Copyright snaphanen.dk og rights.no
Söndagskrönika: Skam skam, tusenfalt skam!
Ska vi förstå Ulf Wallgren? Han gör ju bara sitt jobb när han sitter där i Rapportstudion? Pliktskyldigt, nio minuter in i sändningen, bakom en skylt med texten “Attentat mot antimuslim” rapporterar han om mordförsöket mot den danske journalisten och författaren Lars Hedegaard. Det tar honom fyra meningar och 22 sekunder att raska över attentatet. Jag har tagit tid.
Om vi ska förstå Ulf Wallgren – i så fall hur länge? Och varför? Hur länge till ska vi överse med en yrkeskår som till stora delar utgörs av ett lögnaktigt, korrumperat och politiserat patrask som år efter år samvetslöst för svenska folket bakom ljuset?
För min del är förståelsens tid över. Mitt blodtryck har tagit alltför mycket stryk. Jag tänker inte förstå Ulf Wallgren eller någon av hans och mina kolleger som varje dag undergräver vår demokrati. Jag har förstått färdigt. Jag vet för mycket för att låta mig luras av försök till mörkläggning, och jag har inte längre överseende med dessa ständiga lögner och provokationer från svenska media. Ett mordattentat mot en person i deras egen yrkeskår – och än en gång skämmer svenska journalister ut sig inför hela världen genom att på det ynkligaste sätt förtiga och förringa brottet och förtala brottsoffret.
Jag säger: Skam skam, tusenfalt skam över svenska journalister! Skäms ögonen ur er! Hur står ni ut med er själva? I vilken soptunna dumpade ni era samveten? Hur känns det att sitta och ljuga dagarna i ända? Hur orkar ni se era barn i ansiktet – de som ska leva med konsekvenserna av era lögner?
Mordförsöket finns inte med i Rapports rubriker
En efter en hotas eller dödas de som går i bräschen för vår yttrandefrihet och vågar stå upp mot de krafter som vill strypa den. När Lars Hedegaard, 70, ordförande i det danska Trykkefrihedsselskabet och chefredaktör för den nya tidningen Dispatch International, i tisdags utsattes för ett mordförsök i sitt hem i Köpenhamn lyckades han mirakulöst avvärja att bli skjuten genom ett välriktat knytnävsslag mot attentatsmannen. Han blir förbannad. Antagligen räddar det hans liv.
Angreppet på Lars Hedegaard är inte bara ett mordförsök på en person. Det är ett mordförsök på yttrandefriheten, på demokratin. Men det framgår inte i svenska media. Inte någonstans.
Attentatet finns inte med i rubrikerna för SVT Rapports 19.30-sändning samma dag. Istället toppas sändningen demonstrativt med ett långt snyftreportage under beteckningen “Asylgömda”. Reportaget av Anna-Klara Bankel är fullproppat med gravt felaktiga och missvisande benämningar som “papperslösa” och “gömda flyktingar”. “Asylgömda” – vad är det? Några “gömda flyktingar” finns inte. Om man är flykting får man asyl och behöver inte gömma sig.
Inslaget handlar om “Ahmed” och hans familj som inte har några asylskäl och därför ska återvända till sitt hemland. “De är papperslösa och lever med ständig ångest” snyftar Rapport. Vi är många som lever med ständig ångest på grund av den här sortens ansvarslös desinformation.
“Islamfientligt” och “muslimfientligt” i Sverige
Först nio minuter in i sändningen nämner programledaren Ulf Wallgren mordförsöket, och då kan han inte ens uttala Lars Hedegaards namn rätt utan säger “Hedgård”. Tittarna upplyses om att Lars Hedegaard har grundat det “islamfientliga” Tryckfrihetssällskapet. Andra media ger lika förutsägbart vilseledande information:
• Dagens Nyheter verkar mycket nöjd med den här formuleringen:
“Författaren Hedegaard, som är ordförande i danska Tryckfrihetssällskapet, är en av de få danskar som ett tag hade papper på att han var rasist, sedan han för några år sedan av hovrätten dömdes till böter för att i en bloggintervju bland annat ha sagt att muslimska fäder våldtar sina barn. Han frikändes senare i högsta domstolen.”
