Svenske myndigheter har lite kunnskap om den viktigste sosiale enheten for mange av innvandrerne som kommer til Sverige: klanen, sier journalist og forfatter Per Brinkemo og kunne like gjerne snakket om europeiske myndigheter generelt.
Brinkemo har jobbet med integrering for foreningen Somaliland i Malmö, og jobber i dag mot æresrelatert vold ved et nasjonalt kompetanseteam i Östergötland. Han mener det er viktig å forstå klanstrukturen for å lykkes med integreringen av mennesker fra klansamfunn.
I 2014 skrev han boken Mellom klan og stat – somalier i Sverige. Den ble – ikke overraskende – umiddelbart forsøkt stemplet ut som rasistisk, stereotyp og kolonialistisk.
I følge forfatteren springer æresrelatert vold ut av klansamfunnet. Denne volden er langt mer omfattende enn folk flest er klar over, mener han.
Klansamfunn finnes i områder der det enten ikke finnes noen stat eller der folk ikke stoler på staten. For å overleve organiserer innbyggerne seg i klaner, som stort sett fyller statens funksjoner: politi, domstol, sosial forsikring og beskyttelse. De fleste land, også i Norden, har historisk sett fungert på denne måten.
Den klanmentaliteten mange innvandrere bringer med seg er lite fremme i europeisk innvandrings- og integreringsdebatt. Da Sveriges utenriksminister i 2011, Carl Bildt, antydet at opprøret mot Muammar al-Gaddafi i realiteten handlet om stridigheter mellom klaner, ble han kraftig kritisert av Miljöpartiets Gustav Fridolin og nåværende næringsminister for Socialdemokraternas Mikael Damberg. Men Bildt hadde jo rett, sier Expressens intervjuer Patrik Kronqvist og lurer på hva dette eksempelet sier om den svenske kunnskapen om klaner.
Brinkemo svarer at det sier mye. – Vi er så marinert i staten at vi har vanskelig for å se de samfunnsordningene som rår i omverden, sier han og påpeker at nettopp klanen er den viktigste sosiale enheten i Midtøsten og Nordafrika. Han mener det derfor er ufattelig at det knapt bedrives noen studier om fenomenet.
Selv til politiske partier foregår rekrutteringen via klanlinjer. Men europeiske statsvitere kikker i stedet på partiets ideologi og religionsviteren gransker teologien. I realiteten finnes det bare ett klanperspektiv som styrer hvilken politiske og religiøse tilhørighet den enkelte har, fastslår Brinkemo.
Forfatteren mener at den manglende interessen for klansystemet er at svenskene har levd så lenge under en stat og at de har stor tillit til samme. Han nevner som eksempel tilliten til Skatteetaten og statlige medier. – I et internasjonalt perspektiv er det fullstendig vanvittig, konstaterer han.
Denne statsmarineringen og tilliten gjør at svensker – og andre, kan man legge til – blir usedvanlig dårlige til å møte mennesker fra andre kulturer. Det er ikke mulig å øyeblikkelig overføre tilliten fra sin egen gruppe til noe så upersonlig som en stat. Likevel møter det svenske samfunnet alle som var de nettopp svensker.
Hur kan man göra för att överbrygga den motsättningen?
– I samhällsinformationen måste vi förklara hur Sverige fungerar med vetskap om hur annorlunda vi själva är och med kunskap om de människor som kommer. Då skulle informationen gå fram bättre.
Att snabbt försöka utrota klansystemet har lett till katastrof på många platser, till exempel i Somalia. Skulle man i Sverige kunna utnytta klanstrukturer i integrationsarbetet eller vore det att göra våld på den liberala staten?
– Det är en jättesvår fråga. Metoden, som används inom klansystemet, att grundligt sitta ner och förklara och förankra alla beslut kan man använda utan att göra avkall på några principer. Det kan tjäna Sverige väl. Samtidigt hör jag alla protester inom mig. Vi kan ju inte ändra våra system och metoder.
Kronqvist påpeker at mangelen på autoriteter ofte løftes frem som forklaring på uroligheter i såkalte utenforskapsområder. Kan klanstrukturen være en forklaring på utviklingen i disse innvandrertette områdene?
Ja, mener Brinkemo, som viser til at det dels finnes kriminelle ligaer som i stor grad bygger på blodsbånd og dels at mange unge har arvet mistroen til det offentlige fra sine foreldre. Han mener at politiet kunne dratt fordel av å jobbe gjennom de strukturene som allerede finnes i disse områdene.
Kan det finnas samma förklaring till stök på skolor i utanförskapsområden?
– Ja, om man kommer från en skola där det råder kadaverdisciplin och plötsligt hamnar i en svensk skola där man pratar om elevinflytande och att ifrågasätta kunskap måste man bli ohyggligt klämd mellan värderingssystemen. Det tror jag är en orsak till att många föräldrar tappar greppet om sina barn. De har också hört att i Sverige får man inte slå sina barn och att socialtjänsten kan ta barnen. Men myndigheterna har inte gett redskap och alternativ till hur de ska göra i stället.
Bör staten uppmuntra människor att överge klanstrukturerna? Om det finns en brist på tillit till staten borde den inte försöka överbrygga det?
– Staten lägger sig i till viss del. Till exempel i arbetet mot hedersrelaterat våld, som ju är sprunget ur klansamhället. I mitt nuvarande arbete jobbar jag med de frågorna på länsstyrelsen i Östergötland. Det hedersrelaterade våldet är mer omfattande än vad folk i allmänhet förstår och kunskapen är generellt sett väldigt låg.
Arbeidet mot æresrelatert vold er således en utfordring av klanstrukturene. Visse deler av klansamfunnet står grunnleggende i strid mot svensk lovgiving, som betoner individet. I klansamfunnet er det bare kollektivet som gjelder. Svenske myndigheter må se til at loven overholdes, ellers undermineres rettstaten og individets frihet, konstaterer Brinkemo.
Klanmentaliten brer seg dessuten til det omgivende samfunn. Kronqvist viser til en politiker, som for noen år siden opplyste at klanmentaliteten kunne observeres i lokalpolitikken i Södertalje ved at diverse politikere påberoper seg hundrevis av stemmer fra forskjellige grupper. Uttalelsen burde vakt oppsikt, i stedet ble den møtt av taushet.
Det er en bekymringsfull utvikling, mener Brinkemo. Når mennesker kan krysses inn fordi en gruppe satser på en person, gjelder ikke lenger prinsippet «en mann, en stemme». Dette utfordrer landets konstitusjonelle fundament.
På spørsmål om han er optimistisk eller pessimistisk ved tanke på fremtiden, svarer Brinkemo at han er realist. Han er urolog for den sosiale uroen som oppstår i og med utenforskap. Han understreker at det er fullt mulig å gjøre reisen fra klan til stat, men at det vil ta tid og at Sverige i mellomtiden kommer til å bli utsatt for belastninger.
Særlig bekymret er han for konsekvensene for dagens svenske tillitsamfunn, som jo er raskere å rasere enn å bygge opp:
– Framförallt är jag orolig för vad som händer i ett extremt tillitssamhälle som Sverige om medborgarna börjar upptäcka att staten har svårt att leva upp till sina åtaganden. Då sjunker skatteviljan och folk börjar köra solo.
– Vi kommer inte hamna där på länge och förhoppningsvis inte alls. Men det är det som kännetecknar de länder varifrån människor flyr, det är illegitima stater där man har noll tillit till de styrande. Sannolikt går det snabbare att rasera ett tillitssamhälle än att bygga upp det.