Etter at den sekulære feministen Zeliha Daglis og ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avcis artikler om islamiseringen av svenske forsteder, kommer flere innvandrerstemmer på banen.
De to kvinnene har varslet om at islamsk fundamentalisme vokser seg stadig sterkere i forsteder som Husby, Tensta, Rinkeby og andre innvandrertette områder, og at den først og fremst søker å begrense kvinners og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse, skriver Avci, mens Dagli forteller at hun allerede har flyttet to ganger for å komme seg unna imamenes lange skygge.
Avci beskriver tilstanden i Rinkeby slik:
I grannförorten Rinkeby går så kallade sedlighetspoliser runt bland bostadskvarter och centrum och uppmanar små flickor att bära slöja. De stoppar tjejer för att de har fel klädsel eller vistas utomhus ensamma. Kvinnor vågar inte gå in på kaféerna av rädsla för ifrågasättande blickar.
Kvinnenes oppfatning deles av svensk-tyrkiske Necla Bora og lokalpolitiker for Moderaterna Benjamin Dousa:
Jag har träffat tjejer som inte får spela fotboll, homosexuella som blivit så mobbade att de tvingats flytta och kvinnor som fått stå ut med hemska etiketter för att de har shorts eller kjolar. I Sverige ska ingen behöva utsättas för det, oavsett om man bor i Husby eller på Östermalm. Vi behöver en ny sorts feminism – en förortsfeminism.
Daglis og Bora, begge med bakgrunn i Vänsterpartiet, sier til Aftonbladet at forstedenes sosioøkonomiske problemer er blitt forsterket av religion og at utviklingen ble forverret med de store flyktningstrømmene som kom til Sverige for tre, fire år siden. Den svenske forstaden Husby er blitt som en by i Midtøsten, mener de.
Begge mener at statens multikulturelle politikk har ført til at samfunnet tillater religiøs og ærekulturell undertrykkelse av noen mennesker i Sverige på grunn av deres etniske eller kulturelle gruppetilhørighet.
Problemstillingen er imidlertid ikke ny om enn problemene er mer synlige nå enn før. Tidligere ordfører for Socialdemokraternas kvinneforbund Nalin Pekgul beskriver tilstandene i Tensta:
När hon för några år sedan återvände till staden Besiri i Kurdistan ville hennes dotter att de skulle gå till affären där Nalin Pekgul som barn hade handlat godis tillsammans sin mormor. Men en manlig kusin förklarade snabbt att något sådant inte längre var möjligt. ”Här går inte kvinnor ut i centrum”, sade han.
Exakt samma utveckling ser Nalin Pekgul nu i Tensta, förorten i nordvästra Stockholm, där hon bott sedan hon kom till Sverige i början av 1980-talet. Här är inte den starka islamofobiska strömningen i samhället – tydligast illustrerad av Sverigedemokraternas frammarsch – det allvarligaste hotet mot tryggheten.
Hotet kommer i stället ur spänningen mellan sekulära och fundamentalistiska muslimer.
De gjentatte advarslene har imidlertid ikke fått noen praktisk betydning. Det blir noen artikler og TV-reportasjer og så blir det som regel stille frem til neste gang.
Men den siste uken har det kommet flere innvandrerstemmer på banen med kraftige advarsler mot det som foregår i svenske forsteder.
Mer normkritikk, takk, krever lederskribent i Svenska Dagbladet Naomi Abramowicz.
Hun viser til at det finnes områder i Sverige der patriarkalske strukturer styrer og kvinner ikke våger å bevege seg i det offentlige rom iført shorts eller kort kjole. De som ikke oppfører seg i tråd med islamske normer utsettes for truende blikk og trakassering.
Platser där religiös fundamentalism har tillåtits att breda ut sig och inskränka människors liv.
Abramowicz påpeker at det har vært forbausende stille fra de i Sverige som vanligvis er raske til å angripe undertrykkende strukturer, men håper at det nå vil bli en endring.
