Ibland sitter jag och tänker på vilken migrationspolitisk debatt vi skulle haft i Sverige om den övre medelklassen också drabbats av invandringens negativa konsekvenser.
Tänk om nyanlända invandrare skickades till bostadsområden där den övre medelklassen bor. Tänk om ”kidsen” hängde vid de affärer och restauranger som Aftonbladets krönikörer besöker. Tänk om den övre medelklassen fick ta konsekvenserna av den segregation som ser till att nyanlända invandrare hamnar hos samhällets mest utsatta människor. Skulle vi haft en annorlunda debatt om invandringen då?
Idag är inte invandringen ett problem för den övre medelklassen i Sverige eftersom denna grupp bor i områden där majoriteten är svenskar och assimilerade invandrare, som efter att ha fått ett bra jobb har kunnat flytta in i den övre medelklassens bostadsområden. De individer inom den övre medelklassen som kritiserar invandring är solidariska människor som visar solidaritet med människor som bor i gamla arbetarklassområden som Rosengård och Fosie. För att bevisa att de välbeställda flyr från invandringens negativa konsekvenser så kan man ställa sig en enkel fråga: Vill någon i Täby flytta till Rosengård? Någon? Ingen vill flytta till invandrartäta områden och alla som har råd flyr från dessa områden. Den svenska opinionen skulle varit mycket mer kritisk mot invandring om alla skulle tagit del av invandringens negativa konsekvenser.
Även invandrare är medvetna om denna massiva flykt från invandringens sociala kostnader. Forskaren Ing-Marie Parszyk skrev i sin avhandling att assyriska föräldrar med sina barn i en skola med många assyriska barn var kritiska. Man ville att barnen skulle träffa fler svenskar för att lära sig det svenska språket och komma in i det svenska samhället. Invandrartäta skolor ogillades av invandrare.
Människor vet att invandringen har kostnader och ingen vill egentligen betala dessa kostnader. Fler och fler vill minimera sina egna kostnader. Den övre medelklassen i Sverige, har tack vare segregationen, lyckats betala minst för invandringen medan de som är mest utsatta tvingas betala mest eftersom de inte har råd att flytta ifrån invandrartäta områden.
När vänsterorienterade debattörer och politiker från den övre medelklassen pratar om tolerans så pratar de egentligen om att någon annan ska visa tolerans. Själva är de inte så ”toleranta” utan har distanserat sig ifrån allt som liknar en nyanländ invandrare. De skulle aldrig tänka sig att flytta till ett område där det bor nyanlända invandrare.
Att den övre medelklassen som har inflytande i mediala sammanhang och kan påverka opinionen, genom segregation lyckats hålla invandringens sociala kostnader långt borta från sin egen vardag, är nyckeln till att kritik mot invandringen inte är så populär i Sverige som den egentligen borde vara.
Professor Nihad Bunar som forskar vid avdelningen för barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet beskriver denna orättvisa situation på ett genialt sätt:
”Vi skulle egentligen kunna dela den nuvarande svenska diskursen om mångkulturalism i två delar. Den första är den levda, men påtvingade, fattiga och stigmatiserade mångkulturalismen som råder i storstädernas förorter. Den andra är den föreställda som inte sällan reduceras till en politisk övertygelse om att alla människor är lika värda och ibland levda genom restaurangbesök, mångkulturella festivaler, kulturkonsumtion, ‘kompisar med invandrarbakgrund’, medelklassens mångkulturalism som dominerar den offentliga svenska debatten.”
Med andra ord så finns det en grupp välbeställda människor i Sverige som tror att den mångkulturalism som blir konsekvensen av en generös invandringspolitik, handlar om att äta en falafel och hänga med Abdullah någon lördag. Att faktiskt leva sida vid sida med invandrare i ett område där det finns många invandrare är ingenting denna välbeställda grupp kan tänka sig. Men som Bunar säger så är det just denna grupp, med sin bild av mångkulturalism, som dominerar den svenska offentliga debatten.
Orättvisorna fortsätter och man skickar nyanlända invandrare till små kommuner vars befolkning inte har en stark röst i mediala sammanhang. Protesterar de så dyker journalister från Stockholm upp och frågar om de är nazister. Protesterar de inte så får de bära invandringens sociala kostnader. Men jag kan lova att om några nyanlända invandrare dyker upp nära samma journalisters bostäder så kommer det bli en annan ton från dessa ”toleranta” människor som beskyddas från invandringens kostnader genom segregationen.
Trots att det är tydligt att det är de mest utsatta i samhället som bär invandringens sociala kostnader och att de som påverkar den offentliga debatten lever i homogena områden, där mångkultur är en kebabtallrik eller en arabisk filmfestival, så finns det opinionsbildare som inte ser detta. Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar skriver:
”Sverige är ett land. Vi röstar fram en regering. Och en riksdag har beslutat att Sverige ska ta emot flyktingar. Då måste alla kommuner agera som en. Även om man måste tvinga dem.”
Konstigt nog förstår inte Fadakar att i den stund det blir känt att alla måste betala samma pris för invandringen som människor i Rosengård och Tensta betalar varje dag, så kommer toleransen för en generös invandringspolitik försvinna. En generös invandringspolitik får stöd så länge det är andra människor som betalar för det. Om alla människor skulle betala priset för en generös invandringspolitik skulle ingen vilja ha en generös invandringspolitik.
Grunden för en generös invandringspolitik är exploateringen av samhällets utsatta. Vanliga människor som inte har nog med pengar för att flytta från invandrartäta områden får leva i misär för att någon på Södermalm ska känna att han har ett samvete. Utan denna exploatering skulle en generös invandringspolitik inte vara möjlig i Sverige.
Litteratur:
Parszyk, Ing-Marie (1999). En skola för andra: minoritetselevers upplevelser av arbets- och livsvillkor i grundskolan.
Bunar, Nihad (2009). När marknaden kom till förorten: valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor.
Artikkelen ble først publisert i Samtiden.nu 28. februar 2015 og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.