Etter Zeliha Daglis og Gulan Avcis artikler om islamiseringen av svenske forsteder, har flere, særlig kvinnelige innvandrere, kommet på banen. De forteller at moderne krefter i innvandrermiljøene har i årevis advart om trusselen fra politisk islam uten å ha fått noe gehør hos svenske makthavere.
– Vi ville aldri akseptert at svenske kvinner eller jenter ble holdt som gisler og fikk sine friheter innskrenket. Hvorfor tillater vi det å skje i Husby, Rinkeby og andre forsteder?, spør ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avci.
Avci beskriver tilstanden i Rinkeby slik:
I grannförorten Rinkeby går så kallade sedlighetspoliser runt bland bostadskvarter och centrum och uppmanar små flickor att bära slöja. De stoppar tjejer för att de har fel klädsel eller vistas utomhus ensamma. Kvinnor vågar inte gå in på kaféerna av rädsla för ifrågasättande blickar.
– Den islamistiske religiøse fundamentalismen vokser seg stadig sterkere i Husby og andre innvandrertette forsteder som begrenser kvinner og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse. Blant mange familier oppstår alvorlige konflikter når barna blir eldre. Først og fremst handler det om døtrenes frihetsvilje som kolliderer med familien sterke krav på kontroll, fortsetter hun.
Zeliha Dagli beskriver det samme fra Husby.
– Er ikke Husby en del av Sverige, gjelder ikke reglene her?, spør hun.
Forsker og enhetssjef ved avdelingen for øknomisk og organisert kriminalitet på Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Lars Korsell, bekrefter imidlertid eksistensen av enklaver hvor svensk lov ikke lenger gjelder.
Kvinner og jenter er de første ofrene for fundamentalistene som søker å påtvinge omgivelsene sitt levevis i svenske forsteder. Enkelte steder går såkalt sedelighetspoliti rundt i boligområdene og sentrum og oppfordrer små jenter til å iføre seg hijab. De stopper jenter for å ha på seg «feil klær» eller fordi de viser seg utendørs alene. Fenomenet er for lengst observert i Danmark, hvor kriminelle og fundamentalistiske miljøer nå overlapper hverandre. Beryktede islamistiske grupper som f.eks. Hizb Ut-Tahrir bruker innvandrerbander og kriminelle til å utbre shariasoner og påtvinge beboerne i ghettoområder sine ekstreme religiøse synspunkter.
– I forstedene vokser mennenes diktatur, skriver Amineh Kakabaveh, som sitter i riksdagen for Vänsterpartiet og har grunnlagt den svenske avdelingen av den franske organisasjonen Hverken hore eller underdanig. – Klimaet i svenske forsteder blir stadig mer kvinnefiendtlig. Kvinner er ikke lenger velkomne på en del kaféer. Enkelte steder kan ikke unge jenter vise seg ute etter middagstid og kvinner kan ikke lenger kle seg som de vil, fortsetter hun.
Många kvinnor från förorten har under de senaste veckorna vittnat om detta i medierna, sedan Zeliha Dagli skrivit om det i Aftonbladet.
Och i Expressen skrev Husbybon Per Pettersson förra veckan om hur han trakasseras av ungdomar för att han är homosexuell – ett ytterligare bevis på den växande fundamentalismen, som går allt längre ner i åldrarna.
Kakabaveh forteller om tobarnsmoren Seve Saleh, som har bodd i Husby i 13 år og mener at forstaden blir mer og mer lik Afghanistan. På skolen blir barna hennes irettesatt av fundamentalistenes barn. Islamister og fundamentalister sier til den lokale ungdommen at de må tilsløre seg, at svensk mat er haram og at de må lese koranen. Voksne muslimske kvinner med en annen livsstil enn islamistene blir irettesatt av islamister på åpen gate for hvordan de lever.