• Expressen kallar Lars Hedegaard “den kände islamfientlige debattören”.
• Niklas Orrenius i Expressen skriver:
“Lars Hedegaard är en av Nordens värsta hetsare mot muslimer. Han har grundat en rasistisk tidning som varnar för invandring av “lågintelligenta från syd”.
Niklas Orrenius kommer ändå till den generösa slutsatsen att Lars Hedegaard trots allt bör få leva.
• Svenska Dagbladet skriver:
“Den islamfientlige författaren och redaktören Lars Hedegaard har utsatts för ett mordförsök.”
• SR Ekot kallar Lars Hedegaard korrekt för “den starkt islamkritiske debattören och ordföranden för den danska islamkritiska föreningen Trykkefrihedsselskabet”. Men sedan går det inte längre. Trykkefrihedsselskabet blir plötsligt “starkt islamfientligt”.
• Sydsvenska Dagbladet har rubriken “Islamfientlig besköts i Danmark” och försöker sedan variera konfekten:
“Lars Hedegaard har gjort sig känd som grundare av starkt muslimfientliga föreningen Trykkefrihedsselskabet.”
“En rasist är en rasist är en rasist”
• Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad är värst. Han publicerar en text med rubriken “En rasist är en rasist är en rasist”. Upprörd noterar han att “flera större medier (Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) gjorde exakt det man lovat att inte göra, nämligen att kalla Hedegaard för (det av hans kretsade myntade begreppet) “islamkritiker”. Trots att “svenskarna hittills, både i kammare och spalter, har varit mycket bättre på att hålla den viktiga rågången mot främlingsfientligheten.”
Vem har bestämt att ordet “islamkritiker” inte får användas i svenska media? Vem har tidningarna lovat vad? Har det utgått riksdirektiv från Expo? Den tidning som Lars Hedegaard har startat tillsammans med den svenska journalisten Ingrid Carlqvist kallas i svenska media genomgående “rasistisk”. För det har Expo beslutat att den är. Och det vet ju alla att det är Expo som bestämmer vad journalisterna får skriva i Sverige numera.
“Avskaffa rasism- och blasfemiparagrafen!”
I Danmark ställer sig samtliga politiska partier utom Det Radikale Venstre bakom Lars Hedegaard och fördömer mordförsöket. Likaså stora delar av danska media, där han genomgående kallas det han är – islamkritiker. Jyllands-Posten pekar i en ledare på det orimliga i att man enligt rasism- och blasfemiparagrafen i dansk lag kan bli dömd för att tala sanning.
“Kära politiker, det mest effektiva stödet för Lars Hedegaard är att avskaffa rasism- och blasfemiparagrafen. Det kan inte gå fort nog” skriver Jyllands-Posten.
Mikael Jalving: “Ord räcker inte”
Dagen före mordförsöket ringer Lars Hedegaard till författaren Mikael Jalving och ber honom skriva ett par artiklar i tidningen Dispatch International som han är chefredaktör för. Tidningen som i det kära broderlandet Sverige naturligtvis kallas “antimuslimsk”, “invandrarfientlig” eller rätt och slätt “rasistisk”. Tillsammans skrattar de åt saken.
Men ord räcker inte, skriver Mikael Jalving på sin blogg i Jyllands-Posten.
“Om vi verkligen önskar begränsa möjligheterna för liknande eller värre angrepp framöver måste vi försvara oss med bättre lagstiftning, och det första knytnävsslaget är att ta bort blasfemi- och rasismparagraferna. De är skamfläckar på vår demokrati och används dessutom effektivt av demokratins många fiender. Lars Hedegaards knytnäve bör följas upp av samhällets knytnäve.”
