I en lederartikkel tar Expressens Ann-Charlotte Marteus et oppsiktsvekkende oppgjør med sitt eget bidrag til det dårlige debattklimaet rundt innvandringen til Sverige.
Flere samfunnsdebattører har etterhvert kommet på banen med motstand mot den medieskapte, ekstremt smale «holdningskorridoren», men fått lite gehør.
– Jeg har vært med å på å bygge en korridoren som har forhindret en konstruktiv debatt om innvandring og integrering, skriver Marteus.
Hun sammenligner tilværelsen i korridoren med Doctor Whos Tardis: når man er inne i varmen, virker den uendelig stor, «nesten like stor som Sannheten». Det er først når man ser den utenfra at man oppdager hvor liten den er. – Og den krymper, fortsetter hun:
Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest. Det var ungefär vid samma tid som kväljande dunster av islamofobi nådde oss från Danmark. Jag, som många andra, fruktade att den danska sjukan skulle smitta. Nu gällde det att rida spärr.
Samtidigt började SD att synas på kartan. Bara tanken att Sverige skulle kunna få ett så vedervärdigt parti i riksdagen var outhärdlig. Och därtill förolämpande. Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.
Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.
Samtlige forsøk på å stille spørsmål ved Sveriges evne til å håndtere stor innvandring på kort tid ble behandlet på denne måten. Slike spørsmål ble ikke sortert under politiske kategorier som «arbeidsmarked», «boligmarked», «velferd» eller «utdanningssystemet». Marteus kategoriserte dem som moralske forbrytelser: «rasisme», «egoisme» og «ondskap».
Arbetet med korridoren gick bra, tack. Fast jag uppfattade det inte som en korridor. Åsiktskorridoren har samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor; lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut som man upptäcker hur smal den är. Och krympande.
Marteus skriver at hun på denne tiden mottok mye rasistisk e-post, men etterhvert kom det en annen type henvendelser fra urolige, anstendige mennesker.
Särskilt ett grep mig. Det var lågmält: «Ann-Charlotte, om jag är rädd att invandringspolitiken inte fungerar, men absolut inte vill rösta på SD, vad ska jag göra? Vem ska jag rösta på? Snälla, svara.»
Jag svarade inte. Att samtala med någon som gick och tänkte på «volymer» var tabu. Som att dansa vals med Kent Ekeroth.
For Marteus ble det manglende svaret et personlig moralsk og intellektuelt nederlag som begynte å nage henne. Da kollega Anna Dahlberg ble beskyldt for å bevege seg i grumsete farvann da kom i skade for å skrive at Sverige var i ferd med å få et boligproblem som følge av innvandringen, oppdaget Marteus at det faktisk hadde blitt illegitimt å snakke om rent praktiske, i lengden uunngåelige, problemer.
Klimatet började kännas väl osunt.
Men slik har det fortsatt, skriver Marteus og viser til en Twitterdebatt mellom en fra Folkepartiet og en miljøpartist. Førstnevnte stilte spørsmål om hvordan svenske kommunere skal håndtere ytterligere 400.000 asylsøkere på noen få år. Miljøpartistens svar: Sånn retorikk er gjødsel for de mørke kreftene.
Enkla fakta klassas alltså som ondsint «retorik». Verkligheten är – fascistisk?
Så blir det när diskussion om migration (politik) helt likställs med rasism (moral). Och när rättmätig kritik av SD:s ideologi börjar riktas även mot dem som vill tala om migrationens praktiska konsekvenser.
Sverige blev inte som Danmark, tack och lov. Kanske hjälpte åsiktskorridoren. Men priset blev högt: självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.
Det blev en dyr korridor.