– Situasjonen er den samme i andre forsteder som Tensta, Rinkeby, Alby, Fittja, Rosengård, Bergsjön, Angered osv, skriver Kakabaveh og påpeker at den undertrykkende og kvinnefiendtlige æreskulturen skaper jihadister, som i guds navn kriger mot demokrati og for et mannlig diktatur:
Kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är allt mer kvävande, det finns ingen frihet här längre.
De flesta är oroliga för att fler kan rekryteras till jihadrörelsen Daeash/IS, men tycker att engagemanget är litet från myndigheterna.
Numera odlar våra manliga enklaver i förorterna inte bara hederskulturer som diskriminerar tusentals kvinnor, homosexuella och ungdomar utan de odlar förtryckarkulturer som kan skapa fler jihadkrigare, krigare mot demokrati och för en manlig diktatur, i guds namn dessutom.
Hun mener at den svenske nemden for statlig støtte til trossamfunn bør revideres, da skattepenger ikke må brukes til å finansiere oppbyggelsen av kjønnssegregasjonskulturer hvor kvinnelige prester er forbudt, homofili anses som synd og renhetsetikk påtvinges medlemmene.
Det offisielle Sverige er til liten hjelp.
Myndighetene tar på den ene siden avstand fra voldelig islamisme, men på den andre siden forhandler offisielle svenske representanter med og gir bidrag til virksomheter som drives av islamister. Men det er nødvendig at samfunnets representanter ser politisk islam som en trussel mot enkeltindividets sikkerhet, liv og også fri- og rettigheter, skriver doktorand i sosialt arbeid ved Umeå universitet Devin Rexvid og ordfører i organisasjonen Glem aldri Pela og Fadime (GAPF) Sara Mohammad, og minner om at islamister i statsmakt og opposisjon alltid har påtatt seg oppgaven med å vokte over kvinners moralske renhet. Det er derfor et alvorlig feilgrep å bare se voldelig/voldsutøvende islamisme som en trussel og destruktiv kraft. Militante og ikke-militante islamister er to sider av den samme mynten som heter politisk islam, mener de.
Ordfører i Kvinnors Rätt Maria Rashidi lurer på når Sverige får sitt første Forstadskalifat og fastslår at utviklingen ikke skyldes sosioøkonomiske problemer. – Det er en ideologisk krig, konstaterer hun og fortsetter: – Det er på høy tid at makthaverne våkner og bekjemper den enøyde multikulturalismen og segregasjonen som har gitt oss kjønnsapartheid og jihadister som kriger for et mannsdiktatur:
Vanliga demokratiskt sinnade svenskar vaknar ur sin Törnrosasömn när vi dagligen läser om att ungdomar födda och uppvuxna i Sverige ”radikaliseras” till den graden att de väljer att resa till Syrien, Irak och Somalia för att kriga mot demokrati och för att förslava kvinnor. Allt i Guds namn i hopp om att komma till paradiset och belönas med sjuttiofyra oskulder. Hur är detta möjligt frågar sig den häpna medborgaren att vi har fått halshuggnings- och våldtäktsturister, jihadkrigare, ”Made in Sweden”?
Svaret er ikke komplisert, mener Rashidi, for det er resultatet av 20 års konsekvent segregeringspolitikk. I multikulturalismens navn har man latt kulturelle, etniske og religiøse mannsdominerte enklaver vokse seg større og sterkere, og i dag er det disse mennene som dikterer vilkårene i mange forsteder, fortsetter hun. På de aktuelle forstedenes torg er det bare menn som er synlige. Kvinner våger ikke eller tillates ikke å sitte på kaféer eller kle seg i kjoler. Barn tvinges til kjønnssegregert undervisning, jenter forbys å omgås med gutter eller dra på skoleutflukter. Kvinner forbys også å gifte seg med ateister eller mennesker med en annen religion. I noen tilfeller forbys de til og med å gå på kveldskurs.
Samfunnsdebattøren og poeten Mohamed Omar kjenner igjen i beskrivelsen av svenske forsteder. Omar erklærte seg som islamist i 2009, men har senere markert seg som sekularist og kritiker av islamismen.