Fenomenet som Dagli beskriver är inte nytt. Hon är långt ifrån ensam om att känna sig förföljd av moralpoliser. Hennes berättelse är mer än en enskild människas upplevelse, fler kvinnor redogör för samma sak. Redan för tio år sedan varnade Nalin Pekgul, tidigare riksdagsledamot (S), för vad som höll på att ske i den närliggande förorten Tensta. Hon beskrev ett samhälle där muslimska fundamentalister hade tagit kontrollen (SR 10/11 2005). Utvecklingen har fortsatt i samma riktning. I en intervju i Magasinet Neo säger Pekgul att islamisterna fortsätter att växa sig starkare och att deras inflytande blir större (Magasinet Neo nr 5 2014).
Trenden begrenser seg heller ikke bare til forstedene rundt Stockholm, skriver Abramowicz. I 2009 mottok den svenske regjeringen rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö, utarbeidet av forskerne Magnus Ranstorp og Josefine Dos Santos, som beskrev hvordan visse deler av Rosengård styres av religiøse moralvoktere. I området Herrgården ifører de fleste kvinner seg slør, ikke av fri vilje, men av redsel for områdets selvutnevnte moralpoliti. De samme personene foretar hjemmebesøk hos nyankomne beboere for å fortelle om hvilke regler som gjelder. Kvinner med muslimsk bakgrunn trakasseres og trues og nyinnflyttede familier forteller at de levde friere i sine hjemland enn i Sverige.
Det selvutnevnte moralpolitiets atferd skaper naturligvis frykt i sine omgivelser, hvilket det kan være gode grunner til. Det finnes foreløpig ikke noen dokumentasjon fra Sverige på at fundamentalistene benytter seg av kriminelle med bakgrunn fra islamske land for å utbre «sharia-soner», men fenomenet er for lengst identifisert i Danmark hvor kriminelle og fundamentalistiske miljøer nå overlapper hverandre. Beryktede islamistiske grupper som f.eks. Hizb Ut-Tahrir bruker innvandrerbander og kriminelle til å utbre sharia og påtvinge beboerne i ghettoområder sine ekstreme religiøse synspunkter. Administrerende direktør og integrasjonsrådgiver Mohammad Rafiq fra International Institute of Human Rights er blant dem som har varslet om utviklingen i Danmark. Rafiq har identifisert 17 områder hvor islamister sammen med bandemedlemmer og tunge kriminelle opptrer som selvutnevnt shariapoliti. Blant disse er Tingbjerg, Vollsmose, Gellerup og Nørrebro – alle forsteder og boligområder med sterke likhetstrekk med svenske Husby, Rinkeby, Rosengård og Tensta.
Mye tyder uansett på at de religiøse fundamentalistenes maktutbredelse skjer i takt med de kriminelles, for tidligere i år oppgraderte det svenske Rikskriminalpolitiet antall områder hvor de ikke lenger kan opprettholde lov og orden til 55. Men forsker og enhetssjef ved avdelingen for øknomisk og organisert kriminalitet på Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Lars Korsell, bekrefter at det idag eksistenser enklaver hvor svensk lov ikke lenger gjelder. Järvafältet i Husby er et av dem:
Det handlar om stadsdelar som präglas av ”öppen narkotikaförsäljning, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället”. Utvecklingen i områdena har medfört att det är svårt att utreda de brott som begås där.
Dessutom läser vi om fler och fler stadsdelar där poliser, brandkår, ambulanser, brevbärare, parkeringsvakter, budbilar och journalister har fått det svårare att arbeta. Hot och stenkastning har ökat.
– Vi holder på å miste grepet, sier etterforskningsleder Jacob Ekström i politiet.
De finnes de som har ropt varsko lenge og forsøkt å få samfunnet til å oppfatte kvinneundertrykkelsen som utøves i religionens navn i Sverige. – Når det for en gangs skyld hadde vært behov for en real dose normkritikk, har de ellers så taleføre normkritikerne vært tause. Debattører som vanlivis er raske til å peke ut patrialkalske strukturer har valgt å vende det døve øret til. Pratet om søsterskap og solidaritet later ikke til å strekke seg så langt som til medsøstrene i Husby, Tensta og Rosengård, konstaterer Abramowicz.
