Cirkus Mustafa

Underhållningsindustrin kan lägga ner, eller åtminstone ta en time out. Ingenting överträffar den storartade underhållning som socialdemokraterna har bjudit på de senaste veckorna. För den som hyser skadeglädje är det uppiggande dagar. Sveriges största politiska parti har klafsat i sitt egenkonstruerade klaver och tvingas halsa rejäla klunkar av sin egen medicin. Den som bygger sin politik på lögner, hyckleri och förtryck av folkopinionen kan vara förvissad om en sak: förr eller senare spricker hela skiten. Som man bäddar får man ligga. Som man ropar i skogen får man svar.

“Ett haveri på alla plan” skriver Dagens Nyheter i en ledare. “Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.”

Socialdemokraternas klocka har stannat på 1969

Sedan valet 2010 har samtliga sju gamla riksdagspartier till stor del lyckats undgå besvärande granskning av sin egen politik genom att både de och journalistkåren har varit kolossalt upptagna med att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Den surdeg som socialdemokraterna bakar nu har stått på jäsning länge. Plötsligt är de tvungna att visa vad de själva står för, och då trampar de som Nalle Puh rakt ner i getingboet. I getingbon finns väl bara honung?

Bygget av det svenska folkhemmet vore otänkbart utan arbetarrörelsen, men den har inte lyckats omforma sin politik till att vara relevant för dagens Sverige och dagens svenskar. Klockan har stannat på 1969, när Olof Palme valdes till statsminister och partiet hade nästan en miljon medlemmar. 1979 nåddes toppnoteringen 1,2 miljoner.

“Solidaritet” borde behängas med röda varningslampor

Tiden och väljarna har sprungit ifrån socialdemokraterna. Inte ens LO-kollektivet är längre säkra väljare. Kräftgången accelererar, och den gamla stolta arbetarideologin har vattnats ur till ihåligt klingande retorik. Socialdemokraternas favoritord “solidaritet” gällde från början Sveriges egna invånare. Det gör det inte längre. Nu borde ordet behängas med röda blinkande varningslampor, det är ett av de mest missbrukade orden någonsin i politisk historia.

När partiledare Stefan Löfven håller sitt linjetal på socialdemokraternas partikongress den 4 april hoppar flosklerna i en strid ström ur munnen på honom.

“Jaha. Ni förstår, det här känns lite speciellt för en arbetargrabb från Ådalen” börjar han och har därmed signalerat att det vore ett övergrepp att kritisera en man med ett så enkelt ursprung.  Sedan säger han att solidaritet är ett av de vackraste ord han vet och “Vi ska bygga samhället så som vi vill att en familj ska vara. Sverige ska vara som en familj där alla behandlas lika, oavsett kön eller ursprung. Sverige ska vara som en familj där solidariteten är gränslös.”

“De socialdemokratiska värderingarna är min själ”

“De socialdemokratiska värderingarna, de är min själ”, säger Stefan Löfven. Han tror säkert på vad han säger. Dessutom får alla klart för sig att om man har synpunkter på socialdemokratiska värderingar har man också gått till attack mot Stefan Löfvens själ. Sedan klämmer han i med:

Det samhälle som vi vill forma drivs av gränslös solidaritet. Våra värderingar känner inga landgränser.

Där satt den. Socialdemokratisk solidaritet omfamnar hela världen. Men om den gränslösa solidariteten bara flödar i en riktning – från men inte till? Från Sverige till alla andra länder men aldrig tillbaka? Måste inte solidaritet vara ömsesidig? Ett evigt ensidigt givande som politisk strategi – hur realistiskt är det? Det Stefan Löfven säger är rent bondfångeri. Han berättar sagor för vuxna som behöver höra sagor. Han strör ut ordgodis över sin publik. Och publiken applåderar entusiastiskt.

I desperation puttar man in en tvättäkta islamist

Men fler och fler genomskådar flosklerna. Vid årsskiftet sjönk medlemsantalet i SAP för första gången under 100 000-strecket. Hälften av medlemmarna är pensionärer. Självklart sätter desperationen klorna i partitoppen. Och vad gör man? Låter krass röstmatematik ta över och puttar in en tvättäkta islamist i partistyrelsen. Bingo! 75 procent av Sveriges muslimer röstar nämligen på socialdemokraterna. Det är de importerade muslimerna som ska rädda partiet från sotdöden.

