Intervjuet med Pervez Hoodbhoy stod først på trykk nylig i Spiegel og er oversatt til svensk av Avpixlat, en av Sveriges største blogger.
Hoodbhoy, som er bosatt i Islamabad og jobber som statsansatt professor ved universitet Quaid-e-Azam, er så frittalende at jeg nesten blir nervøs på hans vegne, all den tid det skal langt mindre ”spreke” uttalelser til for å bli drept av voldelige islamister i Pakistan.
Hoodbhoy tror at volden i et land som Pakistan – og andre islamske land som er mislykkede stater – må gjennomgå enda mer vold for at folk skal få ny innsikt som kan åpne opp for en ny tid der modernitet, humanisme og vitenskap settes i front. Med tanke på all volden internt på så mange nivå og i så mange islamske land, er dette virkelig en dyster spådom.
Grunnen til at jeg valgte uttalelsen om «Inshallah-mentaliteten» som tittel, er at jeg selv raskt ble «vaksinert» mot begrepet inshallah, hvis Allah vil, da jeg startet mine reiser til Pakistan. Grunnen er enkelt sagt denne: når ordet faller, er det oftest et varsel om at noe ikke skjer, i negativ forstand. Man anstrenger seg ikke, man legger det i Allahs hender. Vitterlig et sykdomstegn i islamske kulturer generelt.
Pervez Hoodbhoy, 62 år gammal, är kärnfysiker vid Quaid-e-Azam-universitetet i Pakistans huvudstad Islamabad. Här undervisar han sedan 70-talet. Han har själv studerat och undervisat vid renommerade högskolor i USA och Europa. För sina vetenskapliga prestationer har han erhållit priser och via fysiken har han kommit in på politiska temata.
Till exempel kritiserar han Pakistans nukleära upprustning och religionens intrång på vetenskapliga, kulturella och politiska områden. Med den inställningen har han fått många fiender i Pakistan där man är så stolt över sin atombomb. Ett privat universitet i Lahore har just avskedat honom och för sitt arbete i Islamabad väntar han sedan månader på att få ut sin lön.
Trots det har han aldrig tänkt på att lämna Pakistan, säger han.
Hoodbhoy föddes som muslim i en ismaelitisk familj. Hatad av många och hemligt beundrad av en del, vill han inte låta sig tystas. “Jag säger vad jag tänker. Och jag argumenterar för det“, berättar han på sitt kontor som han har på högskolan som inte betalar honom. På väggen hänger bilder från Japan med förstörelserna efter atombomberna, på skrivbordet reser sig travar av böcker om fysik och politik.
Läs i intervjun varför Pervez Hoodbhoy är så kritisk till religionen och hur han ser på de islamska ländernas framtid:
SPIEGEL ONLINE: Herr Hoodbhoy, ni varnar regelbundet för en muslimsk radikalisering. Hur motiverar ni det konkret.
Hoodbhoy: När jag började studera här vid Quaid-e-Azam-universitetet i Islamabad i början på 70-talet, fanns det på hela Campus bara en enda studentska som bar en burka. Idag är ca 70 procent av kvinnorna komplett täckta, bara 30 procent går normalt klädda.
SPIEGEL ONLINE: Kan studentskorna argumentera för det? Eller är det inget diskussionsämne?
Hoodbhoy: Ibland frågar jag dem, och många svarar att islam kräver det av dem. Andra säger att de bär burka eller hijab därför att de flesta kvinnor gör det här. En del andra uppger som orsak att de känner sig säkrare när de står vid busshållplatsen, att ingen trakasserar dem då.
SPIEGEL ONLINE: Alltså inget närmande till Gud och en strängare religionstolkning?
Hoodbhoy: Jodå. Vi upplever just nu en stor kulturrevolution i den islamska världen. Inte bara Pakistan är drabbat, utan mer eller mindre varje muslimskt land. Pakistan förändrar sig, Afghanistan har radikaliserat sig, Iran, Irak, många länder i Afrika och i den arabiska världen, Egypten, Algeriet, nu också Mali. Förr eller senare kommer man även i Syrien bara att se beslöjade kvinnor. Och tittar vi på de islamska församlingarna i Europa och USA – de är infekterade av samma virus. Varför? Jag tror att man upptäcker att man är annorlunda än andra. Uppenbarligen finns en vilja att visa att man är annorlunda. En burka är ju inget annat än en etikett för att avgränsa sig. Därmed visas med all tydlighet: min identitet är islamsk. Denna identitet är starkt förknippad med känslan av att vara ett historiens offer. Djupt fördolt känner muslimerna att de är misslyckade. Denna blandning av känslor gör mig rädd, den leder till ett mycket osunt beteende.
SPIEGEL ONLINE: Ni betraktar de muslimska samhällena som kollektivt misslyckade. Hur menar ni då?
Hoodbhoy: Det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen – men de kan inte påvisa några som helst substantiella framsteg inom något område. Inte i det politiska, inte i det samhälleliga, varken inom naturvetenskaperna eller i konsten eller litteraturen. Allt vad de gör med stor iver är att be och fasta. Det finns inga ambitioner att förbättra levnadsförhållandena i det muslimska samhället. Omedvetet känner människorna att det är ett kollektivt misslyckande.
SPIEGEL ONLINE: Vi har bevittnat den arabiska våren, där människor – muslimer – på ett uttalat sätt kämpat för bättre levnadsförhållanden.
