I desember proklamerte Sveriges tidligere statsminister Fredrik Reinfeldt at det eneste rette for Sverige – og det øvrige Norden – er å holde døren på vidt gap for den enorme tilstrømmingen av det mediene ensidig foretrekker å kalle flyktninger. Det er jo så mye plass her:
– Hva betyr ordet «nok»? Er Norden fylt opp? Er vi for mange mennesker? Vi er 25 millioner mennesker i Norden. Jeg flyr ofte rundt over landskapet i Sverige. Det vil jeg anbefale andre å gjøre også. Det er uendelige jorder og skoger. Det er så mye plass som man bare kan tenke seg. De som hevder at landet er fullt, må vise oss hvor det er fullt.
Det er fristende å spørre: siden når var det et uttalt mål å fylle opp Norden med mennesker? I hvis partiprogram står det – og har i det hele tatt noen uttrykt noe ønske om å fylle opp landet sitt? I motsetning til hva Reinfeldt her gir uttrykk for, så er de forskjellige land ikke en priviligert politisk klasses personlige hertugdømme eller private landsted.
Ifølge det svenske Migrationsverket mottar Sverige nå 1000 asylsøknader hver dag, samtidig som ytterligere 800-1000 ankommer daglig på vei til andre land som Finland og Norge. Migrationsverket sammenligner tilstanden med krigen på Balkan og iverksetter kriseplan.
NTB melder imidlertid at de fleste som ankommer Sverige vil til Norge, og hverken det svenske Jernbaneverket eller vårt eget NSB har noen motforestillinger mot å frakte migrantene gratis hit.
Det svenske jernbaneselskapet har tidligere besluttet å ikke kreve identitetspapirer fra mennesker på flukt.
NSB kommer til å legge seg på samme linje, skriver Aftenposten.
– Dersom det er flyktninger på våre tog som ikke har billett, så får de likevel være med oss. Foreløpig har ikke dette vært noen stor utfordring for oss i NSB, sier kommunikasjonsrådgiver Gina Scholz.
Men en ting er i alle fall sikkert; mange av «flyktningene» har få, om noen intensjoner om å fylle opp Reinfeldts jorder og skoger. En stor del av dem foretrekker å komme til ferdigdekket bord.
Sverige har allerede hatt flere episoder hvor migranter har nektet å gå ut av busser fordi de nekter å bosettes på asylmottak i grisgrendte strøk eller demonstrerer mot andre forhold, som at mennesker med forskjellige politiske holdninger må dele rom.
Som asylsøker Mohammad Khaled sier det:
– När vi kom hit insåg vi att det är långt ifrån civilisationen, affärer, sjukhus och skola. Vi behöver någonstans att studera och ha ett bra liv. Vi kom till Sverige för att det skulle vara «frihetslandet». Vi tror de har ljugit för oss, säger Mohammad.
Man tror ikke på SvTs journalist da vedkommende opplyser om at det faktisk finnes en skole i området:
– Det är 30 minuters promenad till mataffären, till sjukhuset är det 45 minuter med bil och det finns inga skolor, säger asylsökande Mohammad Khalaf.
Men det finns en skola i Fredriksberg.
– Nej, det tror jag inte. Vi har inte sett någon, säger Mohammad Khalaf.
Samtidig reagerer mange av asylsøkerne på den ulike standarden på asylmottakene. Noen har f.eks. rom der man bare kan sove:
– Jag såg den nya byggnaden där nykomlingarna får bo. De har allt i sina rum. De har TV-apparater och i våra rum kan man bara sova, säger asylsökande Muhamed Ziad Raee Al-balha.
Asylsøker Muhamed Abd Al-rahman etterlyser servicen:
I ett av husen har det tidvis inte funnits vatten i kranarna. Asylsökande Muhamed Abd Al-rahman säger att det varken kallt eller varmt vatten.
– Det finns vatten i duschen ibland, så där duschar och dricker vi. Det finns ingen service, säger han.
