Avisen Expressen setter søkelyset på hatet som ingen vil snakke om: hatet mot etniske svensker i Sverige. Og i følge sosialdemokraten Mubarik Abdirahman er det naturligvis svenskenes egen skyld. De har ikke gjort nok, må vite.
I de belastede områdene hvor innvandrere fra Midtøsten og Afrika dominerer, blir etniske svensker trakassert til de gir opp og flytter. De som har råd og mulighet til det, vel og merke.
”Jävla svennehora”.
En kvinna i sextioårsåldern är på väg hem till sin lägenhet när männen på gatan börjar ropa.
Det är inte första gången.
”Vi vill inte ha svennar här”, ropar de.
Några veckor senare rispar någon in hakkors i kvinnans bil.
Så ser verkligheten ut för människor med svenskt ursprung i vissa delar av Sverige.
Ett öppet förakt.
Vissa kallar det hat mot svenskar.
Andra kallar det en motreaktion.
En motreaksjon på hva, egentlig? At etniske svensker faktisk bor i områdene som noen ikke-vestlige innvandrere har valgt å gjøre om til «sine» enklaver i Sverige?
Seved. Bilde: Seved Flygfoto.
I februar ropte politiinspektør i region Stockholm Lars Alvarsjö et kraftig varsku om at det svenske rettsystemet – som er en grunnpillar i det demokratiske samfunnet – er i ferd med å bryte sammen. I et innlegg i Svenska Dagbladet skrev politiinspektøren at den enorme tilstrømningen av asylsøkere, kriminelle bander og religiøs ekstremisme hadde strukket svensk politi til bristepunktet.
– I noen områder er det hverdag at politiet møtes med stenkast og molotovcocktails, skrev han.
Forsker på terrorisme og radikalisering ved det svenske forsvarsakademiet Magnus Ranstorp sa seg enig i politiets vurdering og la til at situasjonen Sverige befinner seg i er katastrofal. Han uttrykte imidlertid sterk tvil som at politiets advarsel ville gjøre tilstrekkelig inntrykk på den politiske ledelsen.
– I de verste områdene har ekstremister overtatt, mens svenskene står som apatiske tilskuere og ser på. Hele rettsfølelsen og tryggheten er truet av at politiet er ved å bukke under og det ser bare ut til å bli verre, sa Ranstorp til Kristeligt Dagblad.
Problemene er et resultat av årtiers avvisning av problemene i innvandrertette bydeler og forsteder. Disse områdene er preget av høy arbeidsledighet og lavt utdannelsesnivå. Kriminalitet og radikalisering blomstrer.
Etter Ranstorps mening er politiets situasjon er et symptom på et større samfunnsproblem: Svensk elite og alminnelige mennesker vil av ideologiske årsaker ikke innse hva som er i ferd med å skje:
”Politiets situation er et symptom på et større samfundsproblem, hvor kløfterne er blevet enorme, men det betyder ikke, at der bliver reageret. De almindelige svenskere sidder i centrum af storbyerne og nægter at se, hvad der sker, for i deres verdensbillede er der ingen problemer,” siger han.
Utviklingen av parallellsamfunn har kommet farlig langt i Sverige. Nationella operative avdelningen (Noa) – svenskenes svar på Kripos – har kartlagt hele 52 områder eller bydeler i Sverige som betegnes som «lovløse, farlige og utsatte steder». 20 av dem befinner seg i Stockholm.
I en reportasjeserie setter Expressen fokus på tilværelsen i de aktuelle områdene. Her fra Seved, som ligger sentralt i Malmö. En av jihadistene bak angrepene i Brussel, Osama Krayem, vokste opp her:
Som så många andra socialt utsatta samhällen i landet har Seved flera ansikten. Å ena sidan lugna gator med både studenter och äldre hyresgäster. Stadsodling, fotoprojekt, galleri, biodling, Å andra sidan har delar av området länge varit en plats där samhällets marginaliserade lever.
Förr var det alkoholister och missbrukare.
Nu är det unga med invandrarbakgrund som fastnat i kriminalitet.
Brottsligheten går upp och ner men finns alltid närvarande.
Idag finns det flera områden i Sverige som påminner om delar av Seved. Socialt utsatta platser med gängkriminalitet, knark och ett groende förakt bland män som inte känner sig inkluderade. Förakt mot ambulans, brandmän, polis. Mot samhället, mot det svenska.
