Søndagskronikken av Julia Caesa, med copyright snaphanen og HRS
Sveket
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Men inte för alla barn. Tusentals flickor i Sverige och andra länder i Väst ser fram emot sommarlovet med skräck, ångest och ont i magen. När vårterminen närmar sig sitt slut börjar flickor försvinna. Plötsligt står deras skolbänkar tomma. Invandrarflickor tas av föräldrarna med till sitt gamla hemland och gifts bort, oftast med en kusin. Sommarlovet efter åttonde klass är extra kritiskt – då har flickan i allmänhet hunnit bli könsmogen och ses inom hederskulturen som en vandrande högriskzon som snabbt måste tvingas in i ett äktenskap medan hon fortfarande är oskuld.
På en av Rosengårds skolor i Malmö gör man under ett läsår bedömningen att fjorton högstadieflickor är på väg att bli bortgifta. De yngsta går i sjunde klass och är alltså 12-13 år gamla. Till hösten dyker de upp med sina män men blir i många fall snabbt gravida och slutar skolan.
Invandrare väljer att flytta just till Sverige
Invandrare väljer gärna att flytta just till Sverige. Förra året beviljades 116 587 personer uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i landet. Det är en mycket hög siffra för ett litet land med 9,5 miljoner invånare. De flyttar inte hit för att Sverige är ett hemskt land utan av motsatt anledning. Friheten och den generösa välfärden är kraftfulla dragplåster. Men de tar sin kultur, sin etnicitet och religion med sig, vilket tycks ha kommit som en total överraskning för politiker och myndigheter.
Politik ur ett totalt hjärnsläpp
Hur tänkte politikerna i Sveriges regering och riksdag när de 1975 enhälligt beslutade att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle? De tänkte inte alls. Svensk invandringspolitik uppstod ur ett totalt hjärnsläpp. Politikerna var – och är fortfarande – fångna i en utopi som aldrig har förverkligats någonstans i världen. De kände sig goda och vidsynta när de över folkets huvuden drev igenom sin utopi utan att ha en aning om vilka konsekvenser den skulle få för landet och dess medborgare.
Grunden till Sverige som humanitär stormakt var lagd. Nu fick det gå som det ville. Politikerna verkar ha trott att alla invandrare mirakulöst förvandlas till svenskar och goda socialdemokrater med svenska värderingar i samma ögonblick som de sätter foten på svensk mark. Eller också brydde de sig inte om konsekvenserna av ett beslut som utgjorde fullständig politisk härdsmälta. Med sina illusioner om mångkultur som en enda stor och lycklig gemenskap har politikerna istället åstadkommit djup splittring – ett samhälle av monokulturer som lever parallella liv på en glödbädd av latenta etniska, kulturella och religiösa konflikter.
Massimport av motsatt värdegrund
Ordet “värdegrund” är viktigt för svenska politiker. Med värdegrund menas deras egen värdegrund som aldrig närmare har definierats men framstår som ett diffust täckord för något slags allmän godhet. Värdegrund är en av de klyschor som politikerna använder som verktyg för att tvinga på sin befolkning världens mest extrema invandringspolitik. I själva verket är det ett befolkningsutbyte som pågår. Att i snabb takt byta ut Sveriges ursprungsbefolkning mot tredjevärldeninvånare är ett uttryck för den offentliga värdegrunden.
Paradoxalt nog innebär massinvandringen import i stor skala av en värdegrund som är raka motsatsen till den av politikerna anbefallda. Hederskultur struntar i mänskliga rättigheter och värderar kvinnor till en bråkdel av mannens värde. I hederskultur saknar individens bästa betydelse. Det som betyder något är gruppens, kollektivets behov. Om en individ går emot gruppens intressen måste individen offras. Hederskultur är släktens maffialiknande diktatur och raka motsatsen till demokrati.
Mesut Sahindal skjuten till döds av polis
För en månad sedan, på morgonen den 8 april, sköts Mesut Sahindal, 34, ihjäl av polis i Uppsala. Han var yngre bror till Fadime Sahindal, 26, som hedersmördades av sin far Rahmi Sahindal 2002. Mesut Sahindal var familjens ende son och kroniskt kriminell. Han började begå brott när han var 15 år, och brotten blev ständigt grövre. Eftersom han var invandrare och alltså tillhörde en “utsatt minoritet” dömdes han till uppseendeväckande låga straff.