“Spänningarna har helt enkelt blivit för stora”
Vem gärningsmannen är är okänt när jag skriver det här. Mannen jagas av PET, den danska säkerhetspolisen. Men motivet är utan tvekan politiskt. Lars Hedegaard har i många år varit en framträdande islamkritiker. Han har visat att islam inte låter sig förenas med demokrati, att islam är en våldsideologi som i allt väsentligt är oförändrad sedan 600-talet och att det är en ideologi som ställer till problem i alla länder i Väst som har stor invandring från muslimska länder.
Mordförsöket är ett i raden av politiska mordförsök i Danmarks moderna historia – och det första som inte är riktat mot Jyllands-Posten eller någon av dess medarbetare.
“Det skulle vara ett ännu större mirakel om det här attentatet är det sista vi har sett på dansk jord. Men vi måste räkna med att det kan ske igen. Allt annat vore naivt att tänka sig” skriver historikern Morten Uhrskov Jensen i Den korte avis.
“Vi är vittnen till stora befolkningsmässiga omvälvningar i Danmark och en rad europeiska länder. Vare sig massinvandringen stoppas eller inte är det osannolikt att det kan gå fredligt till. Därtill har spänningarna helt enkelt blivit för stora.”
“Hellre dör jag än håller käften”
Lars Hedegaard själv har sagt: “Hellre dör jag än håller käften.” Så talar en kämpe som tror på det han gör. I det första han har skrivit från sitt gömställe efter mordförsöket, en krönika på sajten Sappho, skriver han att han vill förebygga uppkomsten av myter.
“Först och främst myten att jag efter skjutningsepisoden skulle ha blivit omfamnad av mediernas och politikernas odelade sympati och att alla nu samlas i ett stålhårt försvar för yttrandefriheten.”
“I tidningen Politiken” (Danmarks motsvarighet till Dagens Nyheter) “uttrycker Bo Lidegaard i en ledare sin glädje över att jag inte är död men övergår snabbt till att förklara vilket uselt kryp jag är – med alla mina “förvridna, hatfyllda och förnedrande uttalanden om muslimer i Danmark” skriver Lars Hedegaard och fortsätter:
“Om tidningen hade intresserat sig för vad jag har sagt och skrivit skulle den veta att nästan aldrig har uttalat mig om muslimer – och i varje fall aldrig specifikt om dem som bor i Danmark – men att mitt ärende har varit att beskriva och kritisera islam. Muslimer är, anser jag, offer för en sjuk politisk ideologi som mer liknar nazism och kommunism än den liknar religion.”
Det började med ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie
Mordförsöket mot Lars Hedegaard är det senaste – men naturligtvis inte det sista – försöket att tysta obekväma sanningar om islam. I tjugofyra år har muslimer och islamister av olika schatteringar med mord och våld som verktyg försökt tvinga på demokratiska länder i Väst samma jämmerliga brist på yttrandefrihet som de har i sina egna länder. Hoten mot yttrandefriheten började med ayatollah Ruhollah Khomeinis fatwa mot den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie för hans bok “Satansverserna”.
Dödsdomen mot Rushdie på Alla Hjärtans Dag den 14 februari 1989 riktade sig inte bara mot Rushdie utan också mot bokens översättare och förläggare över hela världen.
”Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt, varhelst de påträffas, på det att ingen annan ska våga kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är den som blir dödad på detta uppdrag en martyr” förkunnade ayatollan.
Mord och mordförsök på Satansversernas översättare
Khomeini dog bara några månader efter att han utslungat dödsdomen. Salman Rushdie tvingades gå under jorden i tio år och har lyckats överleva hittills. Rushdies norske förläggare William Nygaard utsattes 1993 för ett mordförsök som aldrig har klarats upp. Den amerikanske förläggaren Peter Mayer på Penguin förlag utsattes för grova hot. I juli 1991 knivhöggs professor Hitoshi Igarashi till döds för att han hade översatt Satansverserna till japanska. Samma månad blev den italienske översättaren Ettore Capriolo misshandlad och knivhuggen i sin lägenhet i Milano. Inte i något fall greps gärningsmännen.
