Det är svåra tider för den svenska mediavänstern. I decennier har den varit van vid att ha tolkningsföreträdet och megafonerna för sig själv. Få har kunnat bemöta deras befängda åsikter, eftersom vänsterns makt över media är närmast total, och vanligt folk av hävd anses för primitivt och obildat för att släppas fram i eter och spalter. Internet har förändrat allting.
Yrvakna, överrumplade, chockade får de gamla monopolpropagandisterna plötsligt svar på tal via nätet. När de möter motstånd kallas det “näthat”. PK-debattörer med feta löner och trygga samhällspositioner flyr till offerrollen och anser sig “utsatta för hatbrott”. Det är inte klädsamt och definitivt inte trovärdigt. Dock har det ett magnifikt underhållningsvärde att se antidemokraterna avslöja sig själva inför öppen ridå.
Det som pågår är PK-elitens krig mot den svenska allmänheten. Det har mullrat under ytan länge. Skillnaden är att det länge nedtystade motståndet mot åsiktsdiktaten har fått kanaler via nätet. Sedan historiens gryning har de som har haft makten över media också tagit sig rätten att bestämma vilka sanningar allmänheten ska få ta del av och vilka som ska mörkläggas.
Nu skakar plötsligt den gamla självutnämnda, svårt vänskapskorrumperade tyckarbourgeoisiens plattformar i sina grundvalar. Givetvis är åsiktskommissarierna chockade och tagna på sängen. I sitt sociala utanförskap och sin grandiosa självbespegling kunde de aldrig föreställa sig att någon kan ha andra åsikter än de själva. Åtminstone ska inga andra åsikter få uttryckas.
Kvinnor som har seglat på en räkmacka sedan 1960-talet
Påfallande ofta är det kvinnor som utmärker sig. Jag tror inte att det är någon slump.
Ibland blir jag allvarligt betänksam över mitt eget kön. Inte nog med alla oxytocinförgiftade kvinnor som dräller omkring och vill ta hand om hela världen och trycka skäggiga så kallade “ensamkommande flyktingbarn” mot sin barm. Det finns en stor kategori kvinnor som har seglat på en räkmacka ända sedan 1960-talets “frigörelse” och tycks anse att deras kön automatiskt genererar dem specifika och extraordinära rättigheter, jämfört med den halva av mänskligheten som utan egen förskyllan råkar ha fötts till män. Nu är de pensionärer, men den här gruppen kvinnor har dessvärre lyckats föra över sin självtillräcklighet på många av senare generationers kvinnor.
När “starka kvinnor” gör sig till offer
Fråga en feminist om hon är förtryckt, och hon kommer omedelbart att brista ut i floskler om den rådande “könsmaktsordningen” som förtrycker kvinnor alldeles gräsligt och ger oss rätten att i alla lägen framstå som offer. När de som kallar sig “starka kvinnor” får mothugg inträffar ofta en anmärkningsvärd metamorfos. Då switchar de blixtsnabbt över till offerrollen. Det funkar alltid.
Problemet är att offerrollen bara är ytterligare en sorts manipulativ maktutövning där förment svaghet och hjälplöshet används som vapen. Vilka argument är gångbara mot en liten kvinna med snygga bröst och svepande ögonfransar?
I åratal plågade hon lyssnarna med feministisk propaganda
Katarina Mazetti
Under hela 1990-talet och långt in på 2000-talet plågade Katarina Mazetti livet ur radiolyssnarna med feministisk propaganda i “Radio Ellen” och “Freja”, sända från det illröda Umeå.
“Kvinnors rättigheter slogs jag för under femton glada år på Sveriges radio där vi gjorde kvinnoprogrammen Radio Ellen och Freja!” skriver Mazetti på sin självbiografiska nätsajt “Katarina Mazetti – författaren i alla genrer”.
För lyssnarna var det inte lika glada år, kan jag intyga. Det var då jag på allvar insåg storheten hos radions avstängningsknapp.