Göteborg-Posten varter på sin side opp med en gripende fortelling om flyktninger som etter en knapp uke har måttet legge ut på flukt igjen – fra Sverige, dit de bevisst dro fordi de har slektninger der og hadde hørt så mye pent om landet. De vil imidlertid ikke la seg by noe opphold på og i Reinfeldts jorder og skoger.
Familjen Kadour på flykt från Syrien väljer att inte stanna i Sverige och reser till Tyskland. – Vi vill vara en del av samhället. Jag är rädd för att vi inte kommer kunna vara det här, säger Mulham Kadour.
– Du synes sikkert at jeg er rar, at jeg er uttakknemlig, sier familiefar Mulham Kadour innsiktsfullt til GPs journalist og legger til: – Jeg liker Sverige. Alle jeg har møtt har vært trivelige.
Ja, og så er det jo ikke krig i Sverige heller. Kadours virkelige problem er at hans forventninger til Sverige ikke er imøtekommet:
Men jag är rädd för att vi kommer hamna någonstans långt borta, alldeles själva, om vi stannar här, fortsätter han.
Han har inte velat registrera sig och sin familj hos Migrationsverket.
– Alla säger till mig att de placerar dig långt bort. Att det tar lång tid innan vi kan lära oss språket. Innan mina barn kan lära sig svenska, säger Mulham.
– Vi kom hit från kriget i Syrien för att det inte fanns någon framtid där. Jag kom inte hit för att få ett uppehållstillstånd och mat i munnen. Jag kom hit för att bygga en framtid för min familj.
Ifølge GP kunne man allerede under reisen til tettstedet Hedekas – med 400 fastboende – se at Kadours ansiktsuttrykk ble preget av stadig større uro:
– Det är mycket skog här, många träd. Var är alla människor? Var är allt liv? sa han då.
Kadours fettere er bosatt i Hedekas, og det er ifølge ham godt nok for dem. For Kadour selv føles det som å fortsatt være på flukt. Fra krig og livsfare, får man tro, hans flyktningestatus tatt i betraktning:
Vistelsen i den lilla radhuslägenheten var påfrestande för Mulham.
– Jag såg knappt några människor alls. Vi satt mellan fyra väggar och väntade. Det kändes inte som att flykten var över. Finns det jobb för mig eller min fru där, en framtid?
– Utan något att göra eller någon att prata med har jag bara minnen. Minnen av allt hemskt som hänt och alla människor vi lämnat bakom oss, fortsätter han.
När han nu står utanför Centralstationen är Mulham märkbart frustrerad. Familjen reste i 14 dagar från Idlib i krigets Syrien. Över Medelhavet, vandrade längs långa vägar och över fält i Serbien. De blev rånade och hotade. De ville till Sverige. Landet där han har flera kusiner. Landet som han hade hört så mycket gott om.
Men nå har altså «flyktningfamilien» pakket sammen sakene sine og reiser til Tyskland gjennom Danmark.
Og hvem kan klandre familiefaren? I henhold til en annen landsmann – angivelig på flukt fra krig og død fra hjemlandet – er Sverige det rene helvete:
– Jag ångrar att jag åkte till Sverige, det är som att befinna sig i helvetet, säger tandläkaren Mohammed Qlsum från Syrien.
At syriske «flyktninger» – enhver journalist verdt sitt salt ville nok brukt det mye mer presise «asylinnvandrere» eller «migranter» – virker storforlangende og utakknemlige, skyldes at de faktisk også har større krav og forventninger enn flyktninger flest, sier ekspert i krigsflyktninger Libby Tata Arcel til Jyllands-Posten.
