Jan Ekberg er professor i nasjonaløkonomi ved Linnéuniversitetet, der han blant annet har forsket på innvandringens økonomiske effekter. Rapporten (fra 2009) ble overlevert Finansdepartementet, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.
Forskningen avdekker at innvandringen koster det svenskesamfunnet mellom 40 og 50 milliarder hvert år. Tallene har Ekberg funnet ved å se på ulike poster i statsbudsjettet, som ulike sosiale ytelser og utgifter til for eksempel utdanning og helse. Så har han sammenlignet kostnadene med innvandrergruppenes bidrag i form av skatter og sosialforsikringsutgifter:
– Jag har tittat på alla poster i den offentliga sektorns utgifter, till exempel bidrag och andra offentliga transfereringar. Liksom kostnader för exempelvis skola och sjukvård. Jag har jämfört dessa kostnader mot vad gruppen bidrar med i skatter och socialförsäkringsutgifter. Skillnaden däremellan är mellan 40 och 50 miljarder kronor, säger Jan Ekberg til nwt.se.
Professor Egbergs beregningsmetode har ført til en debatt, som jeg antar han ikke ble særlig overrasket over. Samtidig mener Egberg at han fått gehør for sin forskning, ikke minst hos de politiske beslutningstakerne:
– Länge var det ingen som ville prata om de här kostnaderna. Jag menar att det är mycket bättre att lägga korten på bordet och i stället titta på varför det ser ut så här. Som jag ser det handlar mycket om en misslyckad integration.
At det er best å legge kortene på bordet og finne ut hvorfor det er som det er, er nok neppe Egberg alene om å mene, men så slipper han jo også å stå politisk til ”ansvar” for det som måtte kunne betegnes som et innvandringsregnskap. Og feige politikere har vi nok av, både i Sverige og i Norge.
Egberg mener at innvandringen til Sverige har endret seg. På 50, 60- og 70-tallet var det først og fremst arbeidsinnvandrere som kom, mens de siste tiårene har vært preget av en helt annen type innvandring.
– Historiskt bidrog utrikesfödda till skatteunderlaget. De senaste 25-30 åren har anhörig- och flyktinginvandringen blivit allt större medan arbetskraftsinvandringen har sjunkit.
Med denne endringen ble også mulighetene for integrering forverret. Ekberg viser til et eksperiment, under navnet Hele Sverige-strategien.
– Tanken var att sprida ut utrikesfödda jämt över landet för att minska koncentrationen. Problemet var att de placerades i områden där det fanns gott om bostäder, men inga jobb, vilket givetvis försvårade integrationen.
I følge Egberg er det to avgjørende faktorer: svenskundervisning og matching mot arbeidsmarkedet. Det vil ifølge han kreve en mer aktiv politikk.
– Kunskaperna i svenska är ett problem. På 50- och 60-talen var många jobb mer rutinbetonade och det krävdes inte lika goda kunskaper i svenska. I dag får inte utlandsfödda tillgång till arbetsmarknaden på grund av sämre möjligheter att lära sig svenska. Många slutför heller inte utbildningen, utan hoppar av.
Jan Ekberg ser konsekvenser av att flyktingar själva får välja vart i landet de vill bo:
– Många väljer att flytta dit deras landsmän bor och inte dit jobben finns. Man ska komma ihåg att det även i en lågkonjunktur finns 25 000 jobb i Sverige som inte kan tillsättas eftersom matchningen inte fungerar.
– En mer aktiv politik ökar också chanserna för utlandsfödda att få ett jobb.
Kan jag tolka dig som att Sverige hindrar integrationsprocessen genom sin invandringspolitik?
– Den svenska byråkratin kan ha den effekten. Ett exempel, som en undersökning av Riksrevisionen har visat, är långa handläggningstider när utomeuropeiska akademiker som läkare och sjuksköterskor ska få sina behörighetsbevis.
– Men det handlar nog än mer om att man inte stimulerar utrikesfödda att flytta dit jobben finns. Ett generöst välfärdssystem kan också hindra att utrikesfödda på egen hand aktivt söker sig till jobben.
Det er jo en edel tanke at innvandere skal stimuleres til å flytte dit jobbene finnes, men han sier jo også at det er en kjent sak at ulike innvandrergrupper gjerne holder sammen, og bor i omtrent samme område. Da er spørsmålet om hva som legges i ”stimuleres”, men det sier saken ingenting om. For øvrig er denne stimuleringstanken kun relatert til dem som faktisk har en utdannelse som Sverige har behov for, men en langt større utfordring er dem som har liten utdanning og som heller ikke matcher det svenske arbeidsmarkedet.
Men i kjent svenskestil avsluttes intervjuet i svært så positive toner:
Hur ser du på utvecklingen framöver, särskilt med tanke på att flyktingströmmarna ökar?
– De stora flyktingströmmarna beror ju på situationen i omvärlden. I dagsläget är det omöjligt att styra eftersom alla som vill får söka asyl i Sverige.
Jan Ekberg ser ändå positiva tendenser:
– Vad många nog inte känner till är att arbetskraftsinvandringen har ökat något de senaste åren. Det är en positiv utveckling.
Jeg tror nok Egberg vet bedre enn dette. For det første er det ikke flyktninger som er Sveriges største utfordring, det er det asylsøkerne som er. Per se kommer det 1200-1500 asylsøkere i uka (!) til Sverige. Du trenger ikke være professor i nasjonaløkonomi for å fastslå at dette ikke ”matcher det svenske arbeidsmarkedet” og at utgiftene til språkopplæring vil vokse til himmels for å ”matche mottaket”. Da hjelper det lite, antakelig tvert om, at også arbeidsinnvandringen til Sverige har økt.
Mer trolig er det at Egberg om noen år kan gjenta regnestykket sitt og konstatere at kostnadene har økt – i takt med innvandringen.
Her kan du lese Egbergs rapport.
Her kan du lese HRS’ rapport om innvandringens kostnader i Norge (2009): Tell ikke meg. Innvandringes kostnader og velferdsstaten.