Mazetti fick hållas vid propagandamikrofonerna
Mazetti lät sig också intervjuas i efterföljaren “Gender” 2007. Ett program som bland annat väckte den här reaktionen från en lyssnare:
“Gender är ett fantastiskt program. De har lyckats få till ett humorprogram utan att själva veta om det. Jag minns särskilt programmet då de lät knasbollarna i Radical cheerleaders få härja fritt i nästan en timme. Inte en följdfråga, inte en enda kritisk kommentar. Så rullar det på i vecka efter vecka. Jag älskar det programmet, komik är som bäst när upphovsmännen inte vet om det själva.”
Katarina Mazetti fick naturligtvis hållas vid propagandamegafonerna, eftersom hon ingick i det röda garde som från 1960-talet och framåt vällde in i radio- och TV-husen och körde över svenska folket så det visslade genom att förvandla public service till sin privata politiska lekstuga. Enligt chefen för det 1968 nystartade tv2, Örjan Wallqvist (1928-2008), var svensken ”intellektuellt primitiv och underutvecklad” och därmed ett tacksamt objekt för statlig indoktrinering.
Katarina Mazetti blev ålderspensionär 2009. Det i kombination med royaltyinkomster från mer än 400 000 sålda exemplar av boken “Grabben i graven bredvid” från 1998 och intäkterna från Kjell Sundvalls filmatisering av boken 2002 borde räcka till en guldkantad tillbakadragen pensionärstillvaro livet ut. Men Mazettis verklighetsfrämmande vänsteråsikter sitter som irreversibla tatueringar och pockar på att manifesteras, om och om igen.
Grova angrepp på svenskar och svenskhet
I veckan har hon orsakat folkstorm genom att grovt angripa svenskar och svenskhet i en krönika i Icakuriren, en av Sveriges största tidningar som vänder sig till traditionella äldre kvinnliga läsare med matrecept och stickbeskrivningar. “Det är svårt att finna en riktig “svensk” hävdar Katarina Mazetti med citationstecken kring “svensk”, och traskar på i ullstrumporna:
“En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ”svensk” som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).”
“Inavel drabbar bara mycket små grupper”
Det är inte de miljoner muslimer och kristna från Afrika och Mellanöstern som lever i hederskultur, av tradition gifter sig med sina kusiner och får en kraftigt förhöjd andel “gravt inavlade barn med svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70″ som Katarina Mazetti syftar på här. Den inaveln har hon i sin tvärsäkra beskäftighet antagligen aldrig hört talas om. I ett mail till bloggaren Cavatus som jag har fått ta del av avslöjar hon sin gränslösa okunnighet:
“Du har klara problem att läsa innantill. Inavel med genetiska skador drabbar bara mycket små grupper av människor, t ex sådana som isolerats på öar, och den texten stod där bara för att visa att andra influenser kan vara nyttiga.”
Enligt Katarina Mazetti finns det ingen svensk folkmusik mer än att kula hem korna, det finns inga svenska högtider och inga svenska folkdräkter.
Frågan är om det finns några svenskar över huvud taget?
Det går inte längre att kränka som envägskommunikation
Nyheten är att det inte längre går att kränka svenska folket som envägskommunikation.
Krönikan utlöste en kraftig proteststorm. På kort tid inflöt flera hundra kommentarer från arga läsare till Icakuriren, som såg sig nödsakad att stänga kommentarsfunktionen.
Reaktioner från läsare, oavsett innebörd, kallas med modern terminologi “näthat”. Det märkliga är att “näthatet” aldrig sätts i relation till den text som det utgör en reaktion på. Det är som om människor plötsligt får för sig att sätta sig vid datorn och hata rakt ut i luften, utan orsak. Så är det naturligtvis inte. Där det finns ett resultat finns också en orsak. Om man tar del av orsaken blir resultatet oftast möjligt att förstå. Den vrede som kommer till uttryck i nätkommentarer är till stora delar uppdämd under decennier av medias odemokratiska maktmissbruk i form av enkelriktad propaganda.