– Mennene har tatt over torget i Rinkeby, skriver han og opplyser at også hans barn blir plaget av påtrengende islamister på åpen gate:
Jag bor i Gottsunda, i folkmun kallat ”Brottsunda”, ett sådant ”utanförskapsområde” som Ullenhag och hans vänner varit med om att skapa. I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klockan tio – det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska.
På biblioteket hänger ungdomar, kanske barn till de fikande gubbarna, vid datorerna. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon av dem läsa en bok. De stör och är uppkäftiga och hotfulla mot bibliotekspersonalen. Dessa får tillkalla vakt för att bli av med dem. Jag har försökt att arbeta där. Ibland fungerar det, men ibland blir ljudnivån för hög – jag ger upp.
…
På min gård finns en liten moské som drivs av den ultrakonservativa Tabligh-rörelsen. De förordar en återgång till vad de uppfattar som det ursprungliga och rena islam. De odlar långa skägg och klär sig i burnuser och turbaner. De går runt och plingar på hos folk och uppmanar dem att komma till moskén och be och följa Guds bud. När de ser mina barn ute brukar de fråga: ”Varför kommer inte pappa till moskén? Lär han er Koranen? Läs får jag höra?”
Neuding nämner att judar i vissa områden inte kan gå i kippa. Jag minns för något mer än tio år sedan när jag var en mycket from muslim – eller trodde att jag var det. Jag hade skägg och en liten mössa på mig. Jag och min fru gick förbi en lekplats med en grupp arabiska barn. Med min vita hudfärg måste de ha tagit mig för en ortodox jude. De började skrika förolämpningar på arabiska och kasta grus på mig. Jag svarade med en motsvarighet till ”Uppför er!” på arabiska och de insåg då att jag var muslim och slutade.
De ovenevntes virkelighetsbeskrivelse deles også av svensk-tyrkiske Necla Bora – som i likhet med Dagli har bakgrunn fra Vänsterpartiet – og lokalpolitiker for Moderaterna Benjamin Dousa:
Jag har träffat tjejer som inte får spela fotboll, homosexuella som blivit så mobbade att de tvingats flytta och kvinnor som fått stå ut med hemska etiketter för att de har shorts eller kjolar. I Sverige ska ingen behöva utsättas för det, oavsett om man bor i Husby eller på Östermalm. Vi behöver en ny sorts feminism – en förortsfeminism.
Lederskribent i Svenska Dagbladet Naomi Abramowicz støtter også kvinnene. Abramowicz viser til at det finnes områder i Sverige der patriarkalske strukturer styrer og kvinner ikke våger å bevege seg i det offentlige rom iført shorts eller kort kjole. De som ikke oppfører seg i tråd med islamske normer utsettes for truende blikk og trakassering.
Abramowicz påpeker at det har vært forbausende stille fra de i Sverige som vanligvis er raske til å angripe undertrykkende strukturer, men håper at det nå vil bli en endring.
Fenomenet som Dagli beskriver är inte nytt. Hon är långt ifrån ensam om att känna sig förföljd av moralpoliser. Hennes berättelse är mer än en enskild människas upplevelse, fler kvinnor redogör för samma sak. Redan för tio år sedan varnade Nalin Pekgul, tidigare riksdagsledamot (S), för vad som höll på att ske i den närliggande förorten Tensta. Hon beskrev ett samhälle där muslimska fundamentalister hade tagit kontrollen (SR 10/11 2005). Utvecklingen har fortsatt i samma riktning. I en intervju i Magasinet Neo säger Pekgul att islamisterna fortsätter att växa sig starkare och att deras inflytande blir större (Magasinet Neo nr 5 2014).
Trenden begrenser seg heller ikke bare til forstedene rundt Stockholm, skriver Abramowicz. I 2009 mottok den svenske regjeringen rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö, utarbeidet av forskerne Magnus Ranstorp og Josefine Dos Santos, som beskrev hvordan visse deler av Rosengård styres av religiøse moralvoktere. I området Herrgården ifører de fleste kvinner seg slør, ikke av fri vilje, men av redsel for områdets selvutnevnte moralpoliti. De samme personene foretar hjemmebesøk hos nyankomne beboere for å fortelle om hvilke regler som gjelder. Kvinner med muslimsk bakgrunn trakasseres og trues og nyinnflyttede familier forteller at de levde friere i sine hjemland enn i Sverige.