…
Samma år mordhotades fastighetsägaren Fredrik Malmberg för att han försökt stoppa obehöriga från att ge sig in i ett hus. En 24-åring och en 22-åring dömdes till en månads fängelse respektive samhällstjänst.
Renoveringar har inte kunnat genomföras som planerat då väktarbolag blivit mordhotade av gäng som packar knark i fastigheten.
Malmberg forteller om leietagere som har sagt opp boligkontrakten og flyttet på grunn av trakasseringen de blir utsatt for. – De [innvandrerne] vil ikke ha svensker i området, de vil ha en ghetto hvor de er konger, sier han.
– Lar man dem holde på med sitt gjør de sjelden noe mot personer, hvis ikke blir de voldelige, uansett hvilken bakgrunn du har, fortsetter han. – Men de er reagerer mye hardere mot etniske svensker, forteller Malmberg, som tror at myndighetene ikke våger å snakke om saken. En serbisk innvandrer påpeker at gjengene sjelden angriper «sine egne»; andre innvandrere fra Midtøsten:
En sak har de flesta utsatta grannar gemensamt: de har svensk bakgrund.
– Det jag märkte först var att de inte attackerade människor från Mellanöstern. Men värst gick de åt de med svensk bakgrund. En dag såg jag hur de kastade en sten som slog ner precis när en svensk kvinna med barnvagn hade passerat. Då tänkte jag att det hade gått alldeles för långt, säger en man med serbisk bakgrund som sedan dess flyttat från Malmö.
Politiet har imidlertid ikke merket noen verdens ting til trakassering av etnisk svenske innbyggere, til tross for at det er vel kjent at bevæpnede gutter og unge menn trakasserar naboer ved å blant annet knuse ruter til de blir tvunget til å skaffe seg skuddsikre glass. Politiets fokus ligger i stedet på narkokriminaliteteten.
I en faktaboks til artikkelen forklares ordet «svenne», som på 1950-tallet ble etablert som en kortform for gjenomsnittssvensken «Medelsvensson» – Sveriges svar på begrepet «Ola Nordmann». På 90-tallet begynte ordet derimot å bli brukt på mer foraktfullt vis, som et nedgjørende ord for etniske svensker kontra innvandrer.
Expressens journalist Federico Moreno treffer to menn i 20-årene på gaten. De to vet at journalisten har snakket med naboene deres. – De jævla svenskene, sier en. Når Moreno spør hva de har i mot svensker, får han svar på tiltale:
– De er fitter som ødelegger områdets rykte, sier den ene så høyt at Moreno får inntrykk av at hensikten er at naboene skal høre det. Den andre spytter på bakken mens han sier: – Vi vil ikke ha svenskene her.
En minut efter att killarna gått tittar en man ut genom fönstret. Med låg röst säger han att svenskarna i området är hatade av killarna som hänger på gatan. Varken mannen som tittar ut eller någon av hans grannar vågar berätta något. Inte en chans, säger han.
Flera veckor innan våren slagit ut sitter ett par grannar och äter lunch ute.
De pratar om hur tröttsamt och ledsamt det är när de blir påhoppade på grund av sitt ursprung.
”Varför?” är den återkommande frågan.
En del lever som om de inte är i Sverige när de befinner sig i sitt bostadsområde, säger en man.
En annan påpekar att de inte får generalisera. Att det handlar om ett tiotal män som försöker få svenskarna att flytta.
En av grannarna runt lunchbordet är kvinnan som blev kallad ”svennehora”. Några dagar senare ristar någon hakkors på hennes bil.
– Ordet «svensk» er nesten en forulempning. Svensker er rasister som skylder alle problemer på gutter med innvandrerbakgrunn, sier Albert Sadiku til Expressen. Han var selv av samme formening til tross for at han er oppvokst i landet. Han ble født i Tyskland og bodde noen få år i foreldrenes hjemland Kosovo før krigen tvang familien på flukt til Sverige.
Här fick han sina första vänner. Här upplevde han sin första kyss. Minnen som formar.
Men Sverige vill inte ha honom. Det här landet blir aldrig hans. Och han ska aldrig bli en del av det.
– Svenskene er dårlige fordi de ser på oss som dårlige, forklarer han og legger til at siden svenskene ikke aksepterer dem som svensker, ser de heller ikke på seg selv som svensker.