Det kunde inte Katarina Mazetti förutse
Krönikan uppmärksammades av bland annat den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson på hans blogg och av krönikören Stefan Torssell på nätsajten Avpixlat – en sajt som ger Mazetti “samma symtom som vinterkräksjukan”. Rasande läsare skrev att de tänkte klippa sönder sina Icakort och bojkotta Ica.
Chockad upptäcker Katarina Mazetti att det finns människor som inte tycker som hon. Och de är ganska många. Hon uttrycker själv sin aningslöshet:
“Naturligtvis kunde jag inte förutse att en krönika i Icakuriren skulle orsaka en lynchmobb på nätet!”
Blixtsnabb transformation till Offer
Häpnaden är total. Reaktioner på en okunnigt skriven och kränkande text kallas nu “lynchmobb”. Det är nu transformationen sker. Den monumentalt självgoda Mazetti förvandlar sig till Ett Offer. Det går blixtsnabbt. Men hjälpen är nära.
De gamla kompisarna ställer upp. I Resumé beskyller hon Thoralf Alfsson för att bedriva en “kampanj”. Hon får framföra ännu en oemotsagd partsinlaga om “näthatet” i radions Kulturnytt.
“Det är bisarrt. Det var ju bara en ganska snäll liten krönika som handlar om hur det är att vara svensk egentligen”, säger hon.
Hon får gråta ut i SVT:s morgonsoffa om att hon är utsatt för hatbrott (vilket svenskar enligt lag aldrig kan bli eftersom de är svenskar – men det verkar varken programledarna eller den närvarande polisen Marcus Sverdén, chef för Stockholmspolisens hatbrottsgrupp, känna till). De gamla vännerna på Västerbottens-Kuriren som gav henne sitt kulturpris 2007 upplåter plats där hon får breda ut sina synpunkter ytterligare. Vilket Icakurirens läsare alltså inte fick.
“SD:are får inte handla på mitt Konsum!”
I mailet till bloggaren Cavatus utvecklar hon sitt människoförakt och antidemokratiska synsätt:
“Så nu sitter massor av SD:are och strimlar sina ICA-kort och hotar att börja handla på Konsum istället – och då säger jag bara! Ge fan i det! Jag är medlem i Konsum och vill för liv och kniv inte ha in en massa obskyra SD:are i mitt konsum! Skaffa er en egen affär!”
Katarina Mazetti förbjuder alltså Sverigedemokrater att handla i “hennes” Konsum. Gammal vänsterimperialism förnekar sig aldrig. Vad säger konsumentkooperationen om att förlora uppåt tio procent av kundunderlaget?
Hon föds rakt in i två kommunistiska släkter
Åsa Linderborg
Aftonbladets marxistiska kulturchef Åsa Linderborg har heller inga problem med att ösa förakt över den samhällsklass som hon själv kommer ifrån. Hon föds 1968 i Västerås som Åsa Natasja Andersson, rakt in i två kommunistiska släkter. På mammans sida har alla sin egen akt hos Säpo. Pappan Leif Andersson är härdarmästare vid Metallverken, mamma Tanja Linderborg är politiker i Vänsterpartiet kommunisterna.
När Åsa Linderborg tar studenten har hon tagit bort det gul-svarta märket på studentmössan och satt dit hammaren och skäran istället. 1989 gråter hon när Berlinmuren faller. Som troende kommunist har hon sin lojalitet hos de totalitära förtryckarna, inte hos de människor som har varit instängda i Östtyskland i nästan trettio år.
Studentbetyget räcker inte för att komma in på journalisthögskolan. Men vad gör det bara man har den rätta ideologiska gnistan? Vid arton års ålder är hon redan inne i den politiska karriären som ombudsman för Kommunistisk Ungdom. Sedan har hon klassvandrat ända till det journalisttäta Söder i Stockholm och själv blivit en del av den överklass som hon tidigt lärde sig avsky.