Mange av dem er fra middelklassen, har utdannelse og vil følgelig være mer kritiske overfor den hjelpen de får, sier Arcel, som er lektor i klinisk psykologi og selv etterkommer av flyktninger til Danmark. De syrerne som drar til Europa ikke representative for den syriske befolkningen, men en utvalgt, ressursterk del, sier hun og henviser til at det sjelden er gamle mennesker som ankommer, men at flesteparten er unge, hovedsakelig menn:
De flygter fra krig, død og ødelæggelse. Og de håber ligesom andre flygtninge før dem på et liv med fred og demokrati.
Alligevel har de syriske flygtninge vakt opsigt på en bestemt front. Til forskel fra de befolkningsgrupper, som Vesten er vant til at tage imod, kommer flertallet af syrerne ikke fra stor fattigdom.
Mange af dem har de nyeste mobiltelefoner med sig under flugten.
Og på rejsen mod Europa har de f.eks. råd til at leje et hotelværelse på den græske ø Lesbos, mens de venter på at få ordnet papirerne, så de kan komme videre mod nord.
Syrerernes forskjellige bakgrunn fra andre flyktninger påvirker deres ønsker om hvordan livet i Europa bør være, sier Arcel:
»De har langt større krav og forventninger end tidligere grupper.«
De som kommer har følgelig større forventninger enn mennesker som er vant til små kår:
»De har højere forventninger om et andet liv, end mennesker der er vant til små kår.«
Ikke mindst vil de være mere krævende, forklarer hun:
»De vil være mere kritiske over for det, de får, end tidligere tiders flygtningestrømme, der klarede sig, som de bedst kunne, og accepterede forhold, der var langt dårligere, end det, de kom fra.«
Syrerne har dannet seg forestillinger om hva slags mottagelse de kan forvente gjennom sosiale medier. De har også notert seg at det finnes folk i Europa som vil hjelpe og støtte dem:
F.eks. er der i dag langt større opmærksomhed på, hvordan man modtager flygtninge. Både internt i civilbefolkningen og internationalt set, forklarer Libby Tata Arcel:
»I dag er vi meget fokuseret på menneskerettigheder. At mennesker både har behov og brug for hjælp. Hvor man tidligere gik meget mere hårdhændet til værks og ikke tænkte på at skulle tilfredsstille fremmede gruppers behov, ved hvert land, at hele verdens øjne hviler på det og holder øje med, hvordan det behandler flygtninge.«
Arcel tror likevel at de syrerne som nå ankommers bakgrunn vil gjøre det lettere å bli integrert i samfunnene de reiser til.
Erfaringene i de nordiske landene tyder imidlertid på det motsatte.
Til TV2 fortalte f.eks. historieprofessor Knut S. Vikør at mange av de syriske flyktningene er ressursterke og høyt utdannet. Før krigen var Syria i god utvikling med økonomisk vekst og hadde en stor middelklasse. Det er nettopp middelklassen som avgir flyktninger, fordi det er disse som har råd til å ta reisen til Europa, sa han.
Han støttes av seniorrådgiver Ragnhild Hoddevik i asylavdelingen i UDI, og det «selv om det ikke føres statistikk på dette», men hun påpeker at en del av dem er kurdere, med lavere utdanning, og at flere kan være traumatiserte.
Det heter videre i TV2-reportasjen at i «Danmark har man allerede gode erfaringer med syriske flyktninger» med henvisning til en reportasje i DR.dk. Her fremkommer det at danske kommuner foretrekker syriske flyktninger fremfor andre. Begrunnelsen er at syrerne oppfattes å ha høyere arbeidsmoral og er godt utdannet.
Danmark fører derimot statistikk, og den ser ikke fullt så rosenrød ut som norsk TV2 vil ha det til. Dansk TV2 refererer til undersøkelser foretatt av Dansk Arbejdsgiverforenings nyhedsbrev Agenda og Det Nationale Institut for Kommuners og Regioners Analyse og Forskning (Kora) blant 2.000 syrere som kom til Danmark i perioden fra 2009 til og med første halvår i 2013. De viser at bare 13 prosent var i jobb etter tre år.
