Å fornekte fremveksten av radikaliserte parallellsamfunn, gjengstrukturer og grov kriminalitet gagner ingen, skriver den frittalende Henrik Johansson i Expressen.
Johansson er tidligere ordfører for det svenske ambulanseforbundet og har gjentatte ganger varslet om situasjonen landets redningspersonell befinner seg i. I artikkelen gjengir han flere av ambulansetjenestenes møter med voldskulturen som hersker i svenske parallelsamfunn. Det har til dels fått store følger for kollegaer i ambulansetjenesten. Noen slutter, andre ender i langvarig terapi. Ingen går lenger med navnskilt:
För ett antal timmar sedan kämpade två ambulanskollegor för sina liv. De attackerades av en person som de larmades ut för att hjälpa.
För några veckor sedan fick en ambulanskollega ett hårt slag i ansiktet. Barnen frågade gråtande vad som hade hänt när kollegan kommer hem till sin familj med en rejäl svullnad och rödsprängda ögon.
För några månader sedan larmades två ambulanskollegor ut för att undsätta en person. I utlarmningstexten stod det ”fraktur”. På plats upptäcks en skottskada, och budskapet var lika tydligt som hotfullt, de skulle inte gola – annars jävlar. Kollegorna bär inte längre namnskylt.
För ett år sedan fick en ambulanskollega hot och slag mot sig när de larmades ut till en adress som av polisen var känd som synnerligen farlig. Det blev droppen för den före detta ambulanskollegan, som lämnade verksamheten.
För ungefär 1,5 år sedan tvingades en ambulanskollega under dödshot in i en bil, för att sedan få erfara en skräckfärd, med upprepade dödshot. Ambulanskollegan har mardrömmar om händelsen och har svårt att arbeta natt.
För drygt två år sedan blev två ambulanskollegor hotade med kniv av en notorisk våldsverkare. Det gjordes också utfall mot dem. Psykoterapin pågår ännu en gång i veckan.
Dette er ikke noe nytt, for utviklingen har skjedd over år og gått fra ille til verre mens politikere og media har sett en annen vei og hovedsakelig forsøkt å bortforklare det hele. Men i oktober 2014 oppgraderte det svenske Rikskriminalpolitiet boligområdene hvor de ikke kan opprettholde lov og orden til 55.
Det handlar om stadsdelar som präglas av ”öppen narkotikaförsäljning, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället”. Utvecklingen i områdena har medfört att det är svårt att utreda de brott som begås där.
Dessutom läser vi om fler och fler stadsdelar där poliser, brandkår, ambulanser, brevbärare, parkeringsvakter, budbilar och journalister har fått det svårare att arbeta. Hot och stenkastning har ökat.
– Vi holder på å miste grepet, sa etterforskningsleder Jacob Ekström i sakens anledning.
Forsker og enhetssjef ved avdelingen for øknomisk og organisert kriminalitet på Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Lars Korsell, bekreftet eksistensen av enklaver hvor svensk lov ikke lenger gjelder.
Allerede i 2014 var arbeidsforholdene for ambulansepersonell blitt så ille at Johansson krevde militærutrustning for de ansatte:
Han förklarar att förbundet i första hand vill att larmcentral och ambulanser ska ha tillgång till de uppgifter som polisen har om personer som kan misstänkas vara våldsamma eller har vapen. Men förbundet vill även att det införs vad Henrik Johansson kallar taktiska enheter.
– Akutsjukvårdare som är förberedda att åka in i en hetzon. De har kravallhjälm, skottsäker väst, benskydd och hölsterförpackning. De har en utrustning som är anpassad för att kunna jobba i en sådan miljö. De har naturligtvis också gasmask.
I januar 2015 gjentok han oppfordringen om å snarest etablere en reell beredskap mot det han beskrev som «den økende graden av strukturelle trusler og vold». Han var ikke alene. I 2009 krevde Brannmennenes Riksforbund en lovendring for å få slutt på den jevnlige steinkastingen og andre angrep brannpersonell blir utsatt for under slukningsarbeid i de aktuelle områdene. I perioder kjører hverken ambulanser eller brannbiler inn i disse områdene uten politieskorte. I tillegg kommer andre offentlige tjenester som postlevering og busslinjer. I september 2014 meldte fraktselskapet DB Schenker at de ville slutte å levere i Rinkeby etter at selskapets sjåfører hadde blitt utsatt for mishandling, ran og steinkasting. Først etter å ha innført omfattende sikkerhetsrutiner gjenopptok man leveringen. Det svenske postverket har i perioder stått overfor tilsvarende problemer i Seved i Malmø, hvor personalet har fått voldsalarm etter gjentatte episoder med trakassering i området. I Koppargården i Landskrona skal politiet begynne å loggføre forbrytere uten å gå ut av bilene fordi området er blitt for utrygt for dem.
Lite eller ingenting er blitt gjort.
I februar 2016 ble det imidlertid kjent at Sveriges svar på Kripos, Nationella operative avdelningen (Noa) hadde kartlagt hele 52 områder som beskrives som tilnærmet lovløse. Felles for områdene er en høy andel ikke-vestlige innvandrere fra hovedsakelig islamske land, høy arbeidsledighet og dårlige boforhold. Kartleggingen beskriver videre hvordan nesten ingen tør å vitne i straffesaker om det de ser og gjengir hendelser der politiet angripes og må kjøre flere patruljebiler når de rykker ut til disse stedene.
