Finnes det et Sverige der religionsfriheten rår?, spør grunnleggeren av foreningen Khatoon, Soheila Fors.
Kahtoon er en forening som støtter og hjelper innvandrerkvinner som er utsatt for vold.
Som så mange andre flyktet Soheila Fors fra islamistenes religiøse undertrykkelse til Sverige, men fant at den samme religiøse undertrykkelsen hadde slått rot i svenske, innvandrertette forsteder. Sirkelen er sluttet, skriver Fors i Expressen:
Vi var många som trodde att vi reste till friheten. När vi packade våra väskor och köade till passkontrollen låg världen som ett öppet fält framför oss. Bakom oss lämnade vi den inskränkta islamismen och dess religiösa förtryck. Nu skulle vi äntligen få leva, få tillbe Gud på vårt sätt, få somna trygga om natten, nu började livet!
Vi placerades i en förort, Bergsjön, Vivalla eller Råslätt hette den visst, men vi kom försent. Det religiösa förtryck som vi flytt från hade hunnit före oss. Den hade bränt sitt eget land och flytt från sin egen förödelse. Nu väntade den på oss och satte åter sin fot på vår nacke. Cirkeln slöts åter.
Fors skriver at eksemplene er mange og likelydende. Frafalne fra islam trues eller utsettes for vold av muslimer/islamister som oppholder seg på samme sted. Som i Norge forteller kristne eller ikke-troende asylsøkere med «muslimsk bakgrunn» om trusler og vold fra medasylanter på landets mottak:
Jag bad henne ta med killen till mig. De kom in i mitt rum, svenskan och en lång, lite tillbakadragen kille. Med en klump i halsen berättade han för mig:
– Jag blev i hemlighet kristen för två år sedan. Eftersom det är mycket svårt att vara konvertit i mitt hemland så flydde jag hit. Jag kom till Sverige men det var inte det land som jag trodde det var. Jag blev placerad i ett asylboende med en fanatiskt, fundamentalistisk islamist. Han hatar mig och hotar mig dygnet runt.
– Han kallar mig nadjez (smutsig) och oren. Jag har inga problem med hans böner men han hatar mig. Han hatar korset i min hals och hotar att han ska skära bort det. Det här är inte det Sverige jag flydde till.
– Det är inte bara jag, vi är fem kristna som ständigt blir plågade. Ingen av cheferna på asylboendet lyssnar på mig. Jag vill bara få byta rum och få vara i lugn och ro.
Den unge mannens fortelling bringer onde minner tilbake til Fors, som selv har blitt utsatt for forfølgelse og vold på grunn av sin tro. Hun ble også hånet og fikk korssmykket sitt slitt av av medelver på svenskundervisningen for nyankomne asylsøkere (SFI). En annen kristen kvinnelig asylsøker ble trakassert av medelever på SFI i slik grad at hun måtte flytte til et annet boligområde etter at hun ikke hadde hilst på sine medelever på korrekt islamsk vis og i tillegg drukket et glass vann under fastetiden ramadan.
Det finns jättefina toleranta muslimer, det är både sant och samtidigt något som man alltid måste säga i varje samtal i Sverige. Men det finns också de som vill etablera samma förtryckande kultur i Sverige som i hemlandet. Min undran är naturligtvis: Har de inget lärt sig om den intolerans som förött deras hemland? Har de inte lärt sig något om den döda hand som lagts över alla länder där civilisationen föddes? Lär inte ruinerna och lidandet dem något om hatet?
Åpenbart ikke. Fors er ikke alene om å rope varsko om hva slags kultur som har fått vokse frem i Sveriges innvandrertette forsteder. Sommeren 2015 fortalte flere kvinner og menn med innvandrerbakgrunn om det samme: en stadig større religiøs intoleranse, forsøk på å utbre shariasoner, grupper av selvutnevnt «sedelighetspoliti» som trakasserer jenter og kvinner som ikke kler seg islamsk nok på åpen gate og menns målrettede overtagelse av det offentlige rom. – I forstedene vokser mennenes diktatur, skrev Vänsterpartist Amineh Kakabaveh – og ble selvsagt beskyldt for rasisme, islamofobi og for å drive en «rasistisk hatkampanje mot forstedene» av kvinnelige partifeller.
Det var Zeliha Daglis og Gulan Avcis artikler om islamiseringen av svenske forsteder som denne gangen fikk flere, særlig kvinnelige innvandrere, til å komme på banen. – Vi ville aldri akseptert at svenske kvinner eller jenter ble holdt som gisler og fikk sine friheter innskrenket. Hvorfor tillater vi det å skje i Husby, Rinkeby og andre forsteder?, spurte ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avci.
Avci beskrev tilstanden i Rinkeby slik:
I grannförorten Rinkeby går så kallade sedlighetspoliser runt bland bostadskvarter och centrum och uppmanar små flickor att bära slöja. De stoppar tjejer för att de har fel klädsel eller vistas utomhus ensamma. Kvinnor vågar inte gå in på kaféerna av rädsla för ifrågasättande blickar.