Av de syrerne som kom til Danmark i perioden 1999-2006 hadde kun 17 prosent en videregående utdannelse, mens 5 prosent hadde en yrkesfaglig utdannelse.
På bakgrunn av Danmarks erfaringer med syriske flyktninger og innvandrere mener professor Jacob Nielsen Arendt ved Kora at det vil bli en stor utfordring å integrere de flyktningene som Danmark har tatt imot i 2014 og første halvår av 2015.
– De forskellige opgørelser af, hvordan syrerne hidtil har klaret sig, viser, at de kun klarer sig lidt bedre end somalierne, siger han til Kristeligt Dagblad og tilføjer:
– Det bliver en stor udfordring at integrere de syriske flygtninge både på grund af deres uddannelsesniveau, og fordi de kommer i så stort antal. Samtidig viser erfaringerne, at medbragte uddannelser fra hjemlandet sjældent batter i forhold til at få job.
Arendt viser også til at Kora i 2013 foretok to analyser av kommunenes integreringsinnsats. De avdekket at syrerne klarte seg dårligere enn gruppene fra Irak og Iran, både på arbeidsmarkedet og i utdannelsessystemet.
De overnevnte undersøkelsene fra Danmark gjenspeiles i tallene fra Danmarks Statistik (DST). Her fremkommer det at syrerne ikke bare klarer seg dårlig når det gjelder sysselsetting, men de har også problemer med å overholde danske lover.
Ifølge DST ligger syrerne på sysselsettingsbunnen av samtlige innvandrergrupper (hvor flyktninger er inkludert i begrepet) i Danmark. Det påpekes at det ikke er veldig overraskende, da syrerne er en ung gruppe i Danmark (først kommet i de siste år). Men erfaringene fra de relativt store innvandrergruppene til naboland av Syria, det vil si Irak og Libanon, gir et dystert totalbilde.
Generalsekretær i Dansk Flygtningehjælp, Andreas Kamm, mener at man ikke kan si at integreringen av grupper fra Midtøsten har vært vellykket og mener at hele den danske modellen må endres dersom man skal lykkes med integrasjonen:
– Det er ærgerligt at se sådan nogle statistikker. For de viser jo, at integrationen ikke er lykkedes,” siger Andreas Kamm og fortsætter:
– En del af forklaringen er, at det danske arbejdsmarked kan være svært at få fodfæste på, hvis man er flygtning. Den danske model har svært ved at absorbere folk, der kommer fra andre himmelstrøg med lavere kvalifikationer. Det er derfor, jeg har forslået sådan noget som indslusningsløn.
…
– På trods af den økonomiske fremgang og syrernes noget bedre kvalifikationer frygter jeg, at det heller ikke lykkes med dem – med mindre vi får modelleret på den danske model, siger Andreas Kamm.
Tallene for syrere i Sverige er heller ikke gode. Nasjonaløkonomen Tino Sanandaji har omtalt på sin blogg at blant befolkningen i aldersgruppen 25-64 år som innvandret 2009-2013 viser at kun 10 prosent av syrerne har utdanning utover videregående skole. Sanandaji skrev artikkelen som et svar til statsminister Stefan Löfvens «ønsketenkning» om at 30 prosent av syrerne har høgskoleutdanning.
Det ser ikke bedre ut i Norge. Ifølge Statistisk sentralbyrå (SSB) ligger syrere lavest av alle innvandrergrupper med en sysselsetting på 26,3 prosent (NB: merk at mange i denne gruppen har kort botid i Norge).
Syrere i Norge har også lavere utdanningsnivå enn gjennomsnittet for innvandrere. Ifølge SSB hadde 47 prosent av syrerne grunnskoleutdanning som høyeste fullførte utdanningsnivå, mot 30 prosent blant innvandrerne totalt. 25 prosent av syrerne hadde videregående som høyeste fullførte utdanning, mot 32 prosent for innvandrerne i alt. Høyere utdanning hadde 28 prosent av syrerne, mot 38 prosent av innvandrerne totalt.