1998 dömdes han till skyddstillsyn för flera olaga hot mot sin syster. Under en lunchpaus i rättegången kastade han sig över Fadime, misshandlade henne och skrek: “Jag ska döda dig, din jävla fitta, din jävla hora. Din tid kommer snart. Det slutar inte här!” Några veckor senare slog han ned Fadime på Stora Torget i Uppsala. För detta dömdes han till fem månaders fängelse och avtjänade tre. En tid senare, hösten 2001, skulle Fadime berätta i riksdagen om sin situation.
Genom att berätta undertecknade hon sin dödsdom
Det var när Fadime berättade i medierna om vad hederskultur innebär och att hon var hotad till livet som hon undertecknade sin dödsdom. Under rättegången efter mordet på Fadime motiverade Rahmi Sahindal dådet med att “hon lämnade ut oss till världsopinionen”. Att hon levde på “svenskt vis” med en svensk pojkvän var en katastrof och en skam för familjen. Men hon mördades för att hon avslöjade hur hedersideologin ser ut. Hon exponerade familjen och drog därigenom ytterligare skam över den. Det värsta som kan hända i en hederskultur är att andra får veta något om vad som pågår i en familj. Det ska till varje pris hållas dolt från insyn.
“Vi får aldrig acceptera talet om “hedersmord”
När Fadime mördades var Mona Sahlin (s) integrationsminister. Efter hedersmorden på 15-åriga Sara (Maisam Abed Ali) i Umeå i december 1996 och 19-åriga Pela Atroshi i Irak i juni 1999 förnekade hon kategoriskt existensen av hedersmord och hederskultur, trots att de inte var de första hedersmorden i Sverige. 1986 mördades det nygifta paret Ibrahim och Bafreen Fatah, irakiska kurder, i Eskilstuna. Mordet är fortfarande ouppklarat. 1994 mördades 18-åriga Maryam, kristen palestinier, i Hällefors av sin far Farg Dabas.
Tillsammans med jämställdhetsminister Margareta Winberg skrev Mona Sahlin i en debattartikel i Dagens Nyheter i december 2000:
“Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar istället om mäns våld mot kvinnor. (…) Vi får aldrig acceptera talet om “hedersmord”.”
Med andra ord: invandrare får aldrig någonsin förknippas med något negativt. På Fadimes begravning grät Mona Sahlin och kom med en offentlig ursäkt. Hon förklarade sitt svek med att hon var rädd för att bli kallad rasist, alltså det invektiv som hon själv är en av de flitigaste spridarna av.
“Denna svenskhetens primat”
Ångern satt dock inte djupare än att hon två år senare handplockade den ökände Masoud Kamali, iranskfödd professor i socialt arbete vid Uppsala universitet, som den socialdemokratiska regeringens nye diskrimineringsutredare. Men först hade hon kört över sin egen sittande utredning på samma område, ledd av professor Anders Westholm vid Uppsala universitet. Kamali visade i en intervju redan strax efter att han fått sitt utredningsuppdrag hur Sverige skulle förhålla sig till hedersvåldet:
“Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en mindre grupp. Det är inget stort problem.”
Masoud Kamali valde att argumentera på grobiannivå och kallade sin företrädare Anders Westholm “denna svenskhetens primat”. I januari 2006 anklagade han integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) i tidskriften Mana för att vara “fanbärare i ett rasistiskt korståg” och kallade henne och Mauricio Rojas för “folkpartiets bleka husnigger”.
“Vad har det med kultur att göra – att gifta bort sina barn?”
Mona Sahlins handgångne man Kamali anser allting vara Sveriges och svenskarnas fel – Sverige är ett otäckt och rasistiskt litet land med utbredd kulturrasism, omfattande strukturell diskriminering och “etniskt rensade” massmedier. Det är ett mysterium att en person som hatar Sverige och svenskar så mycket som Masoud Kamali över huvud taget uppehåller sig här. “Vad har det med kultur att göra – att gifta bort sina barn?” är ett av hans berömda uttalanden.
