SMFR-kvinnorna (Svenska muslimer för fred og rättvisa) som försvarar Yasri Khan kan sina floskler: Deras artikel är fylld med, på ytan, fina formuleringar. Det är viktigt att vara normkritisk och förstå att det finns sätt att agera utanför normen, skriver de.
Låt oss först få en sak överstökat: Bryta mot normer kan vem som helst göra.
Mentalsjuka och socialt missanpassade gör det dagligen. För att upphöjas till normkritik måste det föregås av ett resonemang.
Khans resonemang? Han fann handskakande intimt. Är det inte lika intimt att skaka en mans hand (vilket Khan gör utan problem)? Kanske Jonas Gardells hand? Om svaret är nej, är då inte Khans selektivitet lite… heteronormativt?
Nåväl, Khans fobier är hans ensak. Hade han hänvisat till bacillskräck hade ingen rasat (men kanske föreslagit en bra terapeut). Problemet är således inte handberöringens vara eller icke-vara, utan de värderingar det avslöjar.
En muslim som inte skakar hand med kvinnor signalerar ett konservativt tänkesätt; Gällande kvinnor, flickor, klädsel, barnuppfostran, samhällets sexualmoral… En uppsättning värderingar anas bortom hälsningen. Gällande privatpersoner är det egalt, men politikers mentalitet får konsekvenser för samhället. Det är vad detta handlar om.
SMFR-damerna skriver om Khans rätt att själv få bestämma, värna sin integritet och definiera sina egna gränser.
När (M) i Norrköping tidigare i år la fram en motion för regelverk mot slöja på minderåriga gick Khan i taket. Ett av argumenten mot slöja på barn är att de inte ska påtvingas en religiös norm utan ha möjlighet att själva få bestämma över sina kroppar (och till vilken grad de vill täcka dem) när de lämnat barnaåren bakom sig.
Huvudsyftet med slöjan är att kvinnan hindrar mannen från hans syndiga tankar genom att dölja sina behag. Slöja på barn är således en implicit sexualisering av deras kroppar (trots att det inte är målet). Ett regelverk mot slöja på barn skulle värna just deras integritet som oskyldiga, icke-sexuella varelser och respektera den av svensk lag väldefinierade gräns som ser de under 15 år som barn.
Khan, som hyllar rätten att själv bestämma och definiera, hatade detta förslag.
På S:ta Katharinastiftelsens livsåskådningsforum i februari, när Khan tillfrågades hans åsikt om dödsstraff för ateister i Saudiarabien (där de ses som terrorister), kom inget brandtal om att varje individ har tolkningsföreträde för ens egna handlingar, och att inte bli påtvingad eller tillskriven åsikter baserat på andras fördomar och felaktiga slutsatser.
I stället blev det fem minuters svammel om hur Saudiarabiens eventuella illegitimitet skulle göra det fel att beskylla islam för avrättningarna; Försvar av religiös struktur före försvar av individer.
Normkritiske kvinner i Svenska muslimer för fred og rättvisa. Bilde: Aftonbladet.
Tillbaka till SMFR-damerna: För att vara antikonformister är de tio förvånansvärt lika i att ingen av dem velat sticka ut och bryta mot hijabnormen.
Det är förstås deras val och bör respekteras, men kan man inte stödja andras kamp mot normer man själv ej önskar bryta?
Om normkritik är så bra borde SMFR-tjejerna ha hyllat den iranska gräsrotsrörelsen My stealthy freedom, där iranskor protesterade mot hijabtvång genom att fotografera sig själva med håret utsläppt?
Jag hyser själv ingen önskan att älska med män eller bära kvinnokläder, men jag deltar gärna i Prideparaden för att visa stöd till de som vill det. Jag antar att även SMFR deltar för att hylla de MP-vänner som utmanar heteronormen? Dessa vänner är säkert mer än välkomna att tala om sin normkamp i SMFR-gängets favoritmoské?
Khan & Co som brinner för minoriteter som förnekas sin rätt att visa sin individualitet borde väl älska den kurdiska minoriteten i Turkiet som utmanar regimens nationella normer (ett folk, ett land, en flagga). Konstigt då att Khan i stället tagit parti för Erdogans AKP!
Skulle SMFR-tjejerna ens drömma om att bryta religiösa normer? Inte be mot Mekka ty Allah finns överallt och hör bön oavsett väderstreck?
Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige.
Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv.
Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen.
Svensk-iranske Nima Dervish er forfatter, frilansjournalist og samfunnsdebattør. I 2009 utga han boken Varför mördar man sin dotter? om æreskultur og undertrykkelse i ærens navn, hvor han og medforfatter Emre Güngör intervjuer gjerningsmennene bak Sveriges mest kjente æresdrap. I 2013 ga han ut debattboken Ordbrand, som kan bestilles her.
Artikkelen ble først publisert i Aftonbladet 26. april 2016, og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.