Hvordan integrere seg inn i et land som ikke vedkjenner seg en nasjonal kultur?
Forfatter og ekspert på klankultur, Per Brinkemo, tar i en kronikk utgangspunkt i at Sverige en gang var et «usannsynlig homogent land», der det var lite behov for å snakke om hva som var svensk kultur: «Hvorfor sette ord på det selvsagte?» spør han.
Innforstått kunnskap
Den tause kunnskapen om hva som er svensk utviklet seg gjennom århundrene, og til tross for lokale forskjeller, visste alle hva som gjaldt. Språk, referanser og normer var felles.
Med stor fremmedkulturell innvandring til Sverige har det blitt provoserende å sette ord på hva det betyr å være svensk. Man vil ikke være ekskluderende. Men da blir det et akutt problem – hvordan integrere seg i et land der vertsskapet ikke vil si noe om hva de tror på og hvordan de tenker:
Hur ska man kunna integreras om inte ens mottagarfolket känner till sin egen kultur och därför än mindre sätter ord på den? «Vi har ingen kultur, vi är bara helt normala.»
Og det normale for svenskene er universelle verdier, slik FN har nedfelt dem, og som svenskene antar alle har sluttet seg til – de er jo universelle:
De värderingar som är uttryckta i FN:s Förklaring om de mänskliga rättigheterna och som Sverige intensivt har omfamnat, har lett till att vi blivit än mer blinda för kulturskillnader. I Sverige gäller universella värderingar, klart alla känner till dem. De är ju för bövelen u-n-i-v-e-r-s-e-l-l-a.
Som Brinkemo påpeker, så er de universelle menneskerettighetene idealer som ulike land oppfyller mer eller mindre:
Dessa värderingar är ett ideal som man kan sträva mot, men är långt ifrån implementerade någonstans. Och där de är det, är de också starkt lokalt tolkade.
Den naive kosmopolitt
Til tross for at svensker er bereiste, så ser Brinkemo en brist i svenskens verdenssyn – det ligner for mye på turistens:
Oftast besöker vi tillrättalagda soliga turistanläggningar och fortsätter leva som hemma med enda skillnaden – vädret.
Den naive kosmopolitt kan vi kalle den som tilsynelatende er genuint opptatt av verden rundt seg, men som samtidig tror at andre mennesker er grunnleggende lik seg selv. Som det av og til sies om svensker: «De tror at i alle mennesker finnes det en svenske som vil ut.» Å være svensk er for mange svensker rett og slett å være et normalt, moderne menneske.
Brinkemo inviterer til et tankeeksperiment for å vise at hva som er nasjonalt særpreg først erfares dersom man også kjenner godt til ett eller flere andre lands kulturer:
Erik och Anna Johansson lever och arbetar under fem år i Jemen. Är det inte ganska osannolikt att de skulle fortsätta leva som i Sverige?
För det första måste de kommunicera på ett annat språk än svenska. De måste anpassa sig till de rådande systemen i landet, till klimatet, hur man klär sig, vilken roll som kvinnan respektive mannen spelar i samhället, vad man äter, när man äter, hur man äter. De måste lära sig att förstå vad som händer om man krockar med bilen, vilket rätts- och försäkringssystem som gäller. Kanske upptäcker de att man för att klara sig måste muta polisen eller någon annan offentlig person. De måste lära sig hur man argumenterar för sin sak i en tvist, om det är gångbart att höja rösten eller vara «snäll» och söka samförstånd. De måste lära sig vilken roll myndigheter har eller om det finns andra människor i mer informella strukturer som också är betydelsefulla, kanske till och med mer avgörande. De måste förhålla sig till landets syn på sexualitet och blottad hud, till religiösa högtider, vad som är tabu eller inte, vilka tider människor arbetar och när de är lediga. De måste anpassa sig till ifall landet de lever i sätter tilltro till skriftlig dokumentation eller om en muntlig överenskommelse är lika eller mer giltig.
Erik og Anna ville aldri etter fem å si: «Det finns ikke noe som heter svensk, det er ingen forskjeller på livet i Jemen og i Sverige,» skriver han.
Nasjonal identitet er med andre ord relasjonelt, det bestemmes i kontrast til andre identiteter og utvikler seg over tid. Nasjonal identitet er i prinsippet dynamisk.
Så er det helt klart sosiale og kulturelle forskjeller internt i Sverige også, mellom by og bygd, mellom rike og fattige, mellom høyt og lavt utdannede, men alt dette er marginalt i forhold til forskjellen mellom Sverige og Jemen, hevder Per Brinkemo til slutt.
En integreringspolitikk som ikke tar høyde for dype kulturforskjeller og aktivt motarbeider utenforskap, vil uvegerlig ende som i Sverige – med parallellsamfunn. De kan til slutt bli så store og uregjerlige at det nasjonale limet ikke tåler belastningen. Folkevandringer i historien har mange eksempler på at det fører til ulike grader av sammenbrudd.
En forsiktig, konservativ føre-var-tilnærming i en samtid preget av massemigrasjon, er sterkt å anbefale.
Den bekymringsløse optimisten som lar verden gå sin skeive gang, har bevisbyrden.
Illustrasjon: HRS