sitta i hjärtat.”
Åsa Larsson är inte ensam om sin nostalgi. Vi är många som känner sorg över allt som har gått förlorat. Alla har vi någonting att berätta och någonting att slå vakt om. Så ta din plats i historien! Ditt liv är lika märkvärdigt som någon annans.
Ju fler vi blir som berättar, desto svårare blir det att ta vår historia ifrån oss.
Litteratur:Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme.Jonathan Sacks: The Home We Build Together. Recreating Society. Markus Uvell, Erik Meier Carlsen: Folkhemspopulismen. Berättelsen om Sverigedemokraternas väljare.Klas Åmark: ”Att bo granne med ondskan”.