I sin barndom flyktet den sekulære feministen Zeliha Dagli fra imamenes jernharde grep og kontroll i hjemlandet, bare for å oppleve at den islamske fundamentalismen fulgte etter og når gjør seg gjeldende i innvandrertette forsteder i Sverige.
– Jeg kan ikke lenger være meg selv her i Husby, skriver hun i Aftonbladet:
Jag funderar på att efter trettio år i Sverige på nytt söka asyl här. Anledningen är att jag inte längre fritt kan diskutera rätten till abort, rätten till min kropp, rätten till ömsesidig kärlek som inte kan påtvingas, rätten att vistas och använda offentliga platser och otaliga andra begränsningar av kända och okända personer i min närmaste omgivning i Husby utanför Stockholm.
Jag är inte längre jag. Alla som arbetar på myndigheterna åker hem till sina hem i Östermalm och Södermalm medan jag stannar kvar i Husby. En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägar och göra sig “osynliga”.
Dagli slo seg ned i Uppsala, men også der ble hennes liv forsøkt kontrollert av tidligere landsmenn. Hun flyktet videre til Stockholm og havnet i innvandrertette Rinkeby. Tilstandene var ikke bedre der og har nå spredt seg videre til Huseby:
Även där förföljdes jag av ”skuggan” och jag befinner mig nu Husby. Här finns alla ”skuggor” man kan tänka sig och jag har inte heller här rätt till ett öppet självständigt liv utan är ständigt påpassad.
Dagli ønsker seg den friheten de fleste kvinner i Europa tar for gitt. Hun vil ha et fristed og kunne ta seg et glass øl med sine venner Lars, Hassan, Maria, Osman og Ayse. Hun vil høre på jazz og danse twist. Dyrke grønsaker i kolonihagen iført shorts og gå på badehuset i bikini.
I mitt område vil jeg slippe fordømmende blikk fra stirrende menn. Jeg vil ta med meg hvem jeg vil hjem, men i dag kan jeg ingenting fordi min rettigheter begrenses og styres i mitt boligområde. Alle disse skjeggete skyggene skremmer meg, fortsetter hun.
Dagli har forsøkt å finne seg et annet sted å bo, men som for så mange andre innvandrere og andre som ønsker seg vekk fra innvandrertette boligområder strander forsøkene på inntekten hennes:
Hjälp mig, kära vänner, att finna en fristad. Jag har sökt minst 100 lägenheter innanför tullarna men det verkar omöjligt. Flera gånger har jag varit och tittat på lägenheter men fått svaret: ”tyvärr, din inkomst räcker inte”.
Vi, jag och några vänner, drev tidigare Husby träff där vi sågs en gång i veckan och erbjöd kvinnorna i området gratis lokal. Vi kallade mötesplatsen ”Gränslöst café”. Där planerade vi och genomförde gemensamma aktiviteter. En gång kom nästan 400 kvinnor dit, det var när vi ordnade en paneldebatt och de ställde politiker mot väggen. Vid bränderna i Husby för tvår år sen gick vi tillsammans ut och pratade med föräldrar och ungdomar och ordnade demonstrationer mot våldet.
Nyligen träffade jag politiska vänner, kvinnor som liksom jag är arga och besvikna på att vi inte blir lyssnade på ens av dem som säger sig företräda oss kvinnor i förorten. Nu väller vår ilska fram.
Fundamentalismens skygge hviler stadig tyngre over Husby, skriver Zeliha Dagli, som avslutter med å minne om at det er mange kvinner som er svært bekymret over utviklingen i Husby og trusselen mot likestillingen. – Er ikke Husby en del av Sverige?, spør hun:
Järvafältet är vackert och kunde sjuda av liv och olikheternas harmoni genom utomhusteater, jazzkonserter, folkdans och det ligger på bekvämt cykelavstånd från innerstan. Men fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över vårt vackra område. Vi kvinnor i Husby försökte bidra genom ”Gränslöst café” på Husby-träffen men fick inte vara kvar.
Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre utan vill återigen söka asyl i mitt andra hemland Sverige.