En kommunistisk kulturchef är en oumbärlig kraft
“Vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen inte vill skatta bort miljoninkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg” skrev författaren Bengt Ohlsson i en uppgörelse med kulturvänstern i Dagens Nyheter för ett år sedan.
Som kommunistisk kulturchef är Åsa Linderborg en oumbärlig kraft i det gäng som under chefredaktör Jan Helins ledning är i full färd med att utplåna Aftonbladet. De katastrofalt sjunkande upplagesiffrorna är inte längre avläsbara sedan Aftonbladet dragit sig ur Tidningsstatistik AB.
“Starka kvinnor”överger sina barn
När Åsa Natasja Andersson är tre och ett halvt år gammal flyttar mamman och lämnar dottern kvar hos den alkoholiserade och djupt splittrade man som hon själv inte står ut att leva med. Hon kommer hem, sliter åt sig sina kläder, packar en väska och går. Hon har träffat en ny man. Han väntar utanför i sin duvblå Saab.
“Men jäntan då?” säger pappan. “Jäntan? Jäntan!”
I Åsa Linderborgs värld är det “starka kvinnor” som överger sina barn. Det har släkten på mammas sida gjort i generationer. Mamman och hennes nye man flyttar till Eskilstuna. Hon skickar vykort till sin dotter. Alla har samma hälsning: “Puss och kram! Mamma.”
Hon blir pappas ersättningskvinna
Åsa Andersson växer upp i misär hos den alkoholiserade fadern. Badrummet saknar tvål, schampo, tandborstar och handdukar. Sängen saknar lakan. Hon blir pappas ersättningskvinna. Åsa och hennes pappa är “bästisar och bundis”. Hon sover i samma säng som han tills hon är tio år.
“Allra mest var det jag som påminde honom om mamma. Jag var ofrånkomligt hennes dotter och jag såg ut som hon. Det eldröda håret, fräknarna, de bastanta vaderna, den stora röda munnen, de bruna ögonen och det höga skrattet. Bortsett från ett utstående högeröra som visade samhörighet med farfar var jag en kopia av henne” skriver Åsa Linderborg i sin självbiografiska bok “Mig äger ingen” från 2007.
“Jag gav honom det finaste jag hade”
Faster Majken tvättar deras kläder. Leif Anderssons metallarbetarlön, barnbidraget, underhållsbidraget och bostadsbidraget går till öl och sprit. Han säljer Åsas cykel för att få pengar till öl. De äter gratis hos hans gamla föräldrar, och han tigger ständigt pengar av dem, eller “lall” som han kallar det. “Morsan, har du nån lall?” frågar han sedan han slevat i sig gratismaten. Och “morsan” har oftast lall, en tia eller en femtiolapp, gömd i förklädesfickan.
När Åsa Linderborg långt senare frågar sin mamma varför hon inte fick följa med henne den där kvällen svarar mamman alltid samma sak. Hon tyckte så synd om den man hon lämnade att hon gav honom det finaste hon hade.
“Mig äger ingen” är en hjärtskärande skildring av en utsatt barndom, ett utsatt barn. Det kan vara en fördel att ha läst den när man betraktar Åsa Linderborgs verksamhet i dag. En barndom som ger stora känslomässiga glapp är sällan en tillgång i vuxenlivet.
Kulturchefen ogillar att bli ifrågasatt
Som kulturchef har Åsa Linderborg makt. Som alla maktmänniskor ogillar hon att bli ifrågasatt. Hon föraktar vanligt folk som uttrycker andra åsikter än hennes egna och bedriver fri opinionsbildning på bloggar och Internetsajter. Eller “järnrörssajterna” som hon kallar dem. Hon bestämmer sig för att “granska skiten”. Hon utnämner 2012 till “rasismens år”.