Att Sverige är det land Albert Sadiku växt upp i gör inget bättre. Allt han upplever, alla minnen som blir till, lämnar bara en besk eftersmak. Känslan av att det samhälle som format honom stöter bort honom. Det här blir aldrig ditt. Du är här på nåder.
Därför ser han sig själv som kosovoalban. Föräldrarnas hemland blir hans eget, fast han inte ens är född där. Trots att han bara bott i Kosovo i livets första år är han noga med att påpeka att han inte känner sig som svensk.
I dag innrømmer Sadiku at han hadde kjørt seg fast i en forakt for svensker.
I 2012 skrev daværende journalist for Sydsvenskan, Kenan Habul, om en etnisk svensk familie som ble angrepet i sitt boligområdet i Rosengård, utelukkende på grunn av sin etnisitet. Flere års trakassering endte i at en av familien ble mishandlet og sparket i hodet. – Svennehorer, dere er skitne, var noe av det familien fikk ropt etter seg. Ikke bare av unge, kriminelle menn, men også fra barn og enda verre: voksne kvinner i området. Etterforskningen strandet fordi ingen ville vitne, enda det voldelige overfallet fant sted utenfor en butikk.
Det finns ett mörkertal. När svenskar utsätts bedömer poliser det sällan som hatbrott.
Förra året friades en person i Norrköpings tingsrätt för ett blogginlägg om att svenskar är ”vidrig ohyra”, att det vore rätt ”om alla svenskar utrotades”. Enligt domstolen bör kraven vara högre när det gäller en majoritetsgrupp än en minoritetsgrupp.
21 år gamle Theodore Niemann forteller om oppveksten som etnisk svensk i det tilsvarende området Värnhem i Malmö. Som liten måtte han slåss fordi han var en av få i området som ikke hadde innvandrerbakgrunn. Til slutt lot han som om han ikke var etnisk svensk for å få være i fred:
– De trodde att jag var rik, att jag hade det lättare i livet. Men så var det verkligen inte. Jag blev stämplad för att jag är svensk. Det fanns ett svenskhat. Jag hade lätt att få tjejer också och det stack i mångas ögon.
Folk är inte så kunniga. De känner att svensken är någon som är över dem. Att svensken är ett problem som står i deras väg
Theodore Niemanns kompisar pratade om alla svenskar som rasister. Han började tala bruten svenska för att inte stå ut i mängden.
Niemann observerte selv de økonomiske forskjellene i de forskjellige områdene, bydelene og mennesker. Riktignok var mange av vennene med innvandrerbakgrunns foreldre arbeidsledige, men de skyldte ethvert problem på svenskene. Selv på dem som bodde i nabolaget og heller ikke hadde gode økonomiske kår.
Moreno treffer Eva Ek Törnberg, som ble kalt svenskehore og fikk et hakekors risset inn i bilen sin. Hun har imidlertid upåklagelig innvandringsliberale holdninger, om enn hun etterhvert er blitt desillusjonert.
Kvinnan heter Eva Ek Törnberg. Hon har gjort sig känd för att ha tagit Seved i försvar när det pekats ut som problemområde. Hon har konfronterat kriminella, men också politiker som hon tycker inte gjort tillräckligt.
En stark kvinna som inte är rädd för konflikter.
År 2011 tilldelades hon priset Årets förebild av Hassela, den ideella organisationen som arbetar för att motverka missbruk, kriminalitet och utanförskap bland unga. Motiveringen löd: ”Trots konflikter har Eva sett ungdomarna och har hjälpt dem på många sätt. Genom att vara aktiv i olika engagemang i området har Eva bidragit till att ge, särskilt ungdomarna, chanser till bättre villkor (…)”.
Törnberg har bodd i Seved i 27 år og i like mange år strukket ut en hånd til naboene med innvandrerbakgrunn. Den er imidlertid ikke blitt mottatt:
Ett tag fanns ett boendecafé i kvarteret. En kväll skulle de visa film. Eva Ek Törnberg och en väninna ville ta med lite vin och ost. Då blev det rabalder. De andra tyckte att de blev kränkta om någon satt och drack ett glas vin till filmen.
När de haft festival i området, med mat från hela världen, har ingen velat röra den svenska maten.
– Jag blir nog mer ledsen än det här slitna ordet ”kränkt”. ”Vad menar ni?” ”Nä men vi kan inte äta svensk mat”, sa de. Det finns en misstänksamhet. De brukar svara att de inte tycker om maten. Det kan de ju inte veta om de inte smakar. Varför är det så lite nyfikenhet på oss? Vi älskar att smaka på andra maträtter.