Mona Sahlin och Masoud Kamali har varit effektiva bromsklossar i debatten kring hedersproblematik. Genom deras insatser politiserades det statliga utredningsväsendet, och hela integrationsdebatten har förvridits och försenats med långsiktiga skador som följd.
Hederskulturen är invandrad
Mesut Sahindal och de skolflickor som med fasa ser fram emot sommarlovet ingår båda i hederskulturen; Sahindal som förövare, flickorna som offer. Hederskulturen är invandrad och självvald. Utövarna kan inte skylla på några andra. Den har inte införts av koloniala eller imperialistiska krafter utifrån, den kan inte skyllas på utanförskap eller socioekonomiska faktorer.
“Den är inte på något sätt en följd av utsatthet i det svenska samhället. Den har uppstått i odemokratiska miljöer, med ofria tankar och i avsaknad av pålitliga institutioner, på platser där man bara har familjen och klanen att ty sig till. I Sverige lever hederstänkandet vidare i enklaver och patriarkala föreningar med ekonomiska bidrag från det offentliga”
skriver Lars Åberg och Eduardo Grutzky i “Heder och samvete”, den mest faktaspäckade och kunniga bok om hederskultur som har getts ut på svenska.
Mannens heder sitter mellan kvinnans ben
En hederskultur uppstår ur två tomrum: frånvaron av upplysningstankar och frånvaron av en välfärdsstat. Det finns inga samhällsinstitutioner eller myndigheter att vända sig till för att få hjälp när man blir svag, sjuk eller gammal. Man är hänvisad till släkten för att få hjälp, vilket skapar en extrem beroendesituation. Individen får skydd och säkerhet, pengar om det behövs, men också tillhörighet och gemenskap. Släkten ger trygghet men begränsar i gengäld rörelsefriheten, i synnerhet om du är kvinna. Mannens heder sitter mellan kvinnans ben, och det är männen – fäder, bröder, mor- och farbröder – som ska övervaka den.
De hatar friheten – och avundas den
Hederskulturen är lokalt producerad i socialt och ekonomiskt underutvecklade länder med uråldriga samhälls- och familjestrukturer, utbredd analfabetism och stenhård könsapartheid. Genom migrationen har den globaliserats. När personer formade i en hederskultur flyttar till ett land som Sverige möter de en helt annan sorts samhälle med frihet för både män och kvinnor. Det är ett språng över hundratals eller tusentals år av utveckling.
Men man ändrar sig inte för att man flyttar. Den svenska kravlösheten innebär att det går utmärkt att i allt väsentligt dröja sig kvar i sitt ursprungsland och den medhavda kulturen genom att exempelvis titta på al-Jazeera hela dagarna. Kroppen befinner sig i Sverige, men den kulturella tillhörigheten är kvar i ursprungslandet. Värderingarna är djupt rotade, hedersideologin lever vidare. Det spelar ingen roll att man har flyttat till ett upplyst land.
Det gäller inte bara fattiga outbildade människor. Hederskultur kan komma klädd i designkläder, ha en akademisk examen och senaste modellen av i-Phone. Det är till och med så att grupper av invandrare blir ännu mer reaktionära sedan de flyttat till Väst. De hatar den frihet och de värderingar som Väst står för, men det finns också en avundsjuka. I en tankevärld formad av hedersideologi uppfattas friheten som förtryckande.
Även homosexuella gifts bort
Enligt statliga Ungdomsstyrelsens undersökning ”Gift mot sin vilja” 2009 får 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år inte välja vem de ska gifta sig med. 8 500 av dem oroar sig ofta för att bli bortgifta. Även homosexuella och funktionshindrade gifts bort för att göra problemet osynligt och rädda familjens och släktens heder.
En av dem är Gabriel. Han är kristen, kommer från en ortodox syriansk familj som invandrat till Södertälje. Gabriel är homosexuell, och när han läser på lärarutbildningen på Stockholms universitet träffar han svenske Patrik. De blir förälskade, inleder en relation och flyttar ihop. Officiellt bor Gabriel ihop med “en studiekamrat”. Som kamrat är Patrik ofta hembjuden till Gabriels hem. Fattar Gabriels föräldrar inte att de är ett par? “Så länge vi inte pratar om det är det ingen som bryr sig” säger Gabriel.