Den första stora pinsamheten i Cirkus Mustafa är den naiva tron att Islamiska förbundet är jämförbart med vilken liten idrottsförening eller biljardklubb som helst. Socialdemokraterna verkar tro att islamister kan dresseras till socialdemokratiska värderingar om “solidaritet”, “alla människors lika värde”, “jämlikhet mellan könen” och “kampen mot homofobi och antifeminism” – bara för att de befinner sig i Sverige. Socialdemokraterna tror verkligen att islam är “fredens och kärlekens religion”. De har till synes inte en aning om att islam också rymmer en totalitär politisk ideologi.

Dumskallarnas sammansvärjning

Valberedningen, ledd av Berit Högman, har inte läst på.

“Hos oss finns ingen kultur/tradition av överprövning” försöker hon förklara sig senare.

Stockholms arbetarekommun med ordföranden Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell i spetsen har inte läst på. Här flimrar bara det inre räkneverket vid tanken på en muslim som röstmagnet.

Partisekreterare Carin “Butler i tunnelbanan” Jämtin  har inte läst på. Redan i fjol fick hon ta del av ett kritiskt mejl avseende Omar Mustafa. Men det gjorde uppenbarligen inget intryck på partisekreteraren.

Partiledaren Stefan Löfven har inte läst på.

Det är dumskallarnas sammansvärjning. Kunde man inte åtminstone kräva en kvällskurs om islam på ABF innan partiets famn öppnas för islamister?

“Vi var helt tagna på sängen”

Nomineringen av Omar Mustafa har beskrivits som “kuppartad”. Hans namn damp ned som en total överraskning strax innan partistyrelsen skulle väljas.

“Vi var helt tagna på sängen, och ställdes inför fullbordat faktum. Det här liknar vad man brukar kalla egenmäktigt förfarande från vår representant i valberedningen och de få som möjligen var insatta” säger ett av kongressombuden, förre jämställdhets- och demokratiministern Jens Orback, nu generalsekreterare för Palmecentret.

Uppvaknandet blir chockartat. Som av en händelse är det tidningen Expo som uppmärksammar att Islamiska förbundet, där Omar Mustafa är ordförande, har bjudit in de utpräglat antisemitiska egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare.

“Kritiken kallades islamofobisk”

Under årets påskhelg arrangerade Islamiska förbundet tillsammans med studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer (SUM) en konferens i Stockholm med Yvonne Ridley som inbjuden talare. Även hon har gjort starkt antisemitiska uttalanden. En annan talare på samma konferens, Azzam Tamimi, har sagt att “Israel är en cancer”, uppmuntrat till självmordsattacker och under ett seminarium i Cambridge försvarat hustrumisshandel med motiveringen att arabiska kvinnor ber om att bli slagna av sina män.

2005 var Tamimi inbjuden både av Sveriges unga muslimer, SUM, och den socialdemokratiska kristna broderskapsrörelsen (numera “Socialdemokrater för tro & solidaritet”). Det är alltså inte bara Islamiska förbundet som har bjudit in antisemitiska föreläsare till Sverige, utan också flera socialdemokratiska organ; Palmecentret, Broderskaparna och S-studenter.

“Broderskaparna och S-studenter organiserade åtta seminarier i projektet med Tamimi. Alla invändningar som fördes fram besvarades med samma mantra om att kritiken var islamofobisk” skriver Fredrik Malm (fp) på DN Debatt.

“Avslöjandet ett resultat av islamofobi”

När Expo skriver något går en susning genom landets redaktioner. Då blir det plötsligt legitimt för media att haka på. Det är Expo som avgör vad som får luftas offentligt i dagens Sverige. Artikeln blir startsignalen för en flod av artiklar och radio- och tv-inslag. Men Expo var ingalunda först på banan med varningar.