Vid en konferens i Turkiet i juli 1993 där Satansversernas turkiske översättare Aziz Nesin deltog omringades hotellet av en pöbelhop som, eldad av lokala imamer, krävde att få Nesin utlämnad för att avrätta honom. Sedan jämnade de hotellet med marken. Nesin lyckades undkomma, men 37 personer dödades. Fyra år senare dömdes 33 personer för massakern.
Dödsdomen mot Salman Rushdie har aldrig tagits tillbaka av den iranska regimen. Under de tjugofyra år som gått har tusentals människor fått sätta livet till i kampen för yttrandefrihet.
Muhammedkrisen – en infam iscensättning
Det skulle dröja sexton år, till 2005, innan muslimer och islamister än en gång skulle drabbas av utbredda anfall av kränkthet och avfyra nya mordhot. Den 30 september 2005 publicerade Jyllands-Posten tolv Muhammedteckningar. En av bilderna, ritad av Kurt Westergaard, föreställde Muhammed med en bomb i turbanen.
Topplocket gick i den muslimska världen. Men det som kallas “Muhammedkrisen” var i själva verket en infam iscensättning, orkestrerad av en kringresande delegation danska imamer. Under ledning av de två islamistiska danska imamerna Raed Hlayhel och Ahmed Abu Laban (1946-2007) reste de runt på lögnturné i muslimska länder och mobiliserade de kränktas arméer.
Bilder på Muhammed som gris och pedofil
För att garanterat elda massorna hade imamerna tagit med sig en mapp, sammanställd av Abu Laban, med bland annat bilder på Muhammed som gris och pedofil – bilder som inte hade publicerats i Jyllands-Posten eller någon annan tidning.
Dessutom spred Abu Labans delegationer lögner om Danmark som ett extremt islamfientligt land, med den uttalade avsikten att skada den danska regeringen och dansk export. Miljoner muslimer över hela världen gick ut i våldsamma protester och krävde blod och död för teckningar som de inte hade sett. Ingen i Mellanöstern eller Nordafrika hade ens hört talas om Jyllands-Posten. Mer än 300 personer skulle komma att mista livet för några teckningars skull.
En ansenlig skara presumtiva terrorister sitter inburade
Dödshoten mot Jyllands-Posten och tecknaren Kurt Westergaard fortsätter år efter år. Numera sitter en ansenlig skara presumtiva terrorister inburade för långt gångna planer på att likvidera hela eller delar av Jyllands-Postens redaktion. De som senast dömdes för planerat terrorattentat var, inte förvånande, fyra svenskar med utländsk bakgrund, samtliga extremistiska våldsbejakande islamister: Mounir Dharhri, 47 (turkisk medborgare), Munir Awad, 32, Omar Aboelazm, 33, och Sahbi Zalouti, 40 år.
Tingsrätten i Glostrup dömde dem i juni förra året till tolv års fängelse var för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens och Politikens hus i Köpenhamn. Planen var att bakbinda, skjuta och halshugga så många av Jyllands-Postens journalister som möjligt. Sedan skulle journalisternas avhuggna huvuden rullas nedför Vester Voldgade, alternativt kastas ut genom fönstren för att uppnå största möjliga effekt på danska myndigheter. Det var hämnden för Muhammedteckningarna 2005.
“The Mickey Mouse-project”
Sannolikt försökte de svenska invandrade islamisterna fullfölja vad två andra islamister misslyckats med. Sedan oktober 2009 sitter pakistansk-amerikanen David Coleman Headley och pakistaniern Tahawwur Hussain Rana bakom lås och bom i USA. De greps i Chicago efter nära samarbete mellan amerikanska FBI och danska PET för långt gångna planer på terrorhandlingar mot Jyllands-Postens anställda och byggnader. Högst på dödslistan stod kulturredaktören Flemming Rose och tecknaren Kurt Westergaard. Coleman Headley hade besökt Danmark två gånger under 2009 för att filma och rekognoscera inför terrordådet. Han hade även besökt Jyllands-Postens redaktioner i Köpenhamn och Århus. Han presenterade sig som ”affärsman” som var intresserad av att annonsera i tidningen. Den planerade terrorattacken mot Jyllands-Posten gick under kodnamnet ”The Mickey Mouse Project”.