De finnes de som har ropt varsko lenge og forsøkt å få samfunnet til å oppfatte kvinneundertrykkelsen som utøves i religionens navn i Sverige. – Når det for en gangs skyld hadde vært behov for en real dose normkritikk, har de ellers så taleføre normkritikerne vært tause. Debattører som vanlivis er raske til å peke ut patriarkalske strukturer har valgt å vende det døve øret til. Pratet om søsterskap og solidaritet later ikke til å strekke seg så langt som til medsøstrene i Husby, Tensta og Rosengård, konstaterer Abramowicz.
Men mens «alle» tar avstand fra voldsromantiserende islamisme, våger få å ta et oppgjør med islam som politisk kraft. Nesten alle debattørene som hittil har kommet på banen tror at det skyldes makthavernes og den øvrige samfunnselitens påfallende redsel for å bli anklaget for islamofobi eller for å krenke en religiøs minoritets følelser.
Og selvfølgelig: Dagli hadde knapt rukket å publisere sin tekst før lokalpolitiker for Moderaterna Kahin Ahmed meldte seg og resten av Husby-beboerne krenket og på rutinemessig vis dro islamofobi-kortet:
Samtidigt accepterar jag inte att någon kränker oss som Zeliha Dagli gjorde i sin text.
Daglis beskrivningar av vårt område är överdrivna svartmålningar av Järvafälten. Hennes argument tyder på stereotypt tänkande och islamfobiska föreställningar. Islamofober och andra har sedan länge försökt bevisa att vi Rinkebyborna praktiserar kvinnoförtryck. Men vi som bor här känner inte igen dessa konstiga beskrivningar.
At både Rikskriminalpolitiet og Brottsförebyggande råd opplyser om at de nettopp ikke kan opprettholde lov og orden i de aktuelle områdene og endog kaller dem «enklaver der svensk lov ikke lenger gjelder», stiller Ahmeds uttalelser i et særdeles tvilsomt lys. Man kan følgelig lure på hvem han opptrer på vegne av. Kvinner som Zeliha Dagli, Gulan Avci og Maria Rashidi er det åpenbart ikke.
Men han er ikke alene. Fra det normalt religionskritiske venstre kommer krenkelseshæren Ahmed til unnsetning. Sosiolog og doktorand i Miljöpartiet Manijeh Mehdiyar og sosionom og medlem av organisasjonen med det snodige navnet Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén Maimuna Abdullahi opplyser at det slett ikke handler om legitime bekymringer om befestelsen og utbredelsen av religiøst og patriarkalsk undertrykkende strukturer.
Neida, det hele dreier seg naturligvis om en rasistisk hatkampanje mot svenske forsteder.
For problemet er selvsagt ikke religiøse mørkemenn som er tilhengere av en undertrykkende samfunnsordning som de forsøker – og i stor grad lykkes med – å påtvinge sine omgivelser, men Sveriges strukturelle diskriminering og rasisme, samt fordommer, islamofobi og hat. For ikke å nevne kvinnehatet som gjennomsyrer hele det svenske samfunnet. Og så kjønnsorientalisme, da.
Alt skyldes mao (stereo)typiske trekk ved vestlige samfunn som det svenske:
Stereotypa föreställningar i debatten om kvinnoförtrycket i förorten bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering.
Fördomarna och islamofobin förstärks när segregation och patriarkala strukturer reduceras till enbart en fråga om hederskultur.
Den senaste tiden har det lanserats en mobiliserad hatkampanj mot Sveriges förorter. Allmängiltiga samhällsfenomen som homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism förklaras som saker reserverade för skäggiga (muslimska) män i orten.
