I mange år har vi advart mot «svenskesyken», en innvandringspolitikk hinsides enhver fornuft, og en kulturell utvisking man vel knapt har sett i noe annet land i vår tid. Sverige går i stykker nå, sies det også fra lederhold i svenske medier. Vi er vitne til en tragedie i vårt naboland som knapt er til å fatte. Det at denne tragedien utspiller seg i landet vi har godt over tusen kilometer grense mot, gjør situasjonen alvorlig også for oss. Hva vil Regjeringen vår gjøre med den frie flyten?
Jeg glemmer det aldri. Nordisk konferanse om innvandring og integrering i Stavanger i 2005. Jeg satt i salen som publikum. I panelet på scenen satt vår tidligere innvandringsminister, Erna Solberg, sammen med statssekretær i det svenske justisdepartementet, Lisbeth Bergh. Jeg tok sats og stilte Bergh følgende spørsmål:
– Er svensk kultur verneverdig?
Bergh svarte følgende på strak arm:
– Ja, vad är svensk kultur? Och då har jag vel svarat på frågan, sa Bergh, uten forsøk på å skjule kulturell selvforakt i verken ord eller mimikk.
(Jeg tok opp dette i en kronikk jeg sendte Dagens Nyheter i 2010, som ble besvart med største tyssnad fra avisen.)
Men det sprekker opp nå. En av Sveriges fremste helter heter Anna Dahlberg. Hun er kommentator i Expressen. Igjen gir Dahlberg beskjed om at landet hun elsker er i ferd med å gå dukken.
Det påhviler justisminister Anders Anundsen og kollegaene et enormt ansvar nå. Det er ikke mulig for meg å se annet enn at vi må få kontroll på grensene våre. Det er så enkelt som dette: Et land uten kontroll over grensene sine, har heller ikke kontroll over fremtiden sin.
Jeg føler meg trygg på at majoriteten i Norges befolkning ønsker kontroll på fremtiden til landet vårt.
Her essensen i Dahlbergs kommentar i går:
Sverige är helt enkelt illa ute. Vi har tappat kontrollen över utvecklingen. Ändå sitter regeringen på händerna och den ena debattören efter den andra manar till fortsatt passivitet. Vi ska inte vara oroliga och rädda, heter det. Inget får göras som skulle kunna tumma på den personliga integriteten. Nu är det viktigare än någonsin att stå upp för öppna gränser och framtidstro. Eller med Anders Lindbergs ord på Aftonbladets ledarsida: «Jag vill fortsätta kunna vara naiv» (AB 20/11).
Men det är ju just denna brist på allvar som har lett oss in i dagens akuta situation. Inte på något krisområde har Sverige agerat i tid och med kraft för att möta utvecklingen. Tvärtom har vi bekymmerslöst rustat ner, blivit en fristad för jihadister och öppnat gränserna.
Här faller ett tungt ansvar på den förra regeringen. Moderaterna struntade i larmsignalerna om det växande jihadisthotet och lyfte inte ett finger för att stoppa svinnet med svenska pass. Lika sval var man inför det utbredda missbruket med arbetstillstånd och kommunernas rop på hjälp om flyktingsituationen.
Sverige har varit naivt, slog Stefan Löfven fast i veckan. Man skulle också kunna uttrycka det som att såväl högern som vänstern har varit förblindade av ett ideologiskt projekt för öppna gränser och minimal kontroll och övervakning. Resultatet bevittnar vi nu. Den djupa staten sviktar och välfärdssystemen är under stark press. Det sista vi behöver är mer förnekelse kring situationens allvar. Tvärtom måste vi inse att det nu krävs radikala åtgärder för att vända utvecklingen.
Staten måste göra comeback. I debatten ställs hela tiden öppenheten i motsats till den djupa staten, som i FRA-striden eller de återkommande protesterna mot kameraövervakning, hemlig dataavläsning med mera. Det är en grund analys. Tvärtom är ett öppet och mångkulturellt samhälle i större behov av en effektiv polis, säkerhetstjänst och försvar än andra samhällen. Utan den tryggheten slås tilliten lätt sönder och misstänksamheten börjar gripa omkring sig.
Storbritannien har förhindrat sju terrorattacker bara det senast halvåret. Hur skulle stämningen vara i London eller i det likaledes mångkulturella USA om flera av dessa attentat hade slunkit igenom i öppenhetens namn?
Regeringen signalerar nu att den är beredd att ge rättsapparaten mer muskler i kampen mot extremismen. Det är ett sent, men välkommet uppvaknande. Däremot står regeringen fortsatt handfallen inför den okontrollerade flyktingsituationen.
I en månads tid har regeringen förklarat att dagens nivå på runt 10 000 asylsökande i veckan är ohållbar och riskerar att leda till systemkollaps. Ändå händer nästan ingenting. Det är lika häpnadsväckande som oförsvarligt.
Stefan Löfven sätter Sveriges framtid på spel. Nu måste han fatta de avgörande besluten – att uppmana Miljöpartiet att lämna regeringen och sedan lägga om svensk migrationspolitik 180 grader tillsammans med Moderaterna.
Det finns ingen mer tid att spilla och det finns inga försiktiga kompromisslösningar som kan rädda Sverige ur dagens situation. Sveriges oansvariga politik har fört oss till en punkt där vi måste fatta smärtsamma beslut. Hela vår självbild måste omvärderas.
Löfven kan inte fortsätta ducka medan Sverige går sönder.