Kurt Westergaard attackerad i sitt hem
Den snart 78-årige Kurt Westergaard har varit måltavla för flera attentat och räknar med att få leva omgiven av livvakter livet ut. På nyårsdagen 2010, bara tre månader efter amerikanska FBI:s gripanden av David Coleman Headley och Tahawwur Hussain Rana lyckades en 28-årig dansk-somalisk terrorist, Muhudiin Mohammed Geele, hugga sönder ytterdörren och ta sig in i Kurt Westergaards hus i Viby utanför Århus, beväpnad med yxa och kniv.
Westergaard flydde in i badrummet som byggts om till säkerhetsrum med ståldörr och skottsäkert pansarglas. Det räddade hans liv – den gången.
“De politiska ledarna i Väst behöver terror”
Attentatet kommenterades på ett oförglömligt sätt av en av Dagens Nyheters husmarxister, Dan Jönsson:
” Under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint. Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill Västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan och montera ned det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad.
Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i Väst egentligen behöver terror.”
Journalisterna är med och drar slipstenarna
Dan Jönssons text är ganska representativ för svenska journalisters förhållningssätt till islamistisk terror och angrepp på yttrandefriheten. De som själva har sin utkomst tack vare yttrandefriheten tycks inte ha något intresse av yttrandefrihet. Starka krafter inom den muslimska världen slipar knivarna för att utplåna den i deras ögon förhatliga yttrandefriheten. Men de är inte ensamma. Journalister och andra i de politiskt korrekta trupperna i Väst är med och drar slipstenarna.
I svenska media ser vi dagliga uppvisningar i mörkläggning och kryperi för islam, ett ständigt förnekande av den islamisering som pågår i Sverige. Inbillar sig svenska journalister att de på något sätt ska bli skonade av islamisterna om de gullar med islam? Det är i så fall en fåfäng inbillning, för i islamisternas ögon är vi alla otrogna och ska i enlighet med koranen slaktas varhelst de finner oss. Inför jihad har ingen västerlänning några pluspoäng i sin CV.
En beröringsskräck utan motsvarighet
Svenska journalister har en beröringsskräck inför islam utan motsvarighet i något annat land, och då syftar jag på demokratier. När rättegången mot de fyra islamistiska terroristerna från Sverige pågick i Glostrup tilldrog den sig ett mycket förstrött intresse från svenska media.
Magnus Sandelin är författare till boken ”Jihad: svenskarna i de islamistiska terrornätverken”. I en debattartikel i Expressen skriver han 2012:
”Medan svenska jurister, psykiatriker, journalister, ledarskribenter och många andra i snart ett år har spekulerat i den norske terroristen Anders Behring Breviks skrämmande drivkrafter har våra egna ideologiskt och religiöst motiverade terrorgrupper fått fortsätta att verka utan granskning. Säkerhetspolisens färska årsrapport visar att hotet från denna miljö är högst påtagligt och att en ny attack som den som Taimour Abdulwahab försökte iscensätta mycket väl kan inträffa igen.”
I SR P1:s mediegranskande program ”Medierna” uttrycker Magnus Sandelin sig ännu tydligare:
”Svenska journalister är naiva, okunniga och rädda att gå islamofobers ärende. Därför avstår de från att granska extremistiska islamister och deras miljöer.”
Alltfler namn på islamisternas offer
Listan med namn på islamisternas offer i kampen mot vår yttrandefrihet blir allt längre.
Salman Rushdie. Hitoshi Igarashi. Ettore Capriolo. Aziz Nesin. Peter Mayer. William Nygaard.Theo van Gogh. Ayaan Hirsi Ali. Kurt Westergaard. Flemming Rose.Lars Vilks.Robert Redeker.