Senast i fronten för att spä på den utannonserade föreställningen om civilisationskonfrontation kommer från Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh.
En politiker som dessvärre är riksdagsledamot sedan många år och därmed har makten och den offentliga mikrofonen för att kontinuerlig propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten.
Men varför deltar etablerade politiker som Amineh Kakabaveh i att medvetet anspela på rasistiska stereotyper?
Varför är det dessutom tämligen tyst från Vänsterpartiets håll när en ledande riksdagsledamot offentligt sprider och främja rasism och islamofobi?
Svaret ligger i det ideologiska ramverket som har utvecklats under århundraden i västvärlden. Född i artonhundratalets europeiska kolonialism, vilar den på föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig «muslimska värld» som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld; en retorik även känd som könsorientalism.
Kakabaveh beskyldes på ikke-rasistisk vis for å være en forræder mot egen gruppe – hvilken det er utover å være Vänsterpartist, kan man jo spørre seg om – en elegant eufemisme for skjellsordene «onkel Tom» eller «kokosnøtt». Det er sannelig listig, for sånn lyder det heldigvis ikke fullt så rasistisk som det er tenkt og ment:
Det är inget nytt fenomen att en företrädare med samma bakgrund främjar förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp.
Detta fenomen är lika långt som kolonialismens historia och förtryck.
Inom det nämnda ideologiska ramverket fortsätter man anspela på en existerande svaghet bland vita liberala feminister.
Många av debattörerna placerar Väst på en piedestal av egenmakt, och ignorerar därmed systemet av kvinnohat som genomsyrar västerländska samhällsfärer.
I samma veva generaliseras allt som identifieras som icke-västerländska kulturer och på så vis främjas den dubbla bilden av skrämmande brun man och behovet av den vita frälsaren.
I følge de to kvinnene er det velkjent at snevre analyser som alle de ovenevnte, samt i de rapportene som finnes om fenomenet, er basert på «hat og stereotype forestillinger» og derfor bidrar til å sementere og forsterke en hel smørbrødliste av skrekkelige ting:
Det är redan välkänt att dessa snäva analyser som är baserade på hat och stereotypa föreställningar bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering samt förstärker fördomarna och islamofobin genom att reducera segregation och patriarkala strukturer till enbart en fråga om hederskultur.
Dessverre forveksler disse snevre analysene årsak og symptomer, forklarer Mehdiyar og Abdullahi. Det må bety at årsaken er det omgivende – hvite, vel og merke, for å bruke de to kvinnenes antirasistiske sjargong – samfunns strukturelle diskriminering og rasisme, samt fordommer, islamofobi, hat og gjennomsyrende kvinnehat kommer først og så reagerer forstedenes islamister med å anta en machoattityde bl.a. ved å dedikere seg til en meget maskulin interesse for kvinneklær, undertrykke lokale jenter og kvinner, påtvinge alle sin renhetsideologi og andre artige påfunn, samt å gjøre sitt beste for å radikalisere boligområdenes unge og generelt hisse opp stedenes unge menn.
Det er antagelig derfor det ikke finnes undertrykkende religiøse og patriarkalske maktstrukturer noen andre steder i verden enn i det rasistiske, hatefulle Sverige.
Basert på disse to kvinnes innsikt får vi nok også skrive om historien om vår egen europeiske religionsundertrykkelse: pavekirken ble mobbet av de rasistiske og fordomsfulle omgivelsene først – deretter reagerte den med undertrykkelse. Ikke rart det, for hva skal egentlig stakkars marginaliserte maktmennesker gjøre når de blir marginalisert og tråkket på av absolutt alle andre?
I förorten behövs en glimt av hopp och inte större maktlöshet och hopplöshet, förorsakade av rasistiska föreställningar och diskriminerande strukturer. Det borde mer än någonsin vara tydligt att det inte är möjligt att uppnå eller göra anspråk på befrielse av våra kroppar, med en retorik som begränsar. Rasistisk logik befriar inte, det underkastar. Det går inte att uppnå rättvisa genom orättvisa ensidiga bilder.