Om någon ska ha cred för att ha ögon och öron på skaft är det Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet med svårslagen kompetens när det gäller islamism. Redan när Omar Mustafa valdes in i styrelsen för Stockholms arbetarekommun för ett år sedan påpekade Gudmundson på sin blogg att Mustafa hårdnackat hade försvarat att han bjudit in den antisemitiske Salah Sultan som gäst till Islamiska förbundets stora konferens.

Dagens Nyheter skrev om saken i mars 2011. I ett svar på Newsmill skrev Omar Mustafa att artikeln byggde på “citat som sades vid något tillfälle av en person från andra sidan jorden”. Han kallade avslöjandet ett resultat av “islamofobi” och en del i ett försök att “utfärda en livstidsdom i antisemitism på alla som har någonsin uttalat ett kritiskt ord mot staten Israel”. Ett youtube-klipp med prov på Salah Sultans föreläsningskonst kan ses här.

“Ingen homosexualitet inom islam”

Kan inte socialdemokrater googla? Kunde ingen vettig människa i den socialdemokratiska partitoppen göra vanlig personresearch? Nej, socialdemokraterna tutar och kör och måste nödvändigt klafsa i klaveret så att det stänker över hela Sverige. Om någon hade googlat hade man till exempel upptäckt vad Omar Mustafa (då styrelsemedlem i Sveriges unga muslimer) sa om förekomsten av homosexuella i SUM när han intervjuades av Devrim Mavi 2006 i RFSL:s “Kom ut” 8/06.

“Inga hbt-personer. Inga öppna i alla fall”, förklarar Omar Mustafa.

“Kan det verkligen stämma? Jag menar, 10 000 ungdomar men inte en enda hbt-person?”

“Vi utesluter ingen men jag har inte hört att sånt finns bland oss muslimer”, säger Omar Mustafa.

“Omar Mustafa säger att koranen är fulländad, den har fungerat i 1 400 år och där står det tydligt. Punkt slut. Sex förbjudet utanför äktenskapet + äktenskap är till för en man och kvinna = ingen homosexualitet inom islam.”

Några år senare säger sig Omar Mustafa kämpa för alla människors lika värde och bekämpa homofobi.

Kopplingar till Muslimska brödraskapet

I mars 2011 skrev Omar Mustafa på twitter:  Skicka svenska Jas-plan mot Israel nu!

Han har sagt att tweeten var en reaktion på att regeringen bistod med Jas-plan i den internationella insatsen mot Muammar Khadaffi i Libyen och Israels då pågående bombning av Gaza.

Om socialdemokrater kunde googla hade de också upptäckt Islamiska förbundets kopplingar till Muslimska brödraskapet, vars motto lyder:

Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.

“Sharia är den absoluta normen”

Muslimska brödraskapets chefsideolog Yousuf al-Qaradawi har sagt följande:

Godkännandet av en lagstiftning som formulerats av människor innebär en preferens för människornas begränsade kunskaper och erfarenheter före den gudomliga vägledningen: “Säg! Vet du bättre än Allah? (Koranen 2:140).

Han har också på Muslimska brödraskapets online-forum sagt:

Sharia kan inte ändras för att överensstämma med förändrade mänskliga värderingar och normer. Snarare är det [sharia] den absoluta norm som alla mänskliga värden och uppförande måste anpassa sig till.

“Man ska gradvis utöka inflytandet för islam i samhället”

Brödraskapets taktik i Sverige beskrevs i ett reportage SVT:s Uppdrag Granskning 2006 – men avfärdades samtidigt i reportaget som en konspirationshistoria:

Man ska etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle.

Socialdemokraterna ses som en särskilt tacksam måltavla. Efter valet 2002 skickade Sveriges muslimska råd ett gratulationsbrev till statsminister Göran Persson (s). I brevet står det att muslimerna runt om i landet arbetat hårt för socialdemokraternas seger, och att man hoppas att statsministern kommer att uppfylla några av muslimernas krav i framtiden.

“Frågan är om det får andra konsekvenser än vad politikerna har tänkt sig” skrev Per Gudmundson på sin blogg för ett år sedan. Ett år senare vet vi svaret.