Och nu Lars Hedegaard. De som inte har mördats tvingas leva med livvaktsskydd livet ut. Ett liv som de flesta av oss inte kan föreställa oss. “Man vänjer sig” säger Kurt Westergaard i en intervju i Politiken. Livvakterna blir nästan som familjemedlemmar.
“Danska politiker är ointresserade av yttrandefrihet”
Lars Hedegaard skriver:
“PET:s chef har meddelat att polisen inte är i stånd att beskydda alla som ska slås ihjäl för att de har sagt bu till profeten. Vad vill politikerna göra åt det? Det är deras ansvar. Genom 30 år har de – med undantag av Dansk Folkeparti – påtvingat den danska befolkningen en massinvandring av integrationsresistenta som aldrig skulle ha fått tillträde om befolkningen hade fått rösta om det.
Jag kunde förlåta politikerna om de för länge sedan hade förstått att massinvandringen har förlöpt helt annorlunda än de hade föreställt sig, och att vi därför måste säga stopp och ta andra beslut. Men trots att de har haft årtionden på sig att lära sin läxa fortsätter befolkningsutbytespolitiken med oförminskad styrka.
Jag har gett upp försöken att förstå varför de gör det. Jag får begränsa mig till att konstatera att det gör de alltså. De är likgiltiga inför Danmarks och det danska folkets framtid. Och de är ointresserade av den yttrandefrihet som de nu än en gång bedyrar är grunden till allt gott. Annars skulle de göra något.”
Svenska journalister inbjuder till angrepp på oss
Ingenting skulle förvåna mig mindre än om den som försökte skjuta ihjäl Lars Hedegaard visar sig komma från Sverige – det land som håller sina gränser vidöppna för krigsförbrytare och terrorister. Expos klassning av Dispatch International som “rasistisk” och övriga svenska medias karaktäristik av tidningen som “islamfientlig” är en signal till hela den muslimska världen. Journalister i svenska gammelmedia viftar med inbjudningskorten till angrepp på Lars Hedegaard och hans medredaktör Ingrid Carlqvist och alla oss som sysslar med kritik mot islam och massinvandring. Tydligen hatar våra kolleger oss så mycket att de vill att vi ska dö. Det är en bitter insikt.
Jag upprepar: Skam skam, tusenfalt skam över svenska journalister!
“Sluta ljuga för era läsare, lyssnare och tittare!”
Ingrid Carlqvist skriver i senaste Dispatch:
“Är ni nöjda nu, vänsterextremister och journalistkolleger, när Lars Hedegaard sånär har blivit mördad? Ni som har gjort allt ni kunnat för att med lögner framställa Dispatch International som en rasistisk och muslimhatande tidning, i stället för att säga sanningen – att vi är kritiska till den totalitära ideologin islam. Är ni medvetna om att det är på grund av ert stöd för de allt brutalare islamiseringskraven i Västvärlden, som dessa mördare kan fortsätta operera fritt i våra samhällen?
Sluta ljuga för era läsare, lyssnare och tittare. Tala om för dem att vi står upp för demokrati och frihet, vilket ni för länge sedan har slutat göra.
Men jag gör mig inga förhoppningar om er. För ni har målat in er i ett hörn där ni i er iver att vara ”goda anti-rasister”, inte ser skogen för alla träd. Ni ser inte att det är ni som är det stora hotet, ni som ursäktar mördare och terrorister med taskig barndom och ”utanförskap”. Det är ni som har lagt allt fokus på Breivik och struntat i terroristerna som skulle skära halsen av journalisterna på Jyllands-Posten och kasta ut deras huvuden på Rådhuspladsen. Det är ni som gullar med terrorister och ursäktar deras brott.
Om ni inte ställer upp för Dispatch Internationals rätt att ge ut en tidning utan att bli utsatta för mordförsök, så har ni inte inom publicistiken att göra. Då kan vi lika gärna lägga ner demokratin och yttrandefriheten på en gång.”