Det samme er tilfelle i flere andre områder. Beboerne er livredde for snakke med politiet, få våger å anmelde forbrytelser. Ifølge politiet er trusler og utpressing et stort problem. Politifolk blir kastet stein på når de ankommer. Forretninger flytter på grunn av utryggheten, sivile – barn inkl. – får skuddskader i oppgjør mellom kriminelle gjenger på åpen gate. Grupper av unge menn forsøker å frigjøre personer som er pågrepet av politiet, som alltid må være to patruljer når de beveger seg inn i det aktuelle områdene.
Og selvfølgelig: fordi denne parallelle kulturen har fått utvikle seg i fred og ro uten merkbare konsekvenser, ser politiet nå tegn til kriminaliteten har spredt seg og involverer lokale beslutningstagere. På arbeids- og sosialkontorer i de aktuelle områdene forekommer det nå korrupsjon.
Samtidig er regelmessige bilbranner i de samme områdene blitt en normal del av svensk hverdag. Siden 1. juli i år har det f.eks. vært minst 70 bilbranner bare i Malmö. Aftenpostens artikkel om saken er betegnende for statsmaktens nåværende evne til å gripe inn: Ingen er så langt mistenkt eller pågrepet.
Johansson mener at omgivelsenes påstand om at det er uforståelig at noen begår voldshandlinger mot uttrykningstjenester er en fluktmekanisme. – Vi begriper, men vil ikke begripe, skriver han og fortsetter:
Vi begriper att det finns människor som vill skada oss och som också är beredda att göra det. Bara detta faktum försätter hela vårt väsen i gungning.
– I takt med nyhetsinnslag om normløshetens pris, skjer en normalisering, mener Johansson og legger til at de som velger forklaringsmodellen at gjentatte skuddløsninger og voldelige opptøyer ikke angår eller rammer hyggelige medborgere gjør seg skyldig i en real tankefeil fordi volden ikke sjelden utspiller seg i det offentlige rom.
Etter Johanssons mening er det grovt villedende å beskrive voldelige opptøyer som «bråk», «uroligheter» eller «sosial uro». – Det er alarmerende at samfunnsressurser som kommer for å hjelpe møtes av et vanvidd som innebærer livsfare for utrykningspersonell som beboere, legger han til.
Han tror at mange med ham blir svært provosert av normaliseringen og omskrivingen av alvorlighetsgraden av den gjentagende volden som utspiller seg i parallellsamfunnene. Spesielt når den politiske ledelsen snakker om kostbare forebyggende tiltak i form av å lære mennesker å ikke angripe redningspersonell.
Stenkastning och användning av vapen skapar i sanning inget forum för dialog. Biljakter på trafikerade vägar, där automatvapen avlossas. Skjutningar i tätbebyggda områden, handgranater som kastas.
Johansson påpeker med rette at det er helt naturlig og menneskelig å føle uro over den destruktive utviklingen og mener at lovgivende forsamling nå må oppgradere rettsvesenet, redningstjenester og helsetjenesten for å møte den økende graden av grov vold:
Det finns i dag en stor utsatthet inom vissa yrkesgrupper, som dessutom representerar det demokratiska samhället. Därför måste lagstiftaren trimma rättsväsendet, räddningstjänsten och sjukvården för att möta den ökade graden av grovt våld.
Ambulansflottan är förfärligt underdimensionerad med tanke på omvärldsläget och det ökade befolkningstalen. Inte sällan är stora delen av länen helt dränerade på ambulanser, vilket både SOS-operatörer och ambulanspersonal vittnar om. Det finns ofta inte heller tillgängliga polisenheter att tillgå.
Konkreta åtgärdsförslag om flaggning av adresser (revidering av patient- och datalagen), tjänstemannaskydd och förstärkt säkerhet, måste därför komma från fler samhällsaktörer än enstaka branschorganisationer, fackförbund och politiska partier.
Utrolig nok råder tausheten fortsatt fra offisielt hold:
För den som undrar över utkomsterna av inrikesminister Ygemans rundabordssamtal, som jag själv deltog vid i början av februari i år, finns inget ett rapportera, då tystnad råder. De aktörer som vill göra denna fråga till en oratorisk och meningslös ordduell måste släppa in verkligheten. Säkerheten för blåljuspersonal måste få en helt ny plats på den politiska agendan. Lagstiftaren måste inse att tystnad och rädsla ofta hänger samman. Det är hög tid att tala högt och tydligt om den utsatthet som Sveriges ambulans, brand- och polispersonal fjättras vid.
Vi fick en grotesk påminnelse om detta häromdagen, när larmet ljöd: Kollegor i underläge, vi är under attack.
Det er nettopp hva vi er. Kulturen og den påfølgende atferden i parallellsamfunnene er ikke bare et angrep på uttrykningspersonell, det er et angrep på demokratiet og hele vår rådende samfunnsordning. Utfordringen og de direkte angrepene som utgår fra parallellsamfunnene på vår samfunnsform kan ikke lenger ignoreres eller bortforklares som «enkeltepisoder», men må møtes hardt og hurtig.
De som heller vil kaste bort sin og alle andres tid på å diskutere hva disse områdene skal kalles får henvises til kollokviegrupper i dertil egnede institusjoner, mens den politiske ledelsen og statsmakten skal og må gjøre sin primære plikt, som er å beskytte sine lovlydige borgere mot angrep, innenfra såvel som utenfra.
For får dette fortsette, går det – som vi har sett de siste 20 år – bare èn vei: til det verre.