Familjen skaffar en hustru åt Gabriel
En dag när Gabriel besöker föräldrarna i Södertälje ser han att alla bilder på honom är bortklippta ur familjeporträtten. Pappan låter sonen förstå att han är sjuk, men att han kan bli botad. Dessutom har familjen skaffat en hustru åt Gabriel. Hon väntar på honom i Syrien. Gabriel gör ett självmordsförsök, som måste hållas hemligt för föräldrarna.
“Alla ansikten som vi har klippt bort har vi stoppat ner i ett kuvert. När vi kommer tillbaka från Syrien ska du få klistra in dig själv i familjen igen, den familj som Patrik har förstört” säger pappan.
Både Patrik och Gabriel lever under hot från Gabriels familj. De flyttar isär. Nu anser även Gabriel att allting är Patriks fel. Två år senare får Patrik veta att Gabriel är gift och har ett litet barn. Familjen är lycklig. Gabriel är inklistrad på familjefotografierna igen. Patrik undrar hur de kan göra så här mot Gabriel och kvinnan som han tvingats gifta sig med.
Mordet på Anni Dewani
I november 2010 mördas Anni Dewani, 28, när hon är på smekmånad i Sydafrika. Hon skjuts med tre kulor i bröstet när hon har varit gift med Shrien Dewani, 33, i 16 dagar. Anni Dewani föddes 1982 i Mariestad. Hon kom från en indisk-hinduisk familj som kom till Sverige 1972 från Uganda efter att ha utvisats av dåvarande diktatorn Idi Amin. Hon arbetade som ingenjör på Ericsson i Stockholm men flyttade till London 2009 när förhållandet med den blivande maken Shrien Dewani blev seriöst.
Mordet har setts som en gåta. Paret gifte sig i Mumbai i Indien i november 2010. Anni Dewani sköts till döds när taxin som hon och maken färdades i åkte genom kåkstaden Guguletho i Kapstaden. En poliskälla med insyn i fallet avslöjar i Lars Åbergs och Eduardo Grutzkys bok att det finns starka misstankar om att mordet var ett beställningsmord med hedersmotiv. Tre sydafrikaner, däribland taxichauffören, har dömts till långa fängelsestraff . Taxichauffören har vittnat om att maken betalade honom pengar för att arrangera mordet.
Shrien Dewanis hemlighet: han är homosexuell
Själv har Shrien Dewani hela tiden nekat till anklagelserna. Han är en förmögen man som har råd att anlita de skickligaste advokaterna. De har lyckats förhala rättegången med hänvisning till Dewanis svaga psykiska hälsa. Men den 31 januari i år slog en domstol i London slutligen fast att han kunde utlämnas, och den 8 april begärdes han häktad vid Western Cape High Court i Sydafrika, åtalad för stämpling till mord.
Shrien Dewanis hemlighet är att han är homosexuell. Enligt familjens hinduiska hederskultur var han tvungen att gifta sig för att bevara familjens heder. Till vittnen har han sagt att han måste hitta ett sätt att komma ur sitt äktenskap. “Lösningen” blev att mörda hustrun för att han sedan skulle kunna leva ett friare och godkänt liv som änkling.
Journalisterna bidrar till problemen
Fallen Gabriel och Anni Dewani visar hur svårt det är att identifiera hedersbrott. Inte en enda journalist har på tre och ett halvt år lyckats knäcka koden varför Anni Dewani mördades. Att det skulle röra sig om hedersmotiv har inte funnits på kartan. I praktiken bestämmer medierna vad som ska betraktas som hedersbrott. Okunniga och politiskt korrekta journalister bidrar till att problemen lever vidare i en skuggsfär utan insyn.
Många, kanske de flesta hedersmord kamoufleras som något annat; självmord, olyckor, drunkning, felmedicinering, mystiska försvinnanden. Det faktiska antalet hedersmord är okänt. Det finns också mycket starka och inflytelserika krafter som arbetar hårt med att förneka att hederskulturen existerar. Många av dem uppbär generösa bidrag från samhället för att bekämpa hederskultur – trots att de förnekar att den finns.