Partiet låter sig nöja

När kritikstormen brakar loss mot valet av Omar Mustafa “känner sig partiet trygga” med de förklaringar han ger om de inbjudna antisemiterna.Omar Mustafa säger själv i en intervju med TT den 10 april:

Jag kan inte nog betona mitt avståndstagande från alla antisemitiska yttringar, all hets mot folkgrupp och kollektiva beskyllningar av den judiska gruppen som jag kopplats till. Det strider mot min och Islamiska förbundets värdegrund.

Partiet låter sig nöja – tills vidare.

“Vi valde att tro på hans ord”

“Omar har förklarat på ett väldigt bra sätt att han självklart står upp för alla människors lika värde,» sa kommunsekreterare Olle Burell. Katina Staf, sammankallande i valberedningen för Socialdemokraterna i Stockholm, lät sig också nöja med Omar Mustafas förklaring.

Vi hade ingen anledning att göra någon annan bedömning, säger hon. Hon tycker att det är märkligt att valberedningens slutsats nu har blivit ifrågasatt.

Vi valde att tro på hans ord och jag undrar varför det inte räckte nu.

Vad vet socialdemokraterna om taqiyya?

Vad vet Katina Staf, Berit Högman, Olle Burell, Veronica Palm, Carin Jämtin och Stefan Löfven om taqiyya? I socialdemokratin, liksom bland flertalet svenskar, tror man människor på deras ord. Sådan är vår tradition och kultur. Men när vår svenska högtillitskultur möter produkterna av decennier av socialdemokratisk kulturimport uppstår en kulturkrasch som heter duga. Underhållningsvärdet är som sagt stort – här konfronteras socialdemokratiska politiker med vad de själva har skapat.

Muslimer får lära sig att vara ärliga mot varandra, om inte lögnen är så liten att den inte räknas. Helt andra regler gäller hur man handskas med sanning och lögn gentemot “otrogna”. Då är det tillåtet att ljuga hur mycket som helst om syftet gagnar islam och en själv. Det är också tillåtet att vinna de ”otrognas” tillit för att sedan utnyttja deras sårbarhet och besegra dem.

“Lögn gentemot icke-muslimer obligatorisk”

Nils Dacke skriver om fenomenet på sin blogg Freedom and reason:

Taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk (RoT O9.0-9.1) för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk , och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer. Detta har sedan länge varit Muslimska brödraskapets taktik för att tillskansa sig makten.

På den efterlämnade ljudfilen erkänner den islamistiske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab själv sin taqiyya. Han säger att han har ljugit för sin familj när han har sagt att han har rest till Mellanöstern för att arbeta. I själva verket tränades han i jihad för att ta livet av så många “otrogna” svenskar som möjligt – men lyckades bara spränga sig själv i luften den 11 december 2010.

“Krav på upprättelse” sända till FN

För mindre än två månader sedan skickade svenska muslimorganisationer en helt sanslös kravlista till FN med “krav på upprättelse”. Den verkar alla redan ha glömt. Skrivelsen är undertecknad av Omar Mustafa, Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic och Al Shabaab-försvararen Ahmed Siraj. Den publicerades i Aftonbladet den 4 mars. Men där finns Omar Mustafa märkligt nog inte med bland undertecknarna. De muslimska organisationerna skriver bland annat:

Många av de mest flagranta brotten mot svenska muslimers mänskliga rättigheter har skett inom ramen för det så kallade Kriget mot terrorismen. Av 26 kända frihetsberövanden i enlighet med den nya terrorbrottslagstiftningen har samtliga drabbade varit muslimer, men trots alla gripanden har åklagaren endast lyckats få till två fällande domar. Den låga andelen fällande domar gör att man kan ifrågasätta rättssäkerheten i förfarandena och om terrorismbrottslagen är en ”raslag” riktad enbart mot muslimer.

De glömde nämna att en av de två fällande domarna gällde Helena Benaoudas svärson Munir Awad, tillsammans med tre andra invandrade terrorister boende i Sverige dömd till tolv års fängelse för ett planerat terroristbrott mot Jyllands-Posten i Köpenhamn.

