Joakim Lamotte er et fenomen i Sverige. Den uavhengige frilansjournalisten følges av over 200.000 på Facebook. Hvorfor denne populariteten? Fordi Lamotte taler der andre tier. Fordi Lamotte slår på mobilkameraet i de tapte svenske territoriene der andre – inkludert celebre – journalister ikke setter sin fot.
Et avskjedsbrev i tilfelle han ikke kom hjem
I helgen kunne det endt med at Lamotte hadde blitt tatt livet av da han tok seg inn i Kronogården i Trollhättan, et av Sveriges farligste områder i dag. Lamotte forhåndsannonserer sine kommende reportasjer på Facebook-siden sin, dette for å få folk til å møte frem og si sin mening om tilstandene. Før Lamotte dro til Kronogården fikk han drapstrusler. Han var i sterk tvil om han ville dra, men han ville ikke svikte dem som ville møte frem for å bli intervjuet. Derfor gjorde han noe han aldri har gjort før: Familiefaren skrev et avskjedsbrev som han la til publisering på Facebook noen dager senere.
Kan man se for seg andre journalister i det svenske eller norske kongeriket gjøre noe tilsvarende?
«Før avreisen til Kronogården i Trollhättan gjør jeg noe som jeg aldri tidligere har gjort før en livereportasje. Jeg skriver et tidsinnstilt innlegg på Facebook som kommer til å bli publisert noen dager senere hvis jeg ikke kommer levende hjem. Et avskjedsbrev.»
– Det kanske låter drastiskt, men jag har fått information om att personer i Trollhättan planerar att plocka mig om jag dyker upp där för att göra reportage. Och jag vet sedan tidigare att Kronogården är en av Sveriges farligaste platser just nu. I området härskar kriminella individer som inte hyser någon som helst respekt för andra människors liv. Gängkriminaliteten är utbredd och kriget mot blåljuspersonal är ständigt närvarande.
En fri sjel med hjerte for frihet, demokrati, likestilling og rettsstat.
«I verste fall drept»
Da Lamotte dro til Kronogården hadde det vært opptøyer der i to dager, og han ble advart fra flere hold mot å dra. Lamotte mente at politiet nå burde ha kontroll. Men i Kronogården kan han konstatere at ytterst få politibetjenter er på plass, mens voldelige gjenger sirkulerer i sentrum.
Lamotte blir sittende i bilen. Han overveier å avbryte reportasjen. «Men da ville jeg svikte dem som har kommet for å prate med meg, og om det ikke blir noen reportasje så innebærer det en seier for de kriminelle.»
Han setter på mobilkameraet og går ut av bilen. Det hagler straks med alle mulige varianter av «hore» mot ham. Situasjonen er svært truende, og han angripes fysisk.
Det första jag ser är maskerade personer som börjar skrika «horunge». Några börjar cirkulera runt mig och när jag försöker intervjua en kvinna kommer hotfulla personer fram och lyser mig i ögonen med lampor. De säger åt mig att lämna området samtidigt som de skriker hotfulla tillmälen. Jag försöker lugnt förklara att jag gärna pratar med dem, samtidigt som jag ser hur torget fylls på med ännu fler maskerade personer. När jag omringas kommer några poliser fram för att prata med killarna, vilket resulterar i att situationen blir ännu mer hotfull.
Tre poliser ställer sig runt mig för att hålla bort killarna, som struntar fullständigt i polisen. De står rakt framför poliserna och skriker ”snuthoror” och framför allehanda hotelser.
De unge smeller av fyrverkeri mot Lamotte og politiet. Med ett tror Lamotte at han er knivstukket, da det sprer seg en «brennende smerte» i ribbeina. Deretter følger flere slag mot ryggen og bakhodet. Samtidig gjøres det flere forsøk på å ta fra han mobilen. Men hvorfor griper ikke politiet inn? De gjør ingenting, for hadde de agert, mener Lamotte at både han og politiet ville blitt «kraftig mishandlet, eller i verste fall drept». Politiet er for få, konstaterer han. Politiet «ville ikke hatt en sjanse dersom de ikke bestemte seg for å dra våpen og skyte skarpt».
Nettopp, det er slik det fungerer i no go-soner: blålyspersonell, inkludert politi, er i mindretall og trues, angripes og jages. Her er det den sterkeste som vinner frem.
Han spiller «teater»
På dette tidspunktet klarer noen å rive kameraet ut av hendene på Lamotte. Nå har politiet fått forsterkninger og bestemmer seg for å sperre av torget. Lamotte tror hans siste time kan være kommet:
Utanför avspärrningarna hovrar mellan 50-100 personer som likt hyenor inte vill något annat än att slita mig i stycken. En polisman kommer fram och säger att jag också måste gå utanför deras avspärrning om jag inte vill bli gripen. Jag tittar på honom och undrar om han inte inser att jag blir ihjälslagen om jag går ut från torget.
