HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
Af Julia Caesar
Vi har fått nog. Vansinnet måste få ett slut. Vi klarar inte längre att ta hand om och försörja alla invandrare och flyktingar som regering och riksdag dyvlar på oss. Vi kräver att regeringen omedelbart stoppar nuvarande invandringspolitik. Vi säger stopp NU.
Vi har varit solidariska, precis som vi har blivit tillsagda. Gudarna ska veta att vi har ansträngt oss blå för att visa vårt ädelmod, vår godhet och vår inpiskade ”solidaritet”. Vi ville så väl. Framför allt ville vi oss själva väl. Vi ville behålla makten. Utan makt är vi ingenting. Vi vet ju att om man inte ställer upp på mångkultur och massinvandring så är man utslängd ur alla sammanhang på mindre än fem röda sekunder. Karriär finito och placering i den sociala frysboxen.
Till slut trodde vi på vår egen godhet. Vi började definiera oss själva som ”De Goda”. Det var en otrolig kick för självförtroendet. Vi mådde så bra! Vi tyckte dessutom att vi var smarta när vi såg en chans att få de tomma lägenheterna i allmännyttan uthyrda. Folk som folk, liksom. Utfyllnadsmaterial. Självklart hoppades vi att våra partikamrater på riksnivå skulle se och imponeras av vår lojalitet och ha oss i åtanke ifall någon plats i partitoppen skulle bli ledig.
Med chock och förfäran ser vi hur det blev. Mångmiljonunderskotten skenar i våra kommunbudgetar. Hyrorna för de nya hyresgästerna betalas via socialbudgeten, det vill säga skötsamma kommuninvånare får betala dem med sina skatter. Vi har inga bostäder kvar till kommunens egna ungdomar. De utlovade pensionsräddarna arbetar inte. Allt tyder på att många aldrig någonsin kommer att arbeta. De måste försörjas av andra livet ut.
Nu står vi här med en oöverblickbar katastrof. Våra kommuner splittras och faller sönder framför våra ögon. Motsättningar och konflikter växer i takt med att invånarna upplever de fulla konsekvenserna av mångkulturen i form av nedbrända skolor och bilar, överfallsvåldtäkter, rån, misshandel, skottlossningar och mord. Vi får våra egna väljare emot oss. Invånarna är otrygga och rädda. Vi förstår dem, vi är också rädda. Vi vågar knappt gå och handla på Konsum eller Ica längre utan att riskera att stöta ihop med glödförbannade kommuninvånare som anklagar oss för att ha förstört deras hembygd för all framtid. Och de har ju rätt! Det är just det vi har gjort. Vi kommer aldrig att förlåta oss själva.
Vi har motvilligt börjat förstå att vi har gått på den största blåsningen i modern tid. Och inte nog med det – vi har blåst oss själva. Våra egna partikamrater har förrått oss, och vi har med änglalika leenden på våra hycklande anleten låtit oss bedras. Nu drabbar eftertankens kranka blekhet oss med full kraft. I framtidens historieböcker kommer vi att framställas som svikare och idioter. Nu får det vara nog! Vi tänker inte medverka till förstörelsen av vårt land längre. Vi kan inte sova på nätterna. Vi ser med fasa fram emot valet 2014. Vi kommer att falla handlöst – från makten, pengarna, privilegierna – ja allt som vi tog för givet. Vi brottas dagligen med vårt självförakt. Vi kan inte längre se våra egna barn i ögonen. Vi vågar inte tänka på vilket slags framtid vi lämnar över till dem.
Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop
Nej, en sådan bekännelse kommer vi aldrig att få se från de styrande i Sveriges 290 kommuner. Så mycket ärlighet ska vi inte vänta oss. Men nu sprider sig paniken över en alltmer ohållbar situation i allt fler kommuner. Situationen håller på att gå över styr. Asylsökande och anhöriginvandrare väller in över landets gränser i en extrem omfattning som Sverige – trots ordinarie massinvandring – inte har upplevt sedan Balkankrigen i början av 1990-talet. För närvarande kommer cirka ettusen asylsökande varje vecka mot normalt hälften så många.
Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop. Det har i princip tre orsaker. Den ena är migrationsverkets beslut att automatiskt ge tillfälligt uppehållstillstånd i tre år till alla som kommer från Syrien eller säger sig komma från Syrien. Därifrån kommer nu mer än 200 asylsökande i veckan. Den andra är att dammluckorna har öppnats för somalisk anhöriginvandring efter en överenskommelse mellan alliansregeringen och miljöpartiet och en prejudicerande dom i migrationsöverdomstolen i januari om att DNA-test kan godtas istället för giltiga ID-handlingar. Somaliska föräldrar som har övergett sina barn och satt sig själva i säkerhet i Sverige kan därför ta hit sina åtta, tio eller fjorton barn och andra anhöriga som de har flytt ifrån. Minst 27 000 somalier väntas till Sverige, de flesta analfabeter.
Diabetessjuk man och åtta barn
På tidningsredaktionerna landet runt står glädjen högt i tak över de somaliska nytillskotten. I Norrköping berättar tidningen Folkbladet glädjestrålande om 46-åriga Sahra Haij från Somalia som för fyra år sedan reste ifrån man och åtta barn i Mogadishu men nu har fått dem till Norrköping. Hon har till och med varit och hälsat på dem i det land som hon flydde ifrån. Dessa anmärkningsvärda uppgifter föranleder inga besvärande frågor från Folkbladets reporter. Två av de åtta barnen är gravt synskadade, och Sahra Haijs make Hussein Mohammed, 52, har diabetes.
”Det som oroar makarna allra mest är hur det ska bli med bostad. Den lilla tvårumslägenheten i Åby, där Sahra har bott ensam i väntan på familjen, är alldeles för trång för tio personer. Till och med i flyktinglägret i Addis Abeba hade familjen tre rum” skriver Folkbladet.
Ytterligare 500 somaliska barn och 100 vuxna väntas till Norrköping.
I Uddevalla väntar Mohammad på fru och sju barn
I Uddevalla väntar 33-årige Mohammad Ibrahim på fru och sju barn. Äldsta dottern är 13 år och den yngsta är ett och ett halvt år. De har inte träffats på två år. Inför Bohusläningens storögda reporter drar Muhammad Ibrahim sin inövade berättelse:
”Stamkriget hade trappats upp under flera år och en dag slutade familjens liv i Somalia i tragedi. Min pappa, min syster och bror dödades. Jag bara sprang” säger han.
Det yngsta barnet är ett och ett halvt år. Muhammads fru var alltså gravid när han ”bara sprang” och lämnade henne och de sex barnen. Han betalade ”en man” (läs: människosmugglare) för att komma till Sverige. ”Nu är en fyrarumslägenhet bokad för familjen” skriver Bohusläningen.
Det är bara att gratulera Norrköping och Uddevalla till de nya kostbara invånarna. Är det någon som tror att de här sju- och åttabarnsfamiljerna kommer att försörja sig själva inom överskådlig tid? Och hur ”bokar” en svensk familj en fyrarumslägenhet?
Ingen vet hur många som kommer
Utöver det stadigt växande inflödet av somaliska anhöriginvandrare ökar flyktingströmmarna från Syrien kraftigt, med benäget bistånd från kriminella människosmugglare. Att alla får tillfälligt uppehållstillstånd i tre år är ett svårslaget dragplåster. Migrationsverket har kapacitet för 30 000 asylsökande. Just nu finns mer än 37 000. Ingen vet hur många som kommer.
”Det är svårt att prognostisera, vi vet inte” säger Tolle Furugård som är enhetschef på migrationsverket i Örebro, till Sveriges Radio Ekot.
”Det är brist på resurser och boende, och det har blivit vardag att kommuner inte vill ta emot asylsökande” säger han.
I min förra krönika, ”Syriens sak är inte vår”, skrev jag att migrationsverket nu är febrilt sysselsatt med att handla upp allt vad Sverige har av stug- och campingbyar, konferensanläggningar och hotell för att härbärgera människosmugglarnas kunder från Syrien, Somalia och Afghanistan. Det handlar om formlig dammsugning på förläggningsplatser. Alltsammans på svenska skattebetalares bekostnad. I sista hand återstår att resa tältförläggningar.
”Vi är inte välkomna som hyresgäster”
”På ansökningsenheterna framförallt i Stockholm, Malmö och Göteborg kan det vara fullkomligt kaotiskt. Det kan ligga folk på madrasser i källare och andra liknande lösningar på natten, sedan måste de vidare på dagen för då kommer nya asylsökande, det måste vara ruljangs. Det är inte ovanligt att vi sätter personer som kommit på bussar på någon camping innan vi ens hunnit registrera dem för att veta vilka de är” säger Tolle Furugård på migrationsverket i Örebro.
