Asylinnvandringen til Sverige overgår alle fantasier. Man regner nå med ytterligere 100.000 personer i løpet av årets siste tre måneder. Derfor kaller regjeringen inn kommuner, fagorganisasjoner og sivilsamfunnet til dugnad. ”Vi har gjort det før”, og ”Muligheter og løsninger” er slagord som skal åpne de svenske hjertene ytterligere. Men ikke alle ignorerer potensielle konsekvenser av at Sverige i løpet av en generasjon ser ut til å endres til et helt annet land. Anna Dahlberg i Expressen er en modig kvinne som taler røkla midt imot.
Migrationsverkets pressesjef Fredrik Bengtsson sier at det nå ankommer nærmere 2000 asylsøkere hver dag og at man ikke rekker å registrere alle. I morgen inviterer den svenske regjeringen til dugnad i Støre, Hareide og Grandes ånd under hovedslagordet «Sverige tillsammans». Expressens Anna Dahlberg er ikke imponert eller beroliget over initiativet. Hun kaller det ”pep talk-møte”.
Her skal det ikke tenkes noen negative tanker, sier Dahlberg. Sverige er i en krisetilstand. Regjeringen byr på kick off.
I land etter land rundt oss forsøker man nå for enhver pris å minske flyktningstrømmene. Finland fryser asylsøknadene for irakere og somaliere. Norge innfører midlertidig oppholdtillatelse som varer i fem år. Til og med det hyllede Tyskland har innført grensekontroller og taler åpent om hvilke volum man tror at landet klarer.
Bare i Sverige er handlingslammelsen total.
Svenskene ligger an til å bli i mindretall i 2025 – 2030. Ingen vestlige land har sett en liknende rask befolkningsutskiftning.
Malmö jernbanestasjon. Nyankomne asylsøkere får mat og drikke.
Dahlberg fortsetter slik om den gamle nordiske stormakten som nå vurderer teltleirer på egen jord, og der mantraet fra politisk ledelse er at alt går bra til slutt:
På sin höjd ägnar man sig åt passiv signalpolitik genom att varna för tältläger och långa handläggningstider. I övrigt är den enda synliga strategin att hålla tummarna för att allt ska gå vägen.
Önsketänkandet går som en röd tråd genom flyktingkrisen. För en månad sedan försäkrade Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att antalet asylsökande inte var något som helst problem att hantera.
Lika trygg var SKL:s ordförande Lena Micko (S), som avfärdade tanken att nyanlända innebär en ekonomisk belastning för kommunerna (Ekots lördagsintervju 26/9). Nu larmar SKL tvärtom om att flyktingkrisen kommer att leda till en skattechock.
Samma obekymrade inställning har präglat medias rapportering och hela samhällsdebatten. Den som har uttryckt oro över utvecklingen har avfärdats som alarmist eller diagnosticerats med «migrationsfeber».
Nu börjar krismedvetandet så sakteliga sjunka in. Migrationsverket går på knäna, kommuner som Trelleborg och Filipstad larmar om en ohållbar situation och Malmö stad har gått upp i krisläge 2. Önsketänkandet har i stället förflyttats till framtiden. På lång sikt, försäkrar alla, kommer detta att gynna Sverige.
Men vad finns det egentligen för belägg för det påståendet? Om man studerar verklighetens exempel av «lång sikt» framträder en helt annan bild. Utvecklingen i ledande mottagarkommuner som Malmö, Botkyrka och Södertälje visar tvärtom att skattekraften har sjunkit kraftigt de senaste 20 åren. Det ligger också i linje med vad ledande migrationsforskare som Jan Ekberg och Joakim Ruist har kommit fram till. Så länge integrationen fungerar dåligt är flyktingmottagande inte en lösning på den demografiska utmaningen, utan tvärtom något som ökar försörjningsbördan.
Det är i sig inte ett skäl mot ett generöst flyktingmottagande. Hur många vi ska ta emot är ytterst en etisk fråga. Men vi måste ta oss an denna utmaning med öppna ögon. Det är inte mer av pep talk som behövs, utan en ärlig genomlysning av de stora påfrestningar som väntar både på kort och lång sikt.
Vi har bara fått en föraning om kommunernas bekymmer än. Först någon gång i mitten och slutet av nästa år – efter beviljad asyl – börjar kommunerna ta över ansvaret från Migrationsverket för alla de flyktingar som nu kommer. Undantaget är de ensamkommande barnen som omhändertas på lokal nivå från dag ett.
Med den nya lag som väntas den 1 mars nästa år kommer många tiotusentals nyanlända «tvångsfördelas» ut i kommunerna. Det är rätt i princip, men var är bostäderna för att lösa detta? Hittills har Sverige skött flyktingmottagandet med hjälp av en springnota. Nyanlända har flyttat in hos släktingar, köpt falska adresser eller hyreskontrakt och trängt ihop sig i redan trångbodda förorter. Det är inte hållbart i längden, men det har varit ett billigt sätt för det offentliga att runda den akuta bostadsbristen.
Regeringen måste nu inse att vi har en helt ny verklighet att hantera. Det går inte bara att trycka ut alla problem på kommunerna med medskicket «lös det» à la Morgan Johansson (S). Tvärtom står vi inför en situation där staten måste avlasta kommunerna på olika sätt. Risken är annars att Kommun-Sverige går sönder, för att använda en retorik som S brukar förstå.
Till att börja med bör staten axla ett större ansvar i mottagandet av de ensamkommande minderåriga. Vi måste också börja tänka tanken att stora flyktingläger kan vara en bättre lösning på mottagandet än att pressa kommunerna till bristningsgränsen.
En välfärdsstat som tappar kontrollen över sina yttre gränser måste överväga att införa inre. Vilka välfärdstjänster kan man tänka sig att man måste kvalificera sig för – om det skulle krävas för att klara finansieringen? Och hur kan vi snabbt avlasta systemen genom att skapa en låglönesektor? Alla sådana frågor måste upp på bordet. Till det ska läggas mer jordnära uppgifter som att rensa i regelverk, standardkrav och annat som bakbinder kommunerna.
Dahlberg mener Sverige har hastverk med å prøve å få kontroll over grensene sine. Som vi har påpekt i flere runder: et land uten kontroll over grensene sine, har heller ikke kontroll over fremtiden sin. Dahlberg fastslår den triste sannheten for vårt tidligere så kjære Sverige; regjeringen vil verken at ansvar for å minske trykket på grensene, eller ta «høyde for de ekstraordinære forslag som kommer til å behøves om denne situasjonen blir uutholdelig».
Dahlberg konkluderer med denne advarselen: Når folk oppdager at det politiske lederskapet mangler en plan, vil uroen komme krypende. En slik redsel kan i seg selv utløse andre typer kriser.