När hedern kom till Sverige
När hedern kom till Sverige, då var kulturrelativismen där. Och med den alla bortförklarande politiker, sociologer, etnologer, socionomer, journalister, forskare, författare, psykologer, debattörer och kulturpersoner. Budskapet, som har dominerat sedan 1970-talet, är att ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan. En skur av rapporter och skrifter har stakat ut hur vi ska förhålla oss till en invandrad kultur där det är okej att mörda sin egen avkomma. Vi ska acceptera och tolerera. Att försöka påverka och förändra är liktydigt med kulturimperialism och maktövergrepp.
“Tolerans mot intoleranta värderingar, som hederskulturen, har blivit ett förhållningssätt inte bara hos en marginaliserad vänster utan även i den etablerade sfären inom svensk politik och myndighetsutövning. På så vis har kulturrelativismen bidragit till att hederskulturen har accepterats i det svenska samhället” skriver Lars Åberg och Eduardo Grutzky.
“Målet är alltid att flickorna ska flytta tillbaka”
I rapporten “Låt oss tala om flickor” 2000 berättar socialarbetarna i Rosengård i Malmö att deras målsättning alltid är att flickorna ska flytta tillbaka till sina föräldrar. Rapporten drar den häpnadsväckande slutsatsen att “skälen till att en del flickor med annan etnisk eller kulturell bakgrund än svensk befinner sig i utsatta situationer är desamma som för alla andra flickor”.
I kurslitteratur för lärarutbildningar 1978 skriver Karin Wallin:
“Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?”
… då var kulrurrelativismen där
1988 skriver Ylva Sörman i socialstyrelsens skrift “Sjaletten sitter i hjärtat – barnomsorg, invandrarfamiljer, sexualsyn”, spridd som kurslitteratur på universitet och högskolor:
“Alla är vi barn av någon kultur, men kulturerna är olika uppbyggda. Utifrån det här synsättet känns behovet att omvända inte angeläget, istället kan vi känna respekt för varandras olikheter och låta människor vara som de är och förändra sig i en takt de själva bestämmer.”
Om skillnader i synen på könsroller och sexualitet skriver Ylva Sörman:
“När man i den muslimska världen till exempel skyler sin kropp eller inte tar en kvinna i hand är det inte ett förnekande utan snarare ett erkännande av sexualitet som en stark naturkraft.”
I etnologen Gillis Herlitz’ skrift “Hot och våld i kulturmötet”, utgiven av Statshälsan 1990, försvaras barnmisshandel i kulturens namn.
Hedersförnekare får hederspengar
I Sverige belönas organisationer som förnekar att hedersvåld existerar med anslag.
“Det kan förefalla svårbegripligt” skriver Åberg och Grutzky “men det finns till och med organisationer som får samhällsbidrag för att bekämpa hedersvåld men samtidigt betvivlar att sådant våld förekommer.”
Några exempel:
När socialstyrelsen 2013 fördelade statsbidragen till ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete på det sociala området gick den största summan, 13,3 miljoner, till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Vid sidan om ROKS får kvinnojouren Terrafem 1 450 000 kronor. Terrafem söker regelbundet finansiering för insatser mot hedersvåld trots att organisationen förnekar att hedersvåld existerar.
Terrafems förste ordförande Bernadita Nunez beskrev 2004 orsaken till morden på 21-åriga Sara Mohammed Ali (död i september 2011), Pela Atroshi och Fadime Sahindal som “den rådande könsmaktsordningen”. Nunez har fortsatt att förneka hedersmord och fortsatt att utkvittera statliga anslag.
I Sverige tror man på dialog med mördare
I Sverige råder myndighetskonsensus om att man inte ska lägga sig i. Eftersom alla kulturer är lika bra kan man se mellan fingrarna när kvinnor och barn misshandlas eller mördas. Den åttaåriga palestinska flickan Yara i Karlskrona, dödad på valborgsmässoafton, är det senaste dödsoffret för myndighetspersoners passivitet och nonchalans.
