Rikskriminalpolitiet i Sverige oppgraderer nå boligområdene hvor de ikke kan opprettholde lov og orden til 55. I rapporten «En nasjonal oversikt av kriminelle nettverk med stor påvirkning i lokalsamfunnet» identifiserer Rikskriminalpolitiet geografiske områder der kriminelle nettverk anses å ha stor negativ påvirkning på omgivelsene, skriver journalist Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.
Områdene preges av at oppgjør mellom kriminelle kan resultere i skuddløsning på åpen gate, at innbyggerne ikke tør å avgi vitnemål og at politiet ikke er velkomne:
Rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället” publicerades i förra veckan. Där beskrivs områden där ”obevakade polisbilar angrips”, där poliser blir ”attackerade” och där det är ”vanligt förekommande att poliser utsätts för våld och hot”. Näringsidkare drabbas av skadegörelse, inbrott, rån och utpressning. Narkotikaförsäljning sker öppet, och även om inte gängen kontrollerar territoriet ”förekommer kontroller av fordon” i kampen om narkotikamarknaden.
Politiet bruker ikke ordet parallellsamfunn, men innbyggerne i visse områder opplever at det «ordinære rettssystemet i en viss grad er satt ut av spill», samtidig som «et bredt klientell vender seg til det kriminelle miljøet for rettsutøvelse». Innbyggerne opplever at områdene styres av kriminelle, fortsetter Gudmundson.
Blant de identifiserte sonene er innvandrertette boligområder som Rinkeby/Tensta og Alby/Fitja i Stockholm, Bergsjön og Biskopgården i Gøteborg, Koppargården i Landskrona og Herrgården/Rosengård i Malmø.
I de 55 områdene har politiet liten mulighet til å stanse kriminaliteten, da politiutrykninger møtes av stenkast og etterforskningen vanskeliggjøres av at folk ikke vil vitne, hvis de i det hele tatt anmelder.
Det er ikke bare politiet som blir angrepet i de aktuelle områdene. Også redningspersonell som ambulanser og brannutrykning blir jevnlig møtt med stenkast og aggressive ungdommer og unge menn når de ankommer. I perioder har hverken brannbiler eller ambulanser rykket inn i områder som Rosengård og Rinkeby uten politieskorte.
Postlevering og busslinjer er heller ikke uproblematisk. I september meldte fraktselskapet DB Schenker at de ville slutte å levere i Rinkeby etter at selskapets sjåfører hadde blitt utsatt for mishandling, ran og steinkasting. Først etter å ha innført sikkerhetsrutiner gjenopptak man leveringen. Det svenske postverket har i perioder stått overfor tilsvarende problemer i Seved i Malmø, hvor personalet har fått voldsalarm etter gjentatte episoder med trakassering i området. I Koppargården i Landskrona skal politiet begynne å loggføre forbrytere uten å gå ut av bilene fordi dette er blitt for utrygt:
När det gäller hur utsatta poliserna är när de patrullerar i Koppargården tycks det råda samsyn mellan polisledningen och de boende. Polisbilar som lämnas obevakade för en stund, exempelvis vid ett ingripande, vandaliseras.
– Vi har haft vissa bekymmer i till exempel Koppargården med att lämna radiobilen. Då behöver vi agera så att det blir säkert att jobba i den miljön. Så dialogen fortsätter med de goda krafterna i Koppargården, säger Anneli Manelli, och berättar om kontakter med moskéen, bovärdar och boende.
Politiet bruker imidlertid ikke begrepet «no go-soner», men Gudmundson spør seg om det finnes noen tydeligere beksrivelse av områder hvor innbyggerne oppfatter det som at kriminelle styrer og at politiet ikke får utført sine oppgaver.
Polisen talar om äldre gäng och yngre, där de förra arbetar mer professionellt och strukturerat, medan de senare snarast är löst sammansatta nätverk, ”’dagsländor’ som kommer och går i olika konstellationer” där den gemensamma nämnaren är den sociala kontexten och det geografiska området.
I Rikskriminalpolitiets rapport heter det at etablerte gjenger er bundet sammen av «etnisitet, slektskap eller vennskapsbånd», og trolig kan motarbeides med direkte innsats mot organisert kriminalitet. Men hva gjelder de yngre, kan de sannsynligvis ikke nås uten en bred innsats fra lokalmiljøet.
Polisen utreder nu om områdena sammanfaller med dem som regeringen bedömt som ”utanförskapsområden”, för att om möjligt kartlägga socioekonomiska och andra faktorer som ligger bakom utvecklingen.
Och självfallet spelar utanförskapet roll. Men det kan vara värt att påminna sig att många så kallade utanförskapsområden inte tycks ha förfallit till laglöshet, och att de allra flesta människorna i utanförskap snarare är offer än gärningsmän. De 55 utpekade områdena behöver först och främst trygghet och säkerhet. Först därefter kan områdena utvecklas i positiv riktning. Det behövs permanent polisiär närvaro – väl bemannade polisstationer – för att få bort de kriminella från gatan och för att återfå kontrollen över områdena.
Läget är inte helt hopplöst, ännu. ”I de flesta områdena upplevs trots allt poliser kunna promenera fritt och fotpatrullera utan rädsla att bli angripna.”