Skit samma tänker jag, full av adrenalin. Om polisen vill skicka ut mig härifrån så får det gå som det går. Jag styr stegen över torget mot de grupper med maskerade män utanför som väntar på att få tag i mig. Mentalt förbereder jag mig på att slåss för livet. Om de ska slakta mig så ska de i alla fall inte få göra det utan att motstånd.
Då säger en annan polis till mig att vända om. Tydligen inser denna polis att jag kommer bli ihjälslagen om de maskerade killarna får tag på mig. En polisbil ordnas fram, jag blir ombedd att ta plats i baksätet. Sedan bildas en mur av poliser runt bilen som till slut lyckas lämna området i snabb fart.
Lamotte gjør jobben ingen andre i journaliststanden våger gjøre. Men det er verre enn som så. En av Sveriges mest profilerte journalister, Robert Aschberg, skrev ganske nylig, og før hendelsen i Kronogården, at Lamotte kun spiller «teater» og driver med «aktivisme». Det Lamotte holder på med er «ufarlig, men han bøyer seg, ser seg om hele tiden som om han var jaget i en krigssone», i henhold til Aschberg. Og han hånes av slike som Aschberg for ikke å være annet enn en «tigger» (lever av at folk vippser han som takk for arbeidet, min merknad).
– Dette bryr jeg meg ikke særlig om lenger, sier Lamotte. – Det virkelige tragiske er at de personene i Kronogården som ville møte meg og fortelle hvordan de opplever utryggheten i området, aldri fikk sjansen. I stedet vant de kriminelle gjengene også denne striden. De lyktes med å mishandle meg og stjele min utrustning foran øynene på politiet.
Om inte det är en attack mot yttrandefriheten och det fria ordet så vet jag inte vad som är det.
Lamotte klandrer ikke politiet. Han konstaterer at politiet «var kraftig underbemannet og fulgte kun ordre fra høyere hold».
Det er den politiske viljen som mangler, slår han fast. Politiet har fått beskjed om å ligge lavt, noe som «har resultert i at de kriminelle elementene i samfunnet har mistet all respekt for politivesenet. De kan oppføre seg akkurat som de vil uten at det får konsekvenser».
En beklagelse som bør svi
Samtidig sier statsminister Stefan Löfven at han ikke så at dette ville komme, altså all kriminaliteten i innvandrertunge områder i Sverige. Men Lamotte så dette komme allerede i 2008. Da filmet han i Rosengård i Malmø under opptøyer og en «mindre borgerkrig mellom ungdom og politi».
«Da tenkte jeg at om ikke politikerne handler raskt og kraftfullt så vil katastrofen Sverige bli et faktum.
Den slappe politikken fortsatte dog uforandret og i dag ser vi hvordan kriminelle gjenger tar over område etter område i Sverige. Det er ikke lenger et spørsmål om hvorvidt gjengen kommer til å vinne eller ei. De har allerede vunnet.
Det sørgelige er at svenske medier heller ikke synes å være særlig interessert i å belyse problemene. Knapt noen av mine journalistkolleger har kontaktet meg etter hendelsen i Trollhättan.»
Men journalister fra BBC har tydeligvis plukket opp hendelsen på Lamottes Facebookside. De kontaktet ham for intervju (starter 14 min. ut i sendingen) om de svenske tilstandene. Og så kommer beklagelsen:
Efter intervjun vill producenten på BBC framföra en ursäkt för att hans svenska journalistkollegor inte talar klarspråk om problemen i Sverige. Till skillnad från svenska journalister tar han sig även tid att beklaga vad jag råkat ut för.
Den bør svi, svenske journalister.
Og denne bør svi: Opptakene Lamotte klarte å ta i Kronogården har nesten tre millioner visninger! Hvordan forholder svenske medier seg til en slik suksess? Noen små notiser. «Det er ubegripelig», sier Lamotte. Han fortsetter: «Hvordan skal vi noensinne få snudd denne utviklingen om vi ikke prater tydelig om problemene?»
Les om hvordan Lamotte trakasseres av samfunnstopper etter reportasjen
Lamotte forteller at han er takknemlig for å være hjemme sammen med familien igjen, takknemlig for at avskjedsbrevet aldri ble postet på Facebook. Han lover sitt brede publikum at han «skal fortsette å jobbe i et enda høyere tempo».
Lamotte har tidligere jobbet for blant andre SVT. Hans arbeid i dag fremstår som viktigere enn en samlet statskanal. Han er faktisk rede til å ofre livet sitt for Sveriges fremtid, sine barns fremtid.
Se opptakene Lamotte klarte å ta med et ekstra kamera han hadde me da han ble angrepet.