Også hun tror at taushetens skyldes redsel for å bli beskyldt for islamofobi. – Men den øredøvende tausheten om kvinneundertrykkelsen som pågår freder ikke samfunnet fra islamofobi og hjelper ikke de som faller som offer for de religiøse fundamentalistenes moralvokteri. Å la være å snakke om problemene hjelper bare dem som forsøker å tvinge mennesker til å innrette seg etter deres regler, skriver hun.
Når får vi vårt første Forstadskalifat?, spør ordfører i Kvinnors Rätt Maria Rashidi og fortsetter: – Det er på høy tid at makthaverne våkner og bekjemper den enøyde multikulturalismen og segregasjonen som har gitt oss kjønnsapartheid og jihadister som kriger for et mannsdiktatur:
Vanliga demokratiskt sinnade svenskar vaknar ur sin Törnrosasömn när vi dagligen läser om att ungdomar födda och uppvuxna i Sverige ”radikaliseras” till den graden att de väljer att resa till Syrien, Irak och Somalia för att kriga mot demokrati och för att förslava kvinnor. Allt i Guds namn i hopp om att komma till paradiset och belönas med sjuttiofyra oskulder. Hur är detta möjligt frågar sig den häpna medborgaren att vi har fått halshuggnings- och våldtäktsturister, jihadkrigare, ”Made in Sweden”?
Svaret er ikke komplisert, mener Rashidi, for det er resultatet av 20 års konsekvent segregeringspolitikk. I multikulturalismens navn har man latt kulturelle, etniske og religiøse mannsdominerte enklaver vokse seg større og sterkere, og i dag er det disse mennene som dikterer vilkårene i mange forsteder, fortsetter hun. På de aktuelle forstedenes torg er det bare menn som er synlige. Kvinner våger ikke eller tillates ikke å sitte på kaféer eller kle seg i kjoler. Barn tvinges til kjønnssegregert undervisning, jenter forbys å omgås med gutter eller dra på skoleutflukter. Kvinner forbys også å gifte seg med ateister eller mennesker med en annen religion. I noen tilfeller forbys de til og med å gå på kveldskurs.
Allt detta ingår i mångkulturalismen sedan länge och det är inget att förvåna sig över att vi har cirka 100 000 ungdomar som växer upp med diskriminering, förtryck och hot i hederns namn. Jag blev inte heller förvånad att höra att vi i dag har hundratals jihadister (kända av Säpo) vilka med vapen i handen krigar för Guds mansdiktatur. Jag som har rymt från det religiösa tyranniet i Iran ser förskräckt på hur det i jämställdhetens bästa land samma typ av fundamentalism växer sig allt starkare och jag vet inte vart jag skall ta vägen nu ännu en gång.
På Aftonbladets debattsida ger Zeliha Dagli i Husby utryck för sin längtan efter att emigrera till Östermalm för att fly från ”skuggorna” i Husby. Synd bara att hon inte vågar kalla ”skuggorna” vid deras rätta namn. Egentligen talar hon om islamister som – till skillnad från många liberala, demokratiska och sekulära muslimer – anser att västerlänningar / kafirer är fiender till deras Gud, kvinnor i korta kjolar är horor, bögar är sjuka och att sådana som jag som har lämnat islam bakom mig skall dömas till döden, liksom Salman Rushdi, Ayan Hirsi Ali eller Taslima Nasrin.
– Men skal vi i Sverige går rundt våre virkelighetsbeskrivelser som katten rundt grøten bare for ikke å provosere religiøse fanatikere som hverken tåler kritikk eller en karikatur i et satiremagasin? Denne selvsensuren og konfliktskyheten forsvaker samfunnet, skriver Rashidi.
Etablerte politikere og kommentatorer foretrekker vanligvis å bortforklare av den islamske radikaliseringen og islamistenes fremferd med sosioøkonomiske forhold, som diskriminering og arbeidsledighet.