Ute i kommunerna ökar motståndet och motviljan. Allt färre kommuner vill ta emot asylsökande. Insikterna om konsekvenserna börjar sjunka in hos ansvariga kommunpolitiker. De ser sina egna maktpositioner men också sina kommuner hotade av ekonomiskt, socialt och kulturellt sönderfall.
”Jag känner en tilltagande oro ute i kommunerna, att vi inte är välkomna som hyresgäster, då det sätter press på deras service, för barnen måste gå i skolan och landstingen måste ordna sjukvård” säger Tolle Furugård.
Den politiskt korrekta fernissan måste värnas in i det sista
Tolle Furugård känner alldeles rätt. Under våren och sommaren har nödropen från kommunerna ljudit allt högre. De skulle aldrig formulera sig som i inledningen av den här krönikan. Givetvis inte. Den politiskt korrekta fernissan måste hållas blank in i det sista. Ritualen är att som trogna sektmedlemmar i bästa hallelujaanda bekänna sig till tron på mångkulturen – och omedelbart därefter betacka sig för dess konsekvenser.
Så här låter det till exempel i ett nödrop från kommunstyrelseordförandena i tolv hårt drabbade kommuner, publicerat på Dagens Nyheters debattsida:
”Sverige har en politiskt stabilt förankrad och väl utvecklad flyktingpolitik som är viktig för många människor som drabbas av krig och förtryck av olika slag. Våra kommuner har tagit ett mycket stort ansvar för flyktingmottagandet genom åren. Vi välkomnar de nya möjligheterna till återförening som nu öppnats. Familjeåterförening utgör en viktig grund för en lyckad och långsiktig etablering i Sverige.”
Bilden av en hotande kommunal kollaps
Sedan övergår de politiskt korrekta lovorden i en lång lista över de svårigheter som massinvandringen innebär för kommunerna. Bilden av en hotande kollaps tornar upp sig:
· Pengarna räcker inte.
· Systemet med det statliga etableringsstödet på två år är förödande.
· Det kan ta upp till tio år för kortutbildade och analfabeter att bli självförsörjande, om de någonsin blir det, och hela vägen fram till detta osäkra mål är kommunernas ansvar.
· Arbetslinjen har misslyckats eftersom invandrarna får bosätta sig var de vill och inte där jobben finns.
· De nya reglerna om familjeåterförening innebär att det på kort tid kommer flera hundra somaliska anhöriga till var och en av de kommuner som har tagit emot många flyktingar från Somalia.
”Vi vill inte ställa grupp mot grupp”
”Kommunerna kan tvingas till skattehöjningar, nedskärningar eller omprioriteringar och därmed ställa verksamheter emot varandra när pengarna inte räcker till allt. Vi vill inte att resursbehövande grupper i våra kommuner inom vården, skolan och omsorgen ska kunna spelas ut mot flyktinginvandrarna” skriver de tolv kommunpolitikerna.
Hm – ”ställa verksamheter emot varandra”? Låter det inte bekant på något sätt? Det var innebörden i Sverigedemokraternas valfilm inför valet 2010. Den som tv4 vägrade visa för att den ”ställde grupp mot grupp”. Två år tog det för verkligheten att hinna ifatt.
Kommunalråden har anledning att vara oroliga
Kommunerna vill ha full kostnadstäckning för sina utgifter. ”Staten måste ta sitt ansvar och kompensera de kommuner som genom ett stort flyktingmottagande tar ansvar för nationellt fattade beslut” skriver de tolv kommunstyrelseordförandena i Alvesta, Borlänge, Falköping, Flen, Katrineholm, Köping, Lindesberg, Ludvika, Nässjö, Trollhättan, Växjö och Örebro. Siffror från de här tolv kommunerna visar vad det handlar om. Kommunalråden har all anledning att vara oroliga.
”Gå med i någon förening eller politiskt parti”
Nio av de tolv kommunerna är socialdemokratiskt styrda. För två år sedan ställde signaturen ”Småland” en fråga till politikerna på Nässjö kommuns hemsida (Politikerdialogen). Nässjö är en av de mest kostnadstyngda kommunerna när det gäller försörjningsstöd till utrikes födda, med en överrepresentation på 20,2. ”Småland” frågade:
”Ursäkta frågan, men vad anser ni politiker om den massinvandring som blivet i såväl Nässjö och Forserum. Hur mycket har kommunen varit beredd på vad som kommer att hända då vi övriga känner oss HELT ÖVERKÖRDA. Vad är ert svar?”