En överordnad lojalitet: mot islam

Sex dagar efter att han hade valts in i partistyrelsen sparkas Omar Mustafa. Han får ett ultimatum av Stefan Löfven, och Veronica Palm håller i yxan. Man kan inte både vara ordförande i Islamiska förbundet och sitta i socialdemokraternas partistyrelse. Det handlar om värderingar. Han måste välja. Än en gång visar socialdemokraterna en häpnadsväckande okunnighet och naivitet. En muslim/islamist har en enda lojalitet som är överordnad alla andra mål och lojaliteter; lojaliteten mot islam.

Omar Mustafa väljer Islamiska förbundet. Självklart. Han har knappast något verkligt val.

Per Gudmundson skriver:

De politiska partierna – i alla fall Socialdemokraterna – tycks tro att det är en övergående fas, att de islamiska förbunden snart kommer att gå med i Pride-tåget, att det givna slutmålet för varje civilisation eller kultur är en socialdemokratisk välfärdsstat med könsneutrala toaletter och genusdagis. Så då kan man pruta lite med värderingarna idag, tillfälligtvis, tills det fixar sig.

Peter Weiderud hukar, utom skotthåll

Var det mediedrevet som fällde Omar Mustafa? Nej. Han föll på eget grepp och oöverträffad socialdemokratisk klantighet. Medierna gjorde för en gångs skull det de ska göra, granska makten.

Det finns klara vinnare i det uppkomna kaoset. Den som mest entusiastiskt har krattat manegen inom socialdemokratin för islam och Omar Mustafa hukar nu i skymundan, till synes utom skotthåll. Hans namn är Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro & solidaritet. Han anser att Muslimska brödraskapet är ett moraliskt rättesnöre för den muslimska världen. I augusti 2009 antog Broderskapsrörelsen under Peter Weideruds ledning ett “Manifest för kristen vänster”. Här finns en grundläggande paragraf om jämlikhet:

Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.

HBT-rättigheter ströks i muslimskt manifest

Men i motsvarande “Manifest för muslimska socialdemokrater”, som antogs av Broderskapsrörelsens förbundsstyrelse den 28 maj 2010, ströks kampen för HBT-rättigheter. Där låter det så här:

Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan klyftor, ojämlikhet och förtryck på grund av hudfärg, religion eller kön, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.

Även detta uppdagat av Per Gudmundson. Peter Weiderud bekräftade Gudmundsons farhågor. Strykningen var helt medvetet gjord – man ville inte “röka ut” muslimska medlemmar ur föreningen genom att säga sig kämpa för lika rättigheter oavsett sexuell läggning.

Berusad av “den arabiska våren”

Berusad av “den arabiska våren” skriver Peter Weiderud på Newsmill i januari 2011, om det han kallar “Arabvärldens 1989″:

Ett demokratiskt islamistiskt styrt Egypten kommer att bidra till fred och utveckling. Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen.

I en famös artikel på DN Debatt i juli 2010 med rubriken “Är vi beredda att älska juden och muslimen?” klassar han och några kyrkliga företrädare, bland andra biskop emeritus Caroline Krook, det svenska förbudet mot djurplågeri i form av halal- och kosherslakt som “diskriminering av muslimer och judar” och drar sig inte för att insinuera att förbudet är grundat i kvardröjande nazism.

I september 2012 traskar han vidare i ullstrumporna och pläderar för omskärelse av små pojkbebisar – allt annat är religionsfobi! “Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning” skriver Peter Weiderud.

Fredrik Reinfeldt skrattar hela vägen till Rosenbad

Under tiden som socialdemokraterna klantar sig skrattar statsminister Fredrik Reinfeldt (m) hela vägen till Rosenbad över att hans egen husislamist, Abdirisak Waberi, med plats både i riksdagen och försvarsutskottet, inte ännu har dragits med i kritiken mot Omar Mustafa. Trots att han fick brallorna rejält neddragna i Evin Rubars dokumentär från december 2009, “Slaget om muslimerna”.

Även miljöpartiets Ship to Gaza-seglarislamist Mehmet Kaplan  går fri. Än så länge.

Som väntat har svenska islamister och muslimer för tillfället fullt upp med att hänge sig åt sin specialgren, att vara kränkta. När de har hämtat sig rekommenderar jag både dem och alla andra att läsa Nalin Pekguls artikel på DN och PM Nilssons intervju med henne.  Bättre kan det inte sägas.