Rashidi konstaterer at det ikke har noe med arbeidsledighet eller øvrige sosioøkonomiske problemer å gjøre – det dreier seg om en ideologisk krig:
Som ett brev på posten kom ett debattinlägg från en moderat politiker, Kahin Ahmed, som genast anklagade Zeliha för att sprida ”islamofobi”. Han levererade det politiskt korrekta budskapet: ”Rätt” fråga att diskutera är arbetslöshet, punkt. Att tala om mansdominans, könsapartheid, hedersförtryck, balkongflickor, jihadism, oskuldsterror och oskuldsintyg eller könssegregerade skolor är haram (förbjuden) att tala om. Som om jihadismen skulle vara avhängigt av arbetslöshet. Osama Bin Laden och hans mördarkollegor som körde in planen i World Trade Center var inte precis fattiga killar från ”utanförskapsområden”. Saudiarabiens kung eller ayatollorna i Iran är inte heller arbetslösa, ändå skickar de flickor som anklagas för kyskhetsbrott till döden. Men det skall vi hålla tyst om.
Nej, låt oss tala klartext eftersom vi inte kan göra det i många andra länder. Nu talar vi inte om arbetslöshet utan om ett ideologiskt krig som redan har utvecklats till väpnade krig på olika håll i världen. Vi talar om en allvarlig konflikt mellan de som ser kvinnor som jämlika och de som ser kvinnor som underkuvade, utan rättigheter att bli präster (imamer), utan rätt till sin egen mödomshinna, utan rätt till att umgås/gifta sig med vem hon vill, eller utan rätt att köra bil och klä sig i bikini. Tur att Kahin Ahmed har en annan moderat kamrat, Benjamin Dousa, som däremot vågade ta Zelihas parti. Fast nu vet jag ju inte vad Moderaterna står för: jämställdhet inklusive våra förorter eller censurering av känsliga frågor?
Rashidi bor ikke selv i Husby, men i en annen forstad som har utviklet seg på samme vis. Der jobber hun og andre kvinner for kvinners like rettigheter og de har advart om utviklingen i mange år allerede. Men det offisielle Sverige støtter de religiøse forsamlingene som praktiserer kjønnssegregering, påtvinger kvinner renhetsetikken og sykdomsforklarer homofile med 70 millioner i året.
I dag frågar jag mig också vart jag skall emigrera när Husby, Rinkeby eller Rosengård utropas till ett kalifat? Ett litet mångkulturellt förortskalifat finansierat av några oljeschejker (som bygger moskéerna i Sverige) är kanske inte så avlägset framtidscenario. Vart skall jag och de demokratiska och liberala muslimerna ta vägen som kan skilja mellan religion och politik och har respekt för kvinnor – även i bikini och för de bor ihop med någon som de älskar utan att vara gifta? Och kanske den mest intressanta frågan är: Vad kommer statsministern att göra när detta inträffar?
Doktorand i sosialt arbeid ved Umeå universitet Devin Rexvid og Ordfører i organisasjonen Glem aldri Pela og Fadime (GAPF) Sara Mohammad mener samfunnet taler med kløyd tunge når det gjelder islamisme. Alle tar avstand fra voldsromantiserende islamisme, men få våger å ta et oppgjør med islam som politisk kraft. Også de tror det skyldes makthaverne og den øvrige elitens bemerkelsesverdige redsel for å bli anklaget for islamofobi.
Men religiøse krefters aggressive retorikk mot barn, kvinner, LBGHT-personer og annerledestenkende må ikke være immunisert mot krav, granksning og kritikk, skriver de og viser til at moderne krefter i innvandrermiljøene i årevis har advart om trusselen fra politisk islam uten å ha fått noe gehør hos svenske makthavere:
I en debattartikel i Aftonbladet den 29 maj skriver feministen Zeliha Dagli att fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över Husby. Vi delar Zelihas analys och oro, som även Gulan Avci skriver om under rubriken Feminister – ta upp kampen mot radkaliseringen i Dagens Samhälle den 2 juni.