Bo Zander, socialdemokratiskt kommunalråd, svarade:
”Tyvärr råder det en hel del okunskap i dessa frågor och som jag tror bottnar i rädsla. Ett enigt kommunfullmäktige har ställt sig bakom avtalet med migrationsverket. Att tala om massinvandring är således tagit helt i luften! (Han menar: taget ur luften). Min åsikt är att Nässjö har en god organisation och beredskap för vårt flyktingmottagande. Vidare anser jag att det inte är fruksamt (han menar: fruktbart) att generalisera och förenkla en komplicerad värld! Jag vill uppmana dig att gå med i någon förening eller politiskt parti och använda din energi på destruktiv verksamhet. (Han menar: konstruktiv verksamhet). Jag är inte särskilt religiös, men har klart för mig var (han menar: vad) kärleksbudskapet handlar om. Har du?”
Två år senare är Bo Zander alltså en av de tolv undertecknarna av nödropet i DN.
”Inga fler invandrare, tack”
De tolv kommunerna är typiska exempel på kommuner som nu är på snabb väg utför på grund av ett alltför generöst mottagande av utomeuropeiska invandrare och flyktingar. Det ser lika illa ut i många fler kommuner. Först ut med nödrop om massinvandringens konsekvenser var kommunalrådet Göran Dahlström (s) i Katrineholm. Sedan larmade Bo Frank (m) i Växjö. I Södertälje, en av importerad kriminalitet svårt plågad stad, har de rödgröna kommunalråden Boel Godner (s), Ewa Lofvar Konradsson (mp) och Staffan Norberg (v) satt klackarna i marken inför anstormningen från Syrien. De vanligtvis mest invandringsvänliga partierna har konfronterats med verkligheten och ber nu om att få slippa fler invandrare.
”Vi vet vad vi talar om. I samband med kriget i Irak som startade 2003 sökte sig cirka 7 000 personer till vår kommun under några få år. Ännu kommer anhöriga till de irakier som flydde till Södertälje från 2003 och framåt. Dessa har liksom många av flyktingarna mycket svårt att få jobb och får ofta bo inneboende. Som kommunledning har vi svårt att se hur vår kommun på ett värdigt sätt kan klara av en ny stor flyktingvåg. Det finns varken jobb, bostäder eller möjlighet för våra skolor att kunna ge en bra start på det nya livet i ett nytt land” skriver Södertäljes tre kommunalråd.
Lilla Uppvidinge har flest asylsökande per invånare
I lilla Uppvidinge kommun i Kronobergs län vill kommunalrådet Åke Carlson (c) halvera antalet asylsökande. Kommunen har flest asylsökande av alla landets kommuner, jämfört med antalet invånare. Just nu finns 720 asylsökande i kommunen. Jämfört med antalet invånare är det högst i landet och motsvarar 78,1 asylsökande per tusen invånare. Motsvarande siffra för Växjö är 3,9.
”Det är inte rimligt att vi ska ha en asylmottagning som tränger ut både de som är kommunplacerade och de ungdomar som behöver lägenheter” säger Åke Carlson.
”Borlänge har tagit för stort ansvar”
Borlänge kommun i Dalarna, här beskriven i krönikan ”Mina drömmars stad”, har länge klagat sin nöd över skenande sociala kostnader för somalier. Enligt stadens egen undersökning från 2008 är 53 procent av dem man har tagit emot analfabeter.
”Borlänge har tagit ett för stort ansvar. Det måste vara stopp nu” säger kommunalrådet Jan Bohman (s).
Borlänge har 18 procent av Dalarnas befolkning men står för 40 procent av flyktingmottagningen i länet. I valet 2010 fick Sverigedemokraterna 10,9 procent av rösterna och blev Borlänges tredje största parti.
Bilden ser ungefär likadan ut i de kommuner som av ”solidariska” politiker har försatts i en ohållbar situation. Sambandskedjan kan kort sammanfattas så här: nedlagda industrier, arbetslöshet, utflyttning, tomma hyreslägenheter, avtal med migrationsverket som fyller lägenheterna med icke-betalande invandrare. Svenskarna flyttar ut. Ännu fler invandrare flyttar in. Skatteunderlaget krymper. Krisen är ett faktum.
