Å følge utviklingen i Sverige er som en ut av kroppen-opplevelse. Det går så fort i gal retning at man nærmest mister pusten. På den andre siden: Ingenting sjokkerer lenger.
Eldre tvinges inn på containere. Som Alfred, 90 år gammel. Han opplever det som et fengsel. Jeg tror vi forstår han. Han som bygde velferdsstaten som nå er i full nedoverbakke. Malmö holdes økonomisk kunstig i live.
Eller vi kan snakke om et klansamfunn som tar overhånd. Det er voldelig, svært voldelig.
Hvilken regjering orker eller våger å ta over Sverige? Det er det mest nærliggende spørsmålet nå.
Eller vi kan snakke om kvinners situasjon. Hvem ville trodd dette for få år siden?
Det haster å leve
Hva som blir enden på det svenske ekstrem-eksperimentet, kjenner vi jo ikke til. Vi vet bare at dette ikke ender med en bløt landing. Følelsen er: Det haster å leve for den gjengse borger.
I Migrationsverket (norske UDI) opplever en ansatt innvandringen slik, gjengitt på den meget interessante bloggen til Merit Wager:
-Asylinnvandringen har avtatt, men familiegjenforeningene ruller samtidig inn som en tsunami som ingen vil kjennes ved. Det er som man tror at denne innvandringen ikke rammer asylsystemet. Som man ikke forstår at den belaster alle sektorer og medfører enorme kostnader. De skal jo også bo et sted. Barna skal på skolen. De skal ha helsestell (sykehusene klarer jo ikke nå å ta unna), de skal ha tannpleie (allerede nå har vi for få tannleger). Og de skal ha alle mulige bidrag (hvor skal pengene hentes?).
Ekstrem innvandring
Så kommer det fra den ansatte i Migrationsverket:
«Jeg tror at vi i Migartionsverket regner med omkring 150 000 saker i den kategorien bare i år. Så migrasjonskrisen er jo langt fra over.»
Og vedkommende forteller videre: De nye på familieinnvandring får komme, ektefelle og barn, selv om vedkommende i Sverige ikke har bolig, ei heller jobb til å forsørge dem.
Merit Wager fortsetter slik, og dette er uhyre interessant, for Sverige svikter så brutalt de som kommer: Sverige gir oppholdstillatelser i fleng, men hva har de egentlig å tilby? I et radioprogram sier Ahmad dette:
Han säger att många nyanlända är chockade och besvikna när de nu insett hur svart allting är i Sverige. Bristen på arbete och bostäder. Och han ställer en fråga:
”Varför accepterade Sverige och den svenska regeringen så här många flyktingar när ni inte har tillräckliga resurser och bostäder att ta emot oss på ett bra sätt?”
Ahmad sier:
From the beginning, why you accept this huge number of refugees if you don’t know that you have the resources for them? And why you talk about your country in media: it has the best reputation in all the world for asylum seekers? And when they came here they are shocked with the reality . Why you make that in the media and you let them come here? So that means you invite asylum seekers to come!
Och så berättar sonen till en man som bott kvar på asylboendet under lång tid efter att han fått PUT, att pappan sommaren 2016 fick flytta till Täby. Där fanns inga lägenheter, så pappan placerades i ett hotellrum som han delar med tre andra män. I december 2016, ett halvår senare, talar Katarina Gunnarsson igen med sonen, som bor i Norberg, och nu berättar sonen det smått sensationella och tämligen obegripliga: Om en vecka kommer hans mamma och småsyskon till Sverige på anknytning till pappan, som bor i ett hotellrum som han delar med tre andra män. Var ska de bo?
Den stora frågan, som också asylinvandrade ställer sig (inte bara Ahmad i reportaget i SR P1) är: Hur är det möjligt att man kan bevilja uppehållstillstånd åt tiotusentals, så småningom långt, långt över hundratusen människor som varken har försörjning eller bostad i Sverige? Hur är det möjligt? Vad skapar det för kaos och katastrofer för oss alla som bor här och betalar skatt och inte förstår var alla dessa människor ska hysas. I våra idrottshallar? I enorma modulkvarter överallt i landet? I tält? Var? Och finns det någon enda levande själ som tror att de här människorna kan integreras in i vårt samhälle, i våra normer, i vårt sätt att leva i Sverige? Om någon tror det så får den gärna berätta hur.
Forstår det svenske folket hva som venter dem? Ja, flere og flere. Sjekk målingene til Sverigedemokraterna, nå nest størst i landet. Men hvem ønsker å ta over dette konkursboet? Konkurs på alle måter.
Det bygger seg opp. Det kan vi slå fast. Og da blir selvsagt det politiske spillet mellom parti og blokker enda mer påfallende, som vi skriver om i dag i denne analysen.