Eva Ek Törnberg tittar ut genom fönstret. Föraktet för den andre gör något med invånarna. Kanske därför det blir mer och mer ”vi och dom”, tänker hon. Hon förstår inte varför de inte kan möta varandra.
Den ressurssterke kvinnen mener at Sverige bør ta i mot enda flere asylsøkere, men etterlyser deres respekt for Sverige. Vil man ikke bo blant svensker, er man i feil land, mener hun. Men sier hun det blant etnisk svenske venner, får hun høre at man ikke kan si slikt:
De som säger att de inte vill ha svennar i området är oftast inte sådana som invandrat. De är födda i Sverige av föräldrar med utländsk härkomst.
– De är ju lika mycket svenskar som jag är. Jag tänker, vad har jag gjort för att mötas av det när jag möter dem med öppenhet och antirasism. Jag öppnar min famn och vill komma i kontakt, jag vill få en relation, att vi integreras, att vi hjälps åt att bygga ett samhälle för alla. Då är det svårt att höra att man är en svennejävel. ”Det ska inte bo några svennejävlar på Seved”. Vadå svennejävlar, du bor ju i Sverige.
Vi har många vänner som vi umgås med som behåller sina traditioner från andra länder men som kan samsas och umgås med oss
Eva Ek Törnberg har vänner i andra områden som också trakasserats enbart på grund av sin svenska bakgrund. Själv uppfattar hon sitt område som ett ställe där välutbildade, lågutbildade, invandrare och svenskar bor.
– Vi har många vänner som vi umgås med som behåller sina traditioner från andra länder men som kan samsas och umgås med oss. Men det är oftast högutbildade människor.
Det er mulig Törnberg svever i den tro at hun har strukket ut hånden, men det er sannsynligvis på feil måte, skal vi tro sosialdemokraten Mubarik Abdirahman. Han kjenner naturligvis ikke til noe av det artikkelen tar opp, men for sikkerhets skyld synger han den samme sangen vi har hørt fra hans likesinnede i 30 år: alt er alle andres skyld. Samfunnet har skylda, for de er for dårlige på integrering og imøtekommenhet. Innvandreren selv har intet ansvar for seg og sine.
Varför uttrycker man sig föraktfullt mot just grannarna?
– Det handlar om klass. Men klass har också ändrats. Det ser inte ut som förr i tiden. Nu har den inslag av etnicitet och kulturer. Många människor med dubbla identiteter har svårt att hitta vad som är hem. Jag har själv gått igenom den processen. Haft svårt att se vad man är egentligen. Att ha bott hela sitt liv i Sverige men ändå inte känna sig som en del av samhället. En stor del av anledningen ligger där, tror jag.
Varför vänder man sig mot människor i sin närhet om det är en struktur det handlar om?
– Det vet jag inte alls. Och jag känner inte till det där. Den bild jag har är att de människor man är granne med, de respekterar man oftast. Snarare i så fall att man hoppar på någon från nån annanstans.
– Vi har ett samhälle som är väldigt segregerat. Där vissa människor är väldigt långt från makten. Det är där man måste sätta fokus. Vi kan inte klandra barnen som säger det. När det finns trångboddhet, arbetslöshet, människor som inte är integrerade i samhället.
Ska man ha förståelse?
– Jag tycker det. Man måste hela tiden… Om du har ett företag och det går dåligt, då kan du inte gå till en person som jobbar där och ifrågasätta individen, det är cheferna. Det finns ett mönster där människor dag ut och dag in blir diskriminerade. Det mönstret skapar det här.
…
Många jag talar med säger ”måste ni ta upp det här?”.
– Problemet är att man slår nedåt. Man är rädd att en grupp som redan är stigmatiserad ska bli ännu mer stigmatiserad. Man vet … Man känner till hur medier ibland målar upp områden som Seved och Rosengård… man blir misstänksam.
Jag har pratat med drabbade boende i Seved som säger att de försökt möta dem som har utländsk bakgrund. I vissa fall har det gått, i andra fall inte alls. Finns det misstänksamhet mot det svenska?
– Hur har man sträckt ut sin hand? Ibland tror man att man gjort det. Men egentligen inte.