Söderhamn – ett typexempel på förlorarkommun
Söderhamn är ett typexempel på förlorarkommun. Lilla Söderhamn i Hälsingland, en socialdemokratiskt styrd Norrlandskommun, en kommun där industrisamhällena blomstrade för inte så länge sedan. Boardfabriken i Ljusne var med och byggde Folkhemmet med sina masonitskivor men lades ner när den utländska konkurrensen blev för stor. Maskinparken såldes till Pakistan. På tjugo år försvann hälften av industrijobben. Söderhamn förlorade sitt sjukhus och sin flygflottilj. Arbetslösheten växte. Stadens befolkning minskade från 33 000 till 26 000, var sjätte invånare försvann. Där svenskarna flyttade ut flyttade somalierna in. Nu sjunger staden Söderhamn Blues, och fyrtio år gamla hyreshus rivs för att kommunen ska slippa ta emot ännu fler asylsökande.
Söderhamn ligger på en av topplatserna i landet när det gäller invandrares överrepresentation i försörjningsstöd. I valet 2010 blev staden ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. De fick 11,6 procent av rösterna. I det lilla brukssamhället Ljusne fick de 13 procent. Journalisten Björn Häger (författare till boken ”Problempartiet”) vände tillbaka till sin hemstad och försökte ta reda på orsakerna. Hans reportage om Söderhamn i tv4:s ”Kalla fakta” den 21 november 2010 kan fortfarande ses här.
Svenska familjer flyttar sina barn till privatskola
Det handlar inte bara om pengar. De samhällen som invandrarna flyttar till genomgår en omvälvande förvandling på alla plan. Det första som försvinner är tryggheten. Strax därpå känslan av hemhörighet. Trivseln sjunker i takt med nedskräpning, oväsen, störningar och våld. Den trakt/stad som man kanske fötts i och alltid har bott i är plötsligt förvandlad till oigenkännlighet. I det läget flyttar de som kan, till ett mindre mångkulturberikat område eller en annan kommun.
I Katrineholm bor redan cirka 800 somalier, de flesta koncentrerade till stadsdelen Nävertorp. Nu väntas 400 anhöriginvandrare, därav 300 barn, de flersta analfabeter. Stadens svenska befolkning tar konsekvenserna av den somaliska anstormningen och flyttar nu sina barn till privatskolor. I den nystartade Kunskapsskolan är 90 procent av eleverna svenska. Kvar i de kommunala skolorna blir invandrarbarnen, som ofta kräver mycket stora resurser.
”Vi har gjort en investering – men den bara försvinner”
Segregationen ökar i Katrineholm. Bara 4 procent av de somaliska invandrarna har kommit i arbete. I ett reportage av SR Studio Etts reporter Katarina Gunnarsson (tidskod ca 09:20) berättar en kvinna som vill vara anonym att hon och hennes man vill sälja villan och flytta till ett mer svenskt område. Hennes son vågar inte gå ensam till kiosken på kvällen för att gäng kastar glåpord efter honom. Huset ligger bara 100 meter från det invandrartäta Nävertorp. Huspriserna sjunker på grund av läget. Det är lägre pris på huset för att det ligger där det ligger, säger mäklarna. Om det hade stått på Söder hade det kanske varit värt en halv miljon mer, uppskattar kvinnan.
”Vi har ju gjort en investering” säger hon upprört. ”Vi har renoverat och tänkt att vi kanske skulle kunna sälja huset när vi går i pension och få lite mer att leva på. Men det bara försvinner.”
För den här kvinnan och hennes man i Katrineholm är priset för mångkulturen alltså flera hundra tusen kronor. Så ser mönstret ut i hela landet. Fastighetsvinster förskjuts från förlorarna – de som haft oturen att hamna i invandrartäta områden – till dem som har satt sig i säkerhet långt bort från mångkulturen och kan glädja sig åt att värdet på deras fastigheter stadigt ökar.
Vad har greker gemensamt med svenskar?
Svensk invandringspolitik vilar på en mängd villfarelser. En är att alla människor är lika. Det är vi inte. Inte ens inom samma kulturkrets, Europa, är vi lika.
”Under ytan av gemenskapsretorik präglas Europa i hög grad av ländernas inbördes skillnader. En svensk lär ha mer gemensamt med en kanadensare eller nyzeeländare än med en ukrainare eller grek” skriver Richard Swartz i en ledarkrönika med rubriken ”Europa – en skör bikaka” i Dagens Nyheter.
Han fortsätter:
”Många försök har gjorts att förena Europa. Alla har misslyckats: Rom, Attila, Karl den Store, Napoleon, Hitler. Det senaste försöket står EU för. På blygsamt utrymme ska mer än trehundra miljoner människor försöka skapa en gemenskap eller union trots att vi här inte behöver åka långt för att inte förstå vad de andra säger, människor som äter och dricker vad vi inte känner till, sjunger andra sånger, firar andra hjältar, håller sig med en annan dygnsrytm och uppfattning om tid liksom med andra önske- eller mardrömmar än vi.