Hoodbhoy: Den arabiska våren var enbart ett svar på autokratiska styrelsesätt och despotism, alltså orsakerna till att arabvärlden sjunkit ned i mörker. Protesterna var ingen önskan om en kulturell eller vetenskaplig renässans. Därför kan man inte vänta sig några stora förändringar. En verklig befrielse kan bara komma, om politiska förändringar följs av av kulturella förändringar och attitydförändringar. De arabiska muslimerna måste befria sig från den vitt spridda falska föreställningen att vetenskapen på något sätt innehåller element av religion. Denna inshallah-mentalitet, som gör Gud ansvarig för allt, är det vetenskapliga tänkandets motsats. Bortsett från det är den arabiska arbetsmoralen mycket dålig. Där är ständiga avbrott för att uppfylla religiösa plikter. För att vara konkurrensmässiga måste punktlighet och uppfyllandet av regler som människor skapar, inte Gud, förbättras dramatiskt.
SPIEGEL ONLINE: Får ni hotelser för sådana påståenden?
Hoodbhoy: Inte hotelser, men man gör livet svårt för mig. Jag blev just avskedad från Lahore University of Management Sciences där jag undervisade i fysik. Det är ett framstegsvänligt privat universitet, men det finns även i den miljön en gräns för vad man får säga. Det är inte lätt här i Islamabad heller. Eftersom jag är en statsanställd professor kan man inte sparka mig. Men jag har inte fått lön sedan flera månader. Samtidigt håller jag mig bara till fakta: Vilka betydande uppfinningar eller upptäckter har muslimerna gjort de senaste tusen åren? Ström? Elektromagnetiska vågor? Antibiotika? Förbränningsmotorn? Datorn? Nej, inget. I varje fall inget som utmärker en modern civilisation. Så är det bara. Och enligt de religiösa fanatikerna så gör det inget heller. Deras tankevärld befinner sig fortfarande på tolvhundratalet.
SPIEGEL ONLINE: Visst finns det progressiva muslimer som är sekulära och uppskattar den moderna världen. Och även i religiöst avseende är flertalet moderata. Ni är orättvis mot dem nu.
Hoodbhoy: Naturligtvis fanns det försök i de muslimska samhällena till att modernisera sig i mitten av förra seklet. Pakistan var, när det grundades 1947, en mycket modern idé. Egypten, Indonesien, Iran, det var samhällen som såg bildning som något gott. Allt det är förbi. Det har flera orsaker. Den arabiska nationalismen misslyckades. Palestinierna hölls tillbaka. Och västvärlden satte sina egna intressen, t ex när det gällde olja, framför en positiv utveckling i de islamska länderna. När allt går fel vänder sig människan till Gud.
SPIEGEL ONLINE: Ni menar, att det räcker för att starta en radikalisering?
Hoodbhoy: För många muslimer gestaltar sig frågan: Varför är det slut med vår storhet? Och svaret från mullorna lyder: Därför att ni inte är goda muslimer! Be! Fasta! Hölj era kvinnor! Fundera över era islamtolkningar! Så blir det inga framsteg. Vi ser ju konsekvenserna. I Pakistan dödar radikala sunnimuslimer dagligen shiiter, bara för att man anser dem vara icke troende.
SPIEGEL ONLINE: Och vad är enligt er mening den rätta vägen för att stoppa denna utveckling?
Hoodbhoy: Samhällen måste få göra sina blodiga erfarenheter. På detta sätt har Europa blivit sekulärt. Förr pågick det ständigt krig mellan katoliker och protestanter och först när blodsutgjutelserna hade hållit på tillräckligt länge kom människorna till insikt. Jag är rädd, att vi just nu drar dessa fruktansvärda erfarenheter.
SPIEGEL ONLINE: Trots det måste vi nu och här hantera radikalerna. Vad anser ni om samtal med talibanerna?
Hoodbhoy: De som inte vill samtala utan står fast vid våldet måste vi döda. Ta de pakistanska talibanerna: De har två krav, nämligen att Pakistan skall bryta sina kontakter med USA och att vi skall införa sharia som enda giltigt rättssystem. De vill inte ha några gator, skolor eller arbetstillfällen. De är helt kompromisslösa. Naturligtvis kan man inte prata med dem. Vi har sett det i Swatdalen 2009 när den pakistanska regeringen gjorde allt fler eftergifter och extremisterna flyttade fram sina positioner. Man måste tydligt säga till dem: Vi förhandlar med er först när ni lagt ned era vapen. Och eftersom de inte kommer att göra det, måste vi bekämpa dem. När man talar med talibanerna får man bara göra det ur en styrkeposition.
SPIEGEL ONLINE: Skulle regeringen få stöd hos folket om de bekämpade talibanerna?
Hoodbhoy: När det 2009 gällde om armén skulle bekämpa talibanerna i Swatdalen fanns det ett massivt motstånd hos befolkningen. Ändå marscherade militären in. Nu går det mycket bättre för Swatdalen än under talibanerna. Jag tror att många ogillar armén men ännu mer extremisterna. Jag är säker på att det går att lösa militärt.
SPIEGEL ONLINE: Hur stark är radikaliseringen i Pakistans armé som faktiskt förfogar över världens snabbast växande atomvapenarsenal?
Hoodbhoy: Armén kan inte vara annorlunda i sin sammansättning än det samhälle ur vilken den rekryteras. Det pakistanska samhället har tillåtit den islamistiska agendan att ta en plats och det gäller även för de väpnade styrkorna. Militären står därför inför väldiga svårigheter. Det finns officerare som ser sig som en del av Pakistans armé. Och det finns officerare som ser sig som del av islams armé. De världsliga krafterna inom armén ser med sorg på detta, men har inget svar på den utmaningen.