Den samme fortellingen lyder for øvrig fra Danmark også. I mai 2015 advarte den dansk-libanesiske pedagogen Khaled Mustapha om fremveksten av motborgere i innvandrertette forsteder. Hatet mot Danmark stortrives i flere av dem, opplyste Mustapha, som uttrykte frykt for konsekvensene for samfunnet dersom ikke noe drastisk ble gjort. Både Mustapha og politiker for Socialdemokraterne Yildiz Akdogan peker på det uhensiktsmessige ved den tradisjonelle muslimske oppdragelsen av særlig gutter.
Alle parametre viser at en uforholdsmessig stor del gutter og unge menn med muslimsk bakgrunn klarer seg dårlig i samfunnet. Det gjelder i folkeskolen og på arbeidsmarkedet, hvilket igjen kan sees på den kraftige overrepresentasjonen i kriminalitetsstatistikken.
Vi hører stadig velmente bortforklaringer om at innvandrere fra den islamske verden er ressurssvake, uvante med vestlig syn på oppdragelsesmetoder og barns rettigheter, ofte traumatiserte og derfor sliter med å oppdra barna sine i Vesten. Alle statistikker viser imidlertid at det er guttene som faller ut, mens jentene klarer seg bra – de har med andre ord fått en hensiktsmessig, samfunnsgavnlig sett, oppdragelse. Derfor må ovenstående (bort)forklaringer forkastes som feilaktige. Foreldre som klarer å oppdra døtrene sine, har også forutsetninger for å oppdra sønnene sine.
Store deler av de uheldige statistikkene skyldes da også foreldede kjønnsrollemønstre, mener Akdogan, som påpeker at gutter ofte blir oppdratt som småkonger. Det blir ikke stilt noen krav, det er ingen regler for ham. I stedet blir han oppvartet og trener ikke å gjøre noe annet enn å være familiens sønn. Men så skal han ut i samfunnet og der er han bare en helt vanlig Ali: det er ingen som henter kaffe til ham eller viser ham nevneverdig respekt i kraft av hans kjønn. Nederlaget blir naturligvis stort. Han får store vansker med å håndtere den kritikken og tilrettevisningen som er en del av en normal oppdragelse. Møter han f.eks. krav fra kvinnelige lærere er det full kulturkræsj. De første 12-13 årene av sønnens liv er det moren som står for oppdragelsen. Først når han kommer i puberteten blir stilt krav til ham, men da er det for sent. Muslimske mødre må forstå at de gjør sønnene en bjørnetjeneste ved å skjemme dem bort, mener Akdogan:
Akdogan sier at en del muslimske gutter derfor velger å gi opp og heller finner sammen med andre som har de samme problemene som dem selv. Og det er her den farlige prosessen begynner. Nederlagsfølelsen er vanskelig å takle:
Kombinationen af tidlig forkælelse og nederlag som følge af, at man ikke har dygtiggjort sig, gør nederlagene svære at klare, forklarer Akdogan:
”Så kommer alle undskyldningerne, og drengene bliver hurtigt enige om, at deres problemer skyldes ”den møgkælling af en lærer, der garanteret også er racist”.”
Og selvfølgelig: i Danmark såvel som i Sverige og Norge står deler av venstresiden generelt og yrkesantirasister spesielt klare til å bekrefte hans syn på omgivelsene som rasistiske og at hans nederlag er alle andres skyld. Det er nok godt ment, men det antirasistene har sådd er hat og det gjør etterhvert mange av disse guttene farlige for omgivelsene – som både finansierer livsoppholdet deres og dessverre: antirasistene som uten skrupler hisser dem på det samme samfunnet med sin forenklede og foreldede ideologiske forklaringsmodell.
For når guttene har nådd hit er de enkle å verve for bander eller radikale salafister. Utviklingen har for øvrig vist at det ikke lenger er noe klart skille mellom disse gruppene, hvilket gjør dem enda farligere. Omar Abdel Hamid El-Hussein var et eksempel på en med en slik bakgrunn. Disse gruppene tilbyr guttene/de unge mennene en identitet og i likhet med antirasistene bekrefter de dem selvsagt i at nederlagene deres er omgivelsenes skyld, ikke foreldrene eller deres egen.
– Så snur de vreden mot samfunnet, og så risikerer vi å få flere Omar’er”, sier Akdogan.
Historiens dom over Europas ideologisk forblindede yrkesantirasister og selvutnevnte talspersoner for «innvandrermiljøene» vil bli hard. Det er fortjent.