Till vår häpnad har vi i den europeiska verkligheten tvingats upptäcka folk som aldrig betalat skatt, anser att någon annan ska betala deras skulder och anklagar den som vill hjälpa dem för översitteri. Att sådana européer finns kände vi inte till och vill inte tro. Fast så är det och så har det varit länge. Men först krisen har öppnat våra ögon” skriver Richard Swartz.
De verkligt blåsta är ursprungsbefolkningen
Oändligt mycket större olikheter än de som skiljer olika europeiska befolkningar åt har politikerna gemensamt och i samförstånd prackat på svenska folket genom att öppna landets gränser för hundratusentals utomeuropeiska invandrare. Kommunpolitikerna må beklaga sig och känna sig hur blåsta som helst. Men de fortsätter villigt och glatt att medverka till att Sverige förstörs, bit för bit. De har lika stort ansvar för nedmonteringen av Sverige som sina kolleger på riksplanet. Utan deras medverkan hade den ansvarslösa invandringspolitiken inte gått att genomföra.
De verkligt blåsta är den svenska ursprungsbefolkningen som för varje dag får sina levnadsvillkor kringskurna och förändrade. Var det det här galopperande vansinnet de ville ha när de röstade? I dag pågår en folkvandring inom Sveriges gränser som borde skrämma vettet ur politikerna. De som har möjlighet röstar med fötterna och flyttar, bort från mångkulturen, bort från otrygghet, vantrivsel, störningar och våld. Fortfarande finns det några platser kvar att flytta till, främst i glesbygden. Men inte så länge till. Dessutom pågår en utvandring ur Sverige som borde bekymra politikerna ännu mer, eftersom det till stor del är högutbildade resursstarka svenskar som emigrerar.
Samhörighet med den egna etniska gruppen
Det som pågår under ytan, i människornas sinnen, är inte lika lättfångat. Alla människor har behov av trygghet och tillhörighet i sina liv. Och den tillhörigheten har man enligt all samlad erfarenhet med sin egen etniska grupp i första hand. Den danske historikern och författaren Morten Uhrskov Jensen skriver i sin bok ”Indvandringens pris”:
”Om de globala strukturerna bryter samman är en sak säker. Det är att världens befolkning i extrem grad kommer att sluta sig samman kring sin egen etniska grupp. Hur obehagligt vi än tycker att det är är det ingenting som tyder på att det i framtiden blir färre etniskt betingade konflikter. Det som alltför ofta följer på en ekonomisk kris i en multietnisk stat är etnisk uppdelning och därmed en potentiell etnisk konflikt. Det är så illa det kan bli, eftersom en etnisk konflikt bestäms av en på förhand avgjord tillhörighet och inte av socio-ekonomisk status. Att den sanningen är illa hörd gör det inte oberättigat att konstatera den. Etniska konflikter skapar de djupaste brottlinjerna, också starkare än religion och kultur. Man gör klokt i att påminna sig vilket konfliktstoff som ligger gömt i etniska skillnader, särskilt om de olika grupperna inom samma land i genomsnitt klarar sig olika med tanke på utbildning och inkomst.”
Svenska politiker leker med elden
Richard Swartz igen:
”Men dessa underliggande skillnader talar vi sällan eller aldrig om. Ändå är förmodligen dessa kulturella, snarare än våra politiska eller ekonomiska skillnader, den viktigaste anledningen till att Europas historia är så full av fiendskap och våld, bland annat de två mest fruktansvärda krig mänskligheten någonsin upplevt – i allt väsentligt just europeiska inbördeskrig. Men allt detta kan verka förträngt eller glömt. Eller ibland till och med okänt.”
Med ett befolkningsutbyte som saknar historisk motsvarighet bäddar Sveriges politiker för konflikter i en explosiv högriskzon. De leker med elden och har inte ens förstånd att sluta hälla bensin på brasan. Det gör mig stel av fasa.
Litteratur:Björn Häger: Problempartiet. Richard Swartz: Europa – en skör bikaka.Tolv kommunalråd: Staten måste ta sitt ansvar för familjeåterföreningen. DN Debatt. Morten Uhrskov Jensen: Indvandringens pris. På vej mod et fattigere Danmark.