For noen uker siden meldte fraktselskapet DB Schenker at de ville slutte å levere i Rinkeby etter at selskapets sjåfører hadde blitt utsatt for mishandling, ran og steinkasting. Med nye sikkerhetsrutiner har man imidlertid valgt å fortsette å levere til området. Det svenske postverket har i perioder stått overfor tilsvarende problemer i Seved i Malmø, hvor personalet har fått voldsalarm etter gjentatte episoder med trakassering i området. I Koppargården i Landskrona skal politiet begynne å loggføre forbrytere uten å gå ut av bilene fordi dette er blitt for utrygt:
När det gäller hur utsatta poliserna är när de patrullerar i Koppargården tycks det råda samsyn mellan polisledningen och de boende. Polisbilar som lämnas obevakade för en stund, exempelvis vid ett ingripande, vandaliseras.
– Vi har haft vissa bekymmer i till exempel Koppargården med att lämna radiobilen. Då behöver vi agera så att det blir säkert att jobba i den miljön. Så dialogen fortsätter med de goda krafterna i Koppargården, säger Anneli Manelli, och berättar om kontakter med moskéen, bovärdar och boende.
Politi og postgang, to av statens grunnleggende oppgaver, må tilpasse seg de kriminelle. Hva gjør vi med denne mislykketheten, spør Neuding.
Men det finnes ingen gode svar. Det finnes omfattende, statsvitenskapelig forskning på hvordan man leger samfunn som har forfalt til å utvikle lav tillit og kriminalitet. Det er ikke oppløftende lesning, for det som gjør samfunn velfungerende vokser frem organisk, fortsetter hun.
Man vet derfor lite om hvordan man lapper sammen dysfunksjonelle samfunn, rett og slett fordi det er svært begrensede erfaringer med vellykkede forsøk. Det er derfor sannsynlig at områder som har forfalt til utenforskap kommer til å forbli det veldig lenge:
Koppargården, Seved och Rinkeby kommer sannolikt att vara i betydligt sämre skick när vi lämnar över till nästa generation, jämfört med när vi själva tog över. Det gäller att vara mycket ödmjuk inför det.
Det är också en förbisedd aspekt av Alliansens valförlust. För det handlar inte bara om dessa tre områden. När Alliansen tillträdde 2006 hade ett parti valts på ett tydligt mandat att styra upp utanförskapet. Folkpartiet mätte och kartlade utanförskapet i Sverige och presenterade en ambitiös plan för att vända utvecklingen. Den första rapporten fick heta Arvet efter Mona Sahlin, som tidigare varit integrationsminister.
Vi vet hvordan det gikk, skriver Neuding. I de seks årene Allianseregjeringen styrte, kom det ingen nye kartlegginger av utenforskapsområdene, før tenketanken Den Nya Välfärden ga nasjonaløkonomen Tino Sanandaji oppdraget med å gjøre en ny studie. Han konstaterte at såkalte utenforskapsomårder hadde økt fra 156 til 186 under Allianseregjeringen.
FP försökte skyla över misslyckandet genom att presentera en egen uppdaterad karta redan dagen därpå, där man kom fram till att antalet utanförskapsområden hade minskat något. Det visade sig att partiet hade manipulerat resultatet genom att helt enkelt ändra beräkningsmetod.
Genom sina utanförskapskartor gjorde FP företrädarnas misslyckande mätbart. Så gick planen i baklås. Inte heller Alliansen har kunnat vända utvecklingen, och väljarna kan gå tillbaka till Folkpartiets egna utanförskapskartor för att få ett mått på misslyckandet.
Budskapet man därmed har förmedlat till väljarna är att inget av blocken i svensk politik har en trovärdig politik för att hejda segregationen. Det är det samlade arvet efter Mona Sahlin och Erik Ullenhag.