– Den islamistiske religiøse fundamentalismen vokser seg stadig sterkere i Husby og andre innvandrertette forsteder som begrenser kvinner og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse. Blant mange familier oppstår alvorlige konflikter når barna blir eldre. Først og fremst handler det om døtrenes frihetsvilje som kolliderer med familien sterke krav på kontroll, fortsatte hun.
Zeliha Dagli beskrev det samme fra Husby og stilte spørsmålet: – Er ikke Husby en del av Sverige, gjelder ikke reglene her?
Kvinner og jenter er de første ofrene for fundamentalistene som søker å påtvinge omgivelsene sitt levevis i svenske forsteder. Enkelte steder går såkalt sedelighetspoliti rundt i boligområdene og sentrum og oppfordrer små jenter til å iføre seg hijab. De stopper jenter for å ha på seg «feil klær» eller fordi de viser seg utendørs alene. Fenomenet er for lengst observert i Danmark, hvor kriminelle og fundamentalistiske miljøer nå overlapper hverandre. Beryktede islamistiske grupper som f.eks. Hizb Ut-Tahrir bruker innvandrerbander og kriminelle til å utbre shariasoner og påtvinge beboerne i ghettoområder sine ekstreme religiøse synspunkter.
– I forstedene vokser mennenes diktatur, skrev Amineh Kakabaveh, som sitter i riksdagen for Vänsterpartiet og har grunnlagt den svenske avdelingen av den franske organisasjonen Hverken hore eller underdanig. – Klimaet i svenske forsteder blir stadig mer kvinnefiendtlig. Kvinner er ikke lenger velkomne på en del kaféer. Enkelte steder kan ikke unge jenter vise seg ute etter middagstid og kvinner kan ikke lenger kle seg som de vil, fortsatte hun:
Många kvinnor från förorten har under de senaste veckorna vittnat om detta i medierna, sedan Zeliha Dagli skrivit om det i Aftonbladet.
Och i Expressen skrev Husbybon Per Pettersson förra veckan om hur han trakasseras av ungdomar för att han är homosexuell – ett ytterligare bevis på den växande fundamentalismen, som går allt längre ner i åldrarna.
Kakabaveh fortalte om tobarnsmoren Seve Saleh, som har bodd i Husby i 13 år og mener at forstaden blir mer og mer lik Afghanistan. På skolen blir Salehs barn irettesatt av fundamentalistenes barn. Islamister og fundamentalister sier til den lokale ungdommen at de må tilsløre seg, at svensk mat er haram og at de må lese koranen. Voksne muslimske kvinner med en annen livsstil enn islamistene blir irettesatt av islamister på åpen gate for hvordan de lever.
– Situasjonen er den samme i andre forsteder som Tensta, Rinkeby, Alby, Fittja, Rosengård, Bergsjön [som Fors for øvrig ble plassert i da hun ankom Sverige. Min anm.], Angered osv, skrev Kakabaveh og påpekte at den undertrykkende og kvinnefiendtlige æreskulturen skaper jihadister, som i guds navn kriger mot demokrati og for et mannlig diktatur:
Kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är allt mer kvävande, det finns ingen frihet här längre.
De flesta är oroliga för att fler kan rekryteras till jihadrörelsen Daeash/IS, men tycker att engagemanget är litet från myndigheterna.
Numera odlar våra manliga enklaver i förorterna inte bara hederskulturer som diskriminerar tusentals kvinnor, homosexuella och ungdomar utan de odlar förtryckarkulturer som kan skapa fler jihadkrigare, krigare mot demokrati och för en manlig diktatur, i guds namn dessutom.
Etter Kakabavehs mening bør den svenske nemden for statlig støtte til trossamfunn revideres, da skattepenger ikke bør brukes til å finansiere oppbyggelsen av kjønnssegregasjonskulturer hvor renhetsetikk påtvinges medlemmene.
Samtlige av de som gikk ut i sommer fortalte at moderne krefter i innvandrermiljøene i årevis har advart om trusselen fra politisk islam uten å ha fått noe gehør hos svenske makthavere.
Også Fors lurer på hva svenske myndigheter har drevet med mens den religiøse intoleransen og påfølgende undertrykkelsen har befestet seg og økt i landet:
Naturligtvis har jag ännu fler frågor: Finns det Sverige som jag flydde till? Finns det Sverige där religionsfrihet råder? Eller har Sverige varit en dum gås som låtit sig plockas? Som i naiv, självgodhet över sin tolerans inte bara bjudit in intoleransen utan också gett den nycklarna till huset?
Gitt at svenske og andre europeiske myndigheter virker helt ute av stand til å foreta seg noe for å stanse islamismens fremmarsj og religiøse mørkemenns målbevisste arbeid for å tilegne seg makt, vet nok de fleste svaret på Fors` spørsmål.