Vad det handlar om är rädsla för att bli kallade rasister när de ingriper. Då får barn hellre dö. I Sverige tror man på dialog med mördare. Det är viktigare att hålla en politiskt korrekt fasad än att hjälpa ett utsatt barn.
“Det finns många svenska barn och ungdomar som fortfarande utsätts för tvångsgifte, samtidigt som socialtjänst och polis står handfallna. Socialtjänsten är ett lotteri. Myndigheter: Ni måste ta ert ansvar!”
skriver fyra unga invandrarkvinnor med egna erfarenheter av hedersförtryck på SVT Debatt.
Gudrun Schyman osynliggör hederskulturen
Sveket mot invandrarflickorna har ett ansikte, ett av många utöver Mona Sahlin och Masoud Kamali: Gudrun Schyman, som märkligt nog är ledare för partiet Feministiskt Initiativ och kan förväntas ta ställning för utsatta kvinnor.
Både som vänsterpartiledare och som företrädare för FI har hon gjort allt hon kan för att försöka trolla bort hedersproblematiken och gömma undan den som en del i ett allmänt manligt våld mot kvinnor. Vid vänsterpartiets kongress 2002 sa hon:
“Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”
Schyman har vidhållit sin ståndpunkt genom åren. Alla män är talibaner. Schymans inställning är att hedersvåldet ska osynliggöras och “försvenskas” för att diskussionen inte ska gynna “rasister”.
“Hedersvåld är svenskt”
I en debatt i Malmö i september 2012 sa hon:
“Vad jag förstår pratar vi om 70 000 flickor som bor i Sverige och är svenskar. Detta är svenskt, inte någonting annat. Det är väl så att människor som bor här är svenskar. Det innebär att vi i Sverige har det som heter våld och förtryck i namn av heder. Det är svenskt.”
Det är samma Gudrun Schyman som skickade ett personligt brev till länspolismästaren och sexsadisten Göran Lindberg, 2010 dömd till sex års fängelse för grova våldtäkter, misshandel och koppleri, med tack för hans engagemang i jämställdhet. Samma Gudrun Schyman försöker nu få in sitt parti Feministiskt initiativ i både EU-parlamentet och Sveriges riksdag. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har läst partiprogrammet och utfärdar en varning.
Invandrarkvinnors opinionsarbete
Att det i dag satsas resurser för att bekämpa hedersvåld och -förtryck beror inte på Gudrun Schyman, jämställdhetsminister Maria Arnholm (fp) eller någon annan politiker som talar gärna och ofta om jämställdhet. Det beror enbart på den envetna opinionsbildning som framför allt kvinnor med utländsk bakgrund och egna erfarenheter har bedrivit i frågan.
En av dem är Sara Mohammad, som grundade riksorganisationen “Glöm aldrig Pela och Fadime”. Hon flydde från den kurdiska delen av Irak när hennes bror försökte gifta bort henne med en man som hon aldrig träffat. Hon får frågan varför hedersideologin kan leva vidare i Sverige och svarar:
“Det beror på tre saker: kulturrelativismen, den omvända rasismen och frammarschen för politisk islam.”
Offentlig förljugenhet, moralisk korruption
Med kulturrelativism motiveras de grövsta svek mot barn som aldrig har bett att få komma till Sverige. I boken “Joseph Anton” skriver Salman Rushdie: “Kulturrelativismen är döden för det etiska tänkandet.”
Lars Åberg och Eduardo Grutzky kallar det som pågår för offentlig förljugenhet som leder till en sorts moralisk korruption.
“Tanken verkar vara att man inte ska prata om faktiska problem utan hellre tiga om dem så att ingenting kan förändras. Just den hållningen, att acceptera en segregation där de mest utsatta inte betraktas som lika mycket värda som andra medborgare är den verkligt rasistiska” skriver de.
“Varför ska vissa människor ha tillåtelse att leva utanför demokratin?”
Litteratur:
Eduardo Grutzky och Lats Åberg: Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige. 2013.
Söndagskrönika: Ekon från forntiden.
BBC-dokumentär om mordet på Anni Dewani.
Lars Åberg: Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur. DN Debatt 31 augusti 2010.
Salman Rushdie: Joseph Anton.