Moderna krafter bland invandrare har i åratal varnat för hotet från politisk islam utan att få något större gehör bland makthavare. Det som överraskar oss är således inte Zelihas viktiga vittnesmål utan samhällsrepresentanters sätt att tala med kluven tunga om politisk islam.
Den svenske staten og kommuner tar på den ene siden avstand fra voldelig islamisme. Den militante grenen av politisk islam ansees med rette som en alvorlig trussel. På den andre siden forhandler offisielle svenske representanter – akkurat som norske, kan man legge til – med og gir bidrag til virksomheter som drives av islamister.
Men det er nødvendig at samfunnets representanter ser politisk islam som en trussel mot enkeltindividets sikkerhet, liv og også fri- og rettigheter, skriver Rexvid og Mohammad og minner om at islamister i statsmakt og opposisjon alltid har påtatt seg oppgaven med å vokte over kvinners moralske renhet. Dette er særlig merkbart i Vesten som etter islamistenes mening er i moralsk forfall.
Det er derfor et alvorlig feilgrep å bare se voldelig/voldsutøvende islamisme som en trussel og destruktiv kraft. Militante og ikke-militante islamister er to sider av den samme mynten som heter politisk islam, fortsetter de.
Rexvid og Mohammad påpeker nettopp de fleste andre som advarer mot islamismen har gjort i årevis: De ikke-militante – som av samfunnsdebattører og media ofte beskrives som måteholdne, liberale, reformsinnede og feministiske – rettferdiggjør i ord og handling en annen type terror; terrorisering av særlig barn og kvinner i den private sfæren.
Disse «måteholdne» islamistene som befinner seg innenfor det sivile samfunnet driver ulike virksomheter i moskeer, islamske råd, forbund og foreninger. Disse virksomhetene delfinansieres med offentlige midler, til tross for at det gang på gang avsløres at visse av deres representanter har propagandert for ulike typer vold og undertrykkelse:
Ett färskt exempel är att föreningen Sveriges förenade muslimer, som erhållit bidrag från Göteborgs kommun och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, har enligt Svenska dagbladet anordnat konferenser med föreläsare som hyllar jihad, martyrskap och sympatiserar med Islamiska staten.
Statens och kommuners kluvna tunga kan också förstås mot bakgrund av deras rädsla för att bli kallade för ”islamofober”.
Men staten behöver behandla politisk islam och andra former av organiserad religion som industrier. Religion är en industri i den meningen att den tjänar vissa krafters intressen; en del skor sig på den medan miljontals människors liv ruineras till följd av utsatthet för religiöst förtryck och våld. Religionsindustrin behöver behandlas som exempelvis tobaksindustrin. Den behöver bli föremål för statlig tillsyn för att tvinga den att följa gällande lagar.
Alla företag måste redovisa sina tillgångar och blir föremål för sanktioner när de bryter mot gällande lagar. Företag och deras ledning får kritik när de till exempel ger uttryck för en kvinno- eller homofientlig syn.
Det är orimligt att religiösa krafters aggressiva retorik och hat mot barn, kvinnor, personer med en HBTQ-läggning och oliktänkande ska vara immun mot krav, granskning och kritik.
Den svenske statens og kommuners kløyvde tunge når de snakker om politisk islam gir islamister rom til å forsøke å frata, selv her i Sverige, de nevnte gruppene deres menneskelighet og verdighet. De er på høy tid at staten og kommunene innser at det er feil å forsøke å nasjonalisere og domestisere politisk islam. Politisk islam er en ektraordinært, voldsom og reaksjonær kraft som må tøyles, avslutter Rexvid og Mohammad.
Så er det bare å håpe at den politiske ledelsen lytter, ikke minst i nabolandet som lider av den samme naiviteten og redselen for islamofobstempelet, samt en konfliktskyhet som er så stor at selv landets største avis på lederplass faktisk anbefalte regjeringen å inngå samarbeid med islamister som Islam Net mot radikalismen og ekstremismen de sistnevnte selv sprer.