“Sajterna är extrema” skriver hon “men måste ändå sättas in i ett större sammanhang. De suger sin främlingsfientliga nektar från samhällets alla nivåer. 2012 var året när rasismen bet sig fast i Sverige. De man kunnat lita på började vackla av ren opportunism. Det vi sett hittills är bara början.”
Det går inte så bra att “granska skiten”
Granskningen går inte så bra. Hon hittar nästan ingenting. Åsa Linderborg skriver:
”Problemet är att sajterna på kort tid har städats rejält. Borta är de flesta av våra exempel på hets mot folkgrupp, liksom hot om våld mot enskilda. Vad gäller Avpixlat, den sajt som står Sverigedemokraterna nära, så saknar den ansvarig utgivare och dess server finns inte i Sverige. Det gör att sajten hamnar utanför svensk lag, och det är inte lönt att anmäla då ingen ansvarig finns att lagföra. Vad som helst kan alltså sägas och påstås, utan ansvar, utan risk, om megafonen flyttar utomlands.”
Till råga på allt startar Avpixlat en motgranskning – av PK-media.
Som man ropar i skogen får man svar
“Som man ropar i skogen får man svar”, heter det i ett gammalt ordspråk. Spyr man ut hat och förakt får man vanligtvis hat och förakt tillbaka. Åsa Linderborg får hat- och hotmail. Då genomgår hon blixtsnabbt exakt samma transformation som Katarina Mazetti. Hon blir ett offer.
Under en och samma dag framträder hon i alla media som står att uppbringa. På sina egna kultursidor givetvis, med huvudet kokett lutat i handen. I Studio Ett putsar hon ytterligare på hjälplöshetsimagen genom att göra den lilla späda flickrösten ännu några nyanser spädare.
Hon finns i Rapport, hon finns i Aktuellt. Vem kan motstå Ett Offer? I tv4 säger hon att hon är rädd – och så skrattar hon. Den vanliga medlöparsvansen hyllar henne för “hennes mod”.
Allt som hittills har utgjort ett vinnande koncept i hennes liv
Problemet är att det inte blir trovärdigt. Åsa Linderborg kan exploatera sina kvinnliga företräden och manipulera med allt som hittills har utgjort ett vinnande koncept i hennes liv: svepa med lockarna, klatscha med ögonfransarna och vid 45 års ålder låta som ett hjälplöst barn. Hon är fortfarande pappas lilla flicka som lindar kring lillfingret. När hatkampanjen mot oliktänkande kraschlandar är det plötsligt henne det är synd om.
Och det är det kanske, på samma sätt som det är synd om alla som lever i illusionernas värld och vägrar se verkligheten. Det finns ingen anledning för någon att acceptera sexistiska kommentarer eller kommentarer som uppmanar till våld. Däremot kan man kräva av journalister som kallar andras åsikter för “skiten”, “hatet” och “järnrörssajter” att de slutar leka offer och åtminstone gör ett ärligt försök till självrannsakan och ser sin egen delaktighet i det jäsande uppror som pågår på nätet.
En vrede som har ackumulerats i decennier
Alla folkrörelser har uppstått i protest mot någon form av förtryck. Det vi ser är ett folkligt uppror mot ett långvarigt förtryck av yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen. Det är en vrede som har ackumulerats under decennier. Än så länge är det fråga om en ytterst blygsam justering av maktbalansen mellan proffstyckarna och allmänheten.
Protesten är rörelsens bränsle och livsluft. Nätet har gett den möjligheter att komma till uttryck. En proteströrelse som är förankrad i folkdjupet går aldrig att hejda, om man inte tar till totalitära medel. Den växer sig bara starkare ju mer den trycks ner. PK-elitens förakt för andra människors åsikter är uttryck för en i grunden antidemokratisk hållning. Därför är PK-elitens krig mot vanligt folk en strid som eliten aldrig kan vinna.
Litteratur:
Åsa Linderborg: Mig äger ingen. (2007).
Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid. (1998).
Alice Teodorescu: Är vänsterns hat mindre hatiskt?