Man blir liksom litt matt.
På den annen side er det oppmuntrende at de bokstavelig talt «rasifierade» menneskerettsforkjemperne for en gangs skyld får svar på tiltale. Ikke i kommentarfeltene hvor kritikere i Sverige vanligvis henvises, men på lederplass i Dalarnas Tidningar og Göteborgs-Posten.
– Det er usmakelig av dem å dra rasistkortet, skriver Sara Telde, som ikke legger fingrene i mellom.
Sedan början av 90-talet har svenska folkets åsikter blivit mer toleranta. Men på vissa platser går utvecklingen tyvärr bakåt. De ovan nämndas vittnesmål är nedslående. Vad som händer efter att dessa röster gjort sig hörda är ögonbrynshöjande och mer än så.
I en debattartikel går Manijeh Mehdiyar (MP) och Maimuna Abdullahi (medlem i Muslimska mänskliga rättighetskommittén) ut och menar att «hatkampanjen mot förorten är rasistisk, och anklagar dessa försvarare av de universella, liberala värden som Sverige har levt i enlighet med i många år för att vara rasister. Dagli, Pettersson och Kakabaveh anklagas vidare i texten för en orkestrerad hatkampanj mot Sveriges förorter. Hbtq-personer & kvinnor som berättar om hur deras frihet begränsas av fundamentalister är i debattörernas ögon del av en rasistisk hatkampanj. Det går inte att ta Mehdiyar och Abdullahis kritik på allvar. Men tyvärr är detta inget skämt. Är man emot kvinnoförtryck och homohat är man i debattörernas ögon alltså rasist och islamofob. Att dra rasistkortet är en så låg dimridå att det knappt ens förtjänar ett bemötande.
…
Bättre vore att envist hålla sig fast vid de liberala värden som Sverige är byggt på. Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, lagar. Frihet att leva sitt liv som man vill och visa är rättigheter som ska vägra att kompromissa om. Spelreglerna ska vara samma för alla, överallt. Rättsstatens grundläggande principer ska gälla – punkt.
Lederskribent Adam Cwejman i Götborgs-Posten mener det samme: Når man ikke vil – eller kan, for den saks skyld – argumentere om sak, kan man alltids dra rasismekortet og teoretisere om «forestillinger»:
Motdraget är inget nytt. När hedersvåldet först uppmärksammades som fenomen i Sverige var det många som replikerade att det bara var hjärnspöken, att begreppet hedersvåld enkom var en täckmantel för rasism mot muslimer.
När man inte vill argumentera i sak, det vill säga tala om problemet med hedersvåld eller den problematiska kvinnosynen inom traditionell Islam, då kan man alltid retirera till att teoretisera om ”föreställningar”. Begrepp som ”könsorientalism” är en retorisk fint som syftar till att dölja det uppenbara: Att det är ett obestridbart faktum att kvinnor i traditionella religiösa miljöer har betydligt mindre livsutrymme än deras medsystrar i sekulära och moderna diton. Det är också ett av de viktigaste skälen att människor flyr till väst och inte vice versa.
Det är obehagligt att Mehdiyar och Abdullahi tycks vara mer oroade över hur Kakabavehs arbete mot religiöst förtryck uppfattas än förtrycket i sig. Vi befinner oss inte i någon postmodern lekverkstad med olika «berättelser», hedersvåld är verklighet för många kvinnor. För Abdullahi är det heller ingen engångsföreteelse, hon ansåg att kravet att kriminalisera deltagande i Islamiska statens massakrer var en form av ”raslagar”.
– Om personer som Abdullahi og Mehdiyar tillates å sette dagsorden blir det til slutt bare de rammede kvinnene som står igjen i striden for frihet. Redselen for å stemples som rasist er stor i Sverige, men redselen for å tie mens mennesker undertrykkes burde være større, avslutter han.
Kanskje får Svenska Dagbladets Naomi